Det börjar bli dags att sammanfatta läsåret 2025 och jag hann med 143 böcker:
- 68,5 % av dem lästes med ögonen, 31,5 % lästes med öronen (vilket är exakt samma fördelning som förra året!). Eller 23 226 sidor samt 448 timmar och 55 minuter.
- Jag har en svag övervikt av böcker skrivna av enbart kvinnliga författare, 49 % mot 48 % män. (Transmän är män och transkvinnor kvinnor. 2 % av böckerna var skrivna av icke-binära, 1 % var antologi.)
- Jag har läst böcker från 55 länder (kursivt de jag inte läst något från tidigare): Angola, Argentina, Armenien, Australien, Bahamas, Bangladesh, Barbados, Belgien, Bolivia, Bulgarien, Colombia, Danmark, Ecuador, El Salvador, Fiji, Filippinerna, Finland, Haiti, Hong Kong, Indien, Italien, Japan, Jordanien, Kambodja, Kanada, Kirgizistan, Kuwait, Libanon, Liberia, Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Malaysia, Mexiko, Moçambique, Namibia, Norge, Nya Zeeland, Oman, Palestina, Polen, Serbien, Sierra Leone, Slovakien, Somalia, Spanien, Sri Lanka, Storbritannien,Sudan, Sverige, Trinidad & Tobago, Tyskland, Ukraina, USA, Uzbekistan
- Jag har totalt läst böcker från 120 olika länder, en ökning från omkring 90 vid senaste årsskiftet. För en genomgång, se: Läsa jorden runt.
- Jag läste:
- 9 diktböcker
- 77 skönlitterära eller självbiografiska böcker
- 17 seriealbum
- 32 fack- eller essäböcker
- 5 rollspel
- 3 barn-/ungdomsböcker (här finns ett stort mörkertal, ska tilläggas, i verkligheten är det kanske 40-50 men dessa är i regel bilderböcker som jag av olika anledning inte räknar)
- 28 böcker är äldre än 2000, 82 har utkommit under eller efter 2020.
Läsningen 2025 kom till stor del att präglas av önskan att vidga mina geografiska vyer. Även tidigare år har det varit viktigt men nu var det mitt främsta uttalade mål. Och som synes ovan gick det rätt bra. Däremot har jag läst ganska mycket mindre än förra året, men det gör mig inte särskilt mycket. Målet är två böcker i veckan ungefär och det klarade jag med råge.
I övrigt gjorde jag ett hårdare urval i vilka böcker jag alls skrev om. Jag har många skrivna men opublicerade recensioner från tidigare år som av någon anledning aldrig kom främst i kön, oftast för att boken och därmed även min recension var för ointressant. I år lyckades jag i ett tidigare stadie konstatera att det var så och därmed göra mindre ogjort arbete.
Här kommer några favoriter utan inbördes ordning med länkar till längre recensioner av dem:
The Love Songs of W. E. B. Du Bois (2021) av Honorée Fanonne Jeffers
Mastodontromanen The Love Songs of W. E. B. Du Bois var en av de första böckerna jag läste i år och höll sig kvar som en av de starkaste läsupplevelserna ända in i mål. Det är en gedigen och mångfacetterad roman som tydliggör USAs moderna historia och det sätt som motsättningarna fortfarande påverkas starkt av. Utmärkt och upplysande läsning.
I Make Envy on Your Disco (2024) av Eric Schnall
Berlin är en av få utrikes städer jag besökt fler än en gång och jag känner en viss, kanske osund, dragning till staden. Genom Eric Schnalls roman I Make Envy on Your Disco fick jag återbesöka staden på ett alldeles särskilt vis. Både stadens och huvudpersonens identitetkris skrivs fram fint med oerhört välgjorda relationer. Mycket bra!
Privacy is Power (2021) av Carissa Véliz
Ni som läst mina texter på sistone har säkert noterat mitt arbete för en bättre digital hygien. Mycket är det tack vare Carissa Véliz bombnedslag till bok. Kapitel för kapitel beskriver hon hur internets största företag övervakar oss, hur de nästlar sig allt djupare in i våra liv och varför det är ett oerhört bekymmer.
The Eternal Audience of One (2019) av Rémy Ngamije
Den namibiske författaren Rémy Ngamije överraskade mig rejält med sin unga, kaxiga, nördiga huvudperson Seraphín som på flykt från Rwanda gör vad han kan för att passa in i Namibia och Sydafrika. Han chattar och umgås med sina vänner samtidigt som han tärs av mikroaggressioner och post-apartheid. En utmärkt och perspektivvidgande bok om att växa upp utan att höra till.
Det oss som saknar ett vi (2025) av Jenny Wrangborg
Årets starkaste poesi stod inte så oväntat Jenny Wrangborg för. I Det oss som saknar ett vi tar hon med sedvanligt patos och integritet frågan om klass in i ett nytt, livsomvälvande och ojämlikt förhållande. Poesin är konkret och berättande och cementerar Wrangborg som en av mina favoritpoeter.
Ni lyser i mörkret (2022) av Liliana Colanzi
Bolivianska Liliana Colanzis novellsamling Ni lyser i mörkret är väldigt häftig, en samling berättelse som smälter samman science fiction och magisk realism och som låter platsen, snarare än de som befolkar den, spela huvudrollen. Boken är koncis, icke-sentimental och briljant.
Blankets (2003) av Craig Thompson
Seriealbumet Blankets har provocerat mäktiga konservativt kristna krafter i USA, men det jag läst är en lågmäld berättelse om förälskelse och att “komma ut” som icke-kristen. Boken nyttjar seriemediet mycket fint och teckningarna bär fram en historia om tvivel och kontemplation. Att någon provoceras av den säger betydligt mer om den som blir upprörd.
Ensam i Berlin (1946) av Hans Fallada
För mig var Ensam i Berlin förmodligen den mest oväntade bladvändaren tillika klassikern i min läsning. Skriven med världskrig och förföljelse i färskt minne visade Fallada genom sin roman värdet av motstånd och integritet som krafter bortom det personliga. Lång, bitvis pratig, men omöjlig att lägga ifrån sig.
Tysk höst (1947) av Stig Dagerman
Samma krigshärjade Europa är fokus i Stig Dagermans reportage Tysk Höst. Det är en observant och modig författare, medmänsklig på ett nästan provocerande vis, som skriver fram den komplexa världen som ska fortsätta snurra i ett efteråt.
Heartstopper 1-5 (2018—2023) av Alice Oseman
Jag läste under kort tid alla delar av Alice Osemans hyllade serieserie Heartstopper. Den var helt enkelt för bra för att lägga undan. Den följer de två killarna Charlie och Nick som blir kära i varandra men som kommer in i förälskelsen från helt skilda håll. Det är utmärkt läsning för alla, men framför allt för de som själva brottas med HBTQ-frågor och att finna sin egen plats i världen. Oseman behandlar ämnena med stor varsamhet.
Och några bubblare
The Serviceberry (2024) av Robin Wall Kimmerer, How We Show Up (2020) av Mia Birdsong, We’re Alone (2024) av Edwidge Danticat, Johanssons webbhistorik (2024) av Henrik Johansson, Kappa (1927) av Ryūnosuke Akutagawa, My friend Dahmer (2012) av Derf Backderf, The Quantum Thief (2010) av Hannu Rajaniemi, The Wrong End of the Telescope (2021) av Rabih Alameddine, Faktan (2024) av Johannes Anyuru, The Story of Art Without Men (2022) av Katy Hessel, I who have never known men (1995) av Jaqueline Harpmann, Fröken Smillas känsla för snö (1992) av Peter Høeg, All fours (2024) av Miranda July.
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!