---

När jag vilar min panna mot familjens islandshäst kan jag känna hans värme pulsera in i mig. De få gånger jag står på tur att sitta upp blir vi liksom ett, fast att vi inte känner varandra så bra litar han på mig och jag på honom. Han vill inte att jag ska trilla av, lika lite som jag vill det. Han väger nära 400 kg och för att det ska fungera att vara med honom, inte minst för min dotter som väger en tiondel av hans vikt, är det viktigt att det band mellan häst och människa som odlats och vårdats i generationer fortsätter att hålla.  

Och egentligen är det ingen skillnad om man lyfter blicken. Runt omkring oss håller banden på att brista för att mänskligheten med vår enorma massa inte förstår vår storlek och förmår anpassa oss efter de relationer som håller oss vid liv. I detta spänningsfält, under en kraftledning som nog ser ut att byggas, befinner sig författaren Axel Lindén (f. 1972) i sin kortroman Hästen.  

Den berättare som i Fårdagboken (2017) lämnade Stockholm för att ta hand om får på en gård i Östergötland och i Tillstånd (2020) engagerade sig för hållbart skogsbruk och sitt ensamkommande bonusbarn (och som förmodligen är ganska lik Lindén själv) har fortsatt ta hand om sin skog som han själv anser det bäst: mer eller mindre för hand och med sin häst som främsta sällskap. Han sågar, hon drar. Det är inte förnuftigt ur ett ekonomiskt perspektiv, men det är berättarens protest mot allt det andra, allt det där som finns bortanför gården och som påminner honom om att allt nog är kört. Ett energibolag vill hugga ner hans skog och bygga en kraftledning, men varken kraftledningen, vindkraftverken eller något annat är vad vi behöver, menar berättaren. Vi behöver minska energianvändningen helt.  

Släktskapet med min roman Låt barnen dansa (2023) är tydligt. Båda har de grubblande fäder i huvudrollen, båda försöker de hantera att vara en del av ett destruktivt system, båda är de påfallande introverta. Men där min huvudperson väljer hopp väljer Lindéns en för honom lugnande defaitism. Han anammar outsiderns position till fullo, verkar oförmögen att finna gemenskap annat än med hästen och glimtvis sonen. Han har heller inte direkt fel, analyserna tycks stämma, eller åtminstone förhållandevis rimliga, men det är frustrerande slutsatser han drar. Den fårbonde och skogsbrukare som klev fram i de tidigare romanerna blir allt svårare att tycka om. Boken, däremot, är desto lättare. 

För är det någonting den understryker är det kanske frustrationen i att vara en människa i ett system som förstör sig självt på det sätt som senkapitalismen gör genom de skenande klimatförändringarna. Det finns många sätt att förhålla sig till dem, men oavsett vilket kommer man inte undan dem. Hästen är sannerligen ingen upplyftande läsning, men den följer tätt inpå Lindéns tidigare böcker och lämnar ingen oberörd.