Henrik Johansson, omslag formgett av Knut Stahle
64 s. Verbal förlag 2024 (2024)

Somliga (jag) ondgör sig i långa texter om allt som blivit snett med internet (”Skitifieringen av internet och drömmen som togs ifrån oss, 2025-01-24), andra skriver poesi:

Allt som oftast
blir jag uppmanad
att betala

inte för att få
utan för att få
slippa.

I Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött (2022) satte poeten Henrik Johansson (f. 1973) fingret på arbetslinjens puls med sällsynt driv och lekfullhet. I Johanssons webbhistorik riktas ljuset i stället mot det uppkopplade livets absurditet där Johansson, precis som många andra, upplever sig frånsprungen.
     Till skillnad från den förra diktsamlingen är Johanssons webbhistorik inte alls lika formstyrd. Det är en reflekterande fri vers där allt från gudstro och respawning, molnlagring och datorspel rör sig genom diktjagets verklighet. Igenkänningen är stor, fnysskratten många. Samtidigt finns här samma lågmälda politiska raseri som präglar många av Johanssons texter. Det är, exempelvis, svårt att inte läsa det här som en kommentar mycket bredare än om samtida skärmspel:

Jag föredrar magiska dataspel
med utopiska världar
där ingen kan
pay-to-win.

Där vi alla startar
på samma plats
med samma förutsättningar.

Med sina diktsamlingar har Johansson gjort sig till en favorit hos mig: rolig, vass och angelägen. Även om jag håller Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött som en skarpare helhet glimrar det i Johanssons webbhistorik till så pass ofta att den med all säkerhet kommer vara med i snacket om bästa poesin jag läst i år. Och i all ironi vet jag att när jag publicerar det här i mina sociala medier kommer det åtminstone en gång pingla en liten animerad klocka och pocka på hans uppmärksamhet.