Det börjar bli dags att sammanfatta läsåret 2024 och jag hann med 150 böcker:
- 68,5 % av dem lästes med ögonen, 31,5 % lästes med öronen. Eller 25 190 sidor samt 456 timmar och 8 minuter.
- Jag har en svag övervikt av böcker skrivna av enbart kvinnliga författare, 49,3 % mot 46,7 %. (Transmän är män och transkvinnor kvinnor. 2,7 % av böckerna var skrivna av icke-binära.)
- Jag har läst 6 böcker av personer med transerfarenhet (så vitt jag vet).
- Jag har läst böcker från:
- Argentina
- Bosnien-Herzegovina
- Bulgarien
- Chile
- Colombia
- Costa Rica
- Danmark
- Elfenbenskusten
- Finland
- Frankrike
- Georgien
- Ghana
- Guatemala
- Irland
- Italien
- Japan
- Kamerun
- Kanada
- Kina
- Kongo-Kinshasa
- Marocko
- Mauritius
- Mexico
- Norge
- Nya Zeeland
- Polen
- Portugal
- Ryssland
- Spanien
- Sri Lanka
- St. Lucia
- Storbritannien
- Sverige
- Sydkorea
- Syrien
- Taiwan
- Tjeckien
- Turkmenistan
- Tyskland
- Uganda
- USA
- Östtimor
- Om jag räknat rätt så har jag i dagsläget läst böcker från strax över 90 olika länder.
- Jag läste:
- 10 diktböcker
- 78 skönlitterära eller självbiografiska böcker
- 23 seriealbum
- 27 fack- eller essäböcker
- 8 rollspel
- 4 barn-/ungdomsböcker (här finns ett stort mörkertal, ska tilläggas, i verkligheten är det kanske 40-50 men dessa är i regel bilderböcker som jag av olika anledning inte räknar)
- 17 böcker är äldre än 2000, 84 har utkommit under eller efter 2020.
Det här året var både upp och ner på en mängd olika vis, men efter att ha tjuvkopplat läsningen med Hundra år av ensamhet (1967) under depressionen som tog fart i slutet av förra året fungerade åtminstone läsningen ganska bra. Några trender i läsandet vet jag inte om jag kan utröna, men jag har försökt att leta mig till fler olika länder och fler med någon typ av queer erfarenhet, ett arbete som alltid kan bli bättre.
Med utgångspunkten att läsa mer av det jag har oläst i hyllan under 2025 misstänker jag att andelen äldre böcker kommer öka och att det kommer vara en stark övervikt av män bland författarna. Men vi får se, jag lär säkert jobba på att kompensera för det på olika vis.
Hur som helst, här kommer några favoriter utan inbördes ordning med länkar till längre recensioner av dem:
Hernan Diaz — Trust (2022) & Agri Ismaïl — Hyper (2024)
En av de första böckerna jag läste under 2024 och en av de sista och även om Trust och Hyper till sina uttryck inte är särskilt lika så är det två fenomenala romaner som handlar om pengar och berättelsen om pengar och båda gör det med varsin börskrasch som fond. Trust har ett metafiktivt och postmodernistiskt drag som jag uppskattar mycket medan Hyper är mer av en stilistiskt säker satir.
Frida Beckman — Postmodernismen (2023)
Och apropå postmodernism levererade Frida Beckman en oerhört belysande bok om den så illa ansedda ”postmodernismen” utifrån att de som främst svänger sig med termen numer inte begriper vad den alls betyder. Även, kanske framför allt, att termen äger relevans fortfarande.
Jo Ann Beard — The Collected Works of Jo Ann Beard (2021)
Jo Ann Beard var en ny bekantskap för mig, och en mycket angenäm sådan, med sina essäistiska noveller på gränsen mellan självbiografi och fiktion. Stort fokus på sorg och smärta, aldrig riktigt spännande men i princip omöjligt att lägga ifrån sig.
Clara Törnvall — Vanliga människor (2023)
Clara Törnvalls handbok för personer med NPF-diagnoser är i allra högsta grad läsvärd för neurotypiker som mig också. Med skärpa skärskådar hon alla konstigheter vi neurotypiker har för oss och kontextualiserar dem med, inte sällan, för oss genanta resultat.
Lisa Ridzén — Tranorna flyger söderut (2023)
Jag läste den hyllade Tranorna flyger söderut när den omedelbara sorgen efter mormors bortgång lagt sig och den kom i precis rätt tid. Berättelsen om den åldrade Bo är hjärtskärande och belysande och förtjänar alla lovord.
Yolanda Aurora Bohm Ramirez — Ikon (2018)
”De säger att mina moraliska kompass är trasig/ så jag ritar om kartan.” Så inleds Ikon och på varje sida finns något att haka fast i. Ett skrik i poesiform som gör att man inte skiter i resten.
Leo Vardiashvili — Hard by a Great Forest (2024)
Hard by a Great Forest är vittneslitteratur förklädd i äventyrsform som utspelar sig i postsovjetiskt Georgien och den kopplade ett järngrepp om mig som läsare, så pass att jag har svårt att släppa den helt trots att flera månader passerat sedan jag läste den.
John Pham — J + K (2024)
Bland de tjugotalet serier jag läste stod J + K ut. Det är en alldeles förtjustande serierna om bästisarna J och K som driver runt mest, dessutom en bok som John Pham arbetat med att få att bli en artefakt att försjunka och leta detaljer i. Oerhört bra med många popkulturella blinkningar.
Tamsyn Muir — Gideon the Ninth (2019)
Slutligen, den bok jag skulle säga var årets bästa och som verkligen blåste mig av stolen med sitt tempo och sin attityd. En originell och lättillgänglig äventyrsbok om lesbiska dödsmagiker som utforskar enorma ruinkomplex i rymden. Det finns ingenting jag inte älskar med den här boken och även om uppföljaren Harrow the Ninth också var oerhört bra står sig ändå första något starkare, om inte annat för överraskningseffekten i att det alls går att skriva böcker som den här.
Avslutningsvis: gott nytt läsår!