Lyssna på Låt barnen dansa

Jag har läst in första delen av Låt barnen dansa. Om min röst fungerar och intresset är tillräckligt stort är det möjligt att jag spelar in resten också. Lyssna på min demo här nedan eller via Spotify: Låt barnen dansa DEMO ”Maj 2018”.

Eller läs ett utdrag:

Maj 2018

1.

Vad smakar moln, pappa?
Klockan är halv tre på natten och jag överväger att svara ärligt.
Sot och avgaser, hjärtat. Försurning.
Men jag säger inte det, jag frågar i stället om Vera är kissnödig och när hon nickar följer jag henne till toaletten. Under tystnad låter hon floden komma och jag tänker på tyfonerna. De kommer bli star­kare, vanligare, än mer förödande. Hon torkar sig och spolar bort pappers­biten med tio liter vatten.
Gå och lägg dig så kommer jag och stoppar om dig, säger jag och hon går stapplande tillbaka för ytterligare några timmars sömn. Själv somnar jag inte om. Inte än, trots att barnen håller oss vakna i stafett, två timmar sammanhängande sömn en lyx utom räckhåll.
Vera är tre år och åtta månader, Valter ett år och sju månader.
Det går inte att prata om den globala uppvärmningen utan att prata om tid. Inom en snar framtid kan den för människor beboeliga världen vara borta till följd av den.
Jag tänker på undergången och jag tänker på mina barn. Det är som olja i vatten, de blandas inte men sjöfåglar dör, allting påverkas, och det är ett helvete att städa upp.

Inuti mig blåser stormarna som snart kommer hit; Gudrun och Per, Hilde och Ivar bara som friska brisar i jäm­förelse. Allt som blir kvar av mitt motstånd är knäckta stammar och rotvältor men här finns ingen som röjer upp. Det är bara jag och en slö motorsåg jag varken har tid eller energi att bruka.

Jag lägger armen om Frida och somnar till slut om.

05.12 kommer Valter intrippande och det är dags att leka.

2.

Det kom ingen vår, men plötsligt är det trettio grader varmt. Mer eller mindre över en natt står allt i blom och trädens knoppar vecklar ut sig som plastförpackningarna man försöker komprimera för att minimera turerna till återvinningscentralen.

Det är välkommet.

Mina fötter andas, känner gräs och asfalt under förhårdnaderna. Vera och Valter kan springa ut och in som de vill och är de för rastlösa är det bara att fylla barnpool nummer ett, två och tre för plasten är inte tålig nog att stå emot de vassa trädskotten som skjuter upp ur gräsmattan som spanska ryttare. Vi solar, sparkar boll, smakar smoothies.

Jag läser bland nyheterna att det börjar pyra. Åskan river hål i skogar över hela landet, skogsbrand på skogsbrand som ingen brandbered­skap i världen kan rå på.

Vädret går i baklås. Hänger sig. Fastnar i vinkelvolten.

Det klimathot som tidigare haft den bekväma distansen som bara intellektuella problem kan ha blir konkret när djur på bete svälter, drunkningsolyckorna ökar, brunnarna sinar, grillarna står orörda på grund av eldningsförbud, gräsmattorna ligger bruna, träden tappar sina löv som tårar fällda av svek. Somligt tragiskt, annat under kontroll.

3.

I brevlådan ligger en märklig skrift, instoppad bland adresserad reklam man får trots att brevlådan klart och tydligt har en strikt icke-reklamdiet. Det är det enda vi får nu när räkningar går på autogiro och kärlek och omtanke skickas digitalt.

Skriften är brandgul och röd. Varning varning varning, skriker den och upptar samma del av medvetandet som de uttorkade gräsmattorna och huden där jag missat att smörja solkräm.

Om krisen eller kriget kommer står tryckt i stram sans serif, på baksidan finns larmnummer och webbplatser. 113 13? Informations­nummer vid kris, tydligen. Man lär sig något nytt varje dag, men mer än så är jag inte beredd att ta till mig nu. Jag lägger den inte i pappers­insamlingen, nej, den får en fin placering bland mina osorterade vikt­iga papper i väntan på bättre eller sämre tider.

Valter kommer springande, hans ljusbruna hår står åt alla håll, och jag ser framför mig hur han sörplar tomatsås ur någon konservburk, torgvantar på händerna, hagelgeväret i knät. Hur han slår ner blicken och tackar mig för att jag förberedde honom, samlade och fixade med noggrannhet, förfinade konsten att hörsamma viktig information till nationens invånare.

Många dagdrömmer om resor eller kärlek. Det gör inte jag. I mina dag­drömmar har allt redan gått åt helvete, men det är min sons svet­tiga kram som är nuet.