---

Författare som skriver om författande är en genre i sig, men även om beröringspunkterna författare emellan ofta är många finns det nästan lika många sätt att utöva sitt värv på som det finns personer som gör det. Det säger sig självt att allt på ämnet inte kan vara lika relevant. Men så har vi berikats med författaren, översättaren och poeten Isabella Nilsson (f. 1989) som i den svårplacerade Om varmhållning av levande döda låter författarjaget (“Isabella, Isa, Isen — såväl mitt dopnamn som mina smeknamn leder tankarna till något fruset.”) reflektera om författandets kyliga tillvaro. Är man ens vid liv om man skriver?  

Under några vintermånader tar författaren en gammal sekelskiftesvåning i besittning. Ägaren har flyttat söderut över vintern, hennes förmaningar till den tillfälliga hyresgästen rymmer tre A4. Där någonstans börjar Nilssons berättelse om relationer, skrivande och det sakta stelnande livet som är skrivandets förutsättning. Hon slår följe med några av litteraturhistoriens stora: Virginia Woolf, Marguerite Duras, Gunnar Ekelöf. Som tycks brukligt hos Nilsson är steget aldrig särskilt långt mellan det jag-drivna reflekterandet och essäistens ibland nästan loja distans. Jag skulle ljuga om jag låtsades som att det inte är exakt det jag är ute efter när jag plockar upp vissa böcker. Jag vill befolka ett universum där livet och litteraturen ständigt krokar arm, där levd erfarenhet och läst erfarenhet inte är utbytbar men i ständig dialog. Hos Nilsson finns det alltid ett svar någon annanstans, en association till något som vidgar tankarna, inte stänger dem.  

Samtidigt denna melankoli (som nog, i ärlighetens namn, man föredrar hos andra, företrädesvis författare) som ger ett nödvändigt skav. I Om varmhållning av levande döda blir det som intensivast när norske författaren Stig Sæterbakken kliver in i bilden: “Skriver er det man gjør når man ikke elsker”, citerar Nilsson och skriver: 

Det är inte som att jag inte redan visste att det förhåller sig så. Det är inte som att alla författare djupast inom sig vet att det förhåller sig så. Men jag trodde det fanns en tyst överenskommelse om att vi aldrig skulle säga något till någon.  

Jag är inte säker på att Sæterbakken och Nilsson har helt rätt, men, som hon påpekar, när det står där ogenerat svart på vitt är det mycket svårt att låtsas som att det inte kan vara så. Lidandet som litterär drivkraft är knappast någon originell idé, men när man sätter detta icke-älskande skrivandet bredvid författarstipendier som uppmuntrar det blir det genast … mer komplicerat.  

Den tillvaro som Nilsson genom boken redogör för är kronologisk, men som läsare har jag svårt att acceptera att det ena följer det andra på det här sättet. Om varmhållning av levande döda låter mig inte riktigt vila i tidens gång, och det är i grunden en bra sak, kanske själva anledningen till att jag tycker om Nilssons böcker så mycket. Hon kombinerar poetens språkbehandling och känsliga närvaro med litteraturkritikerns genomborrande blick, i skärningspunkten finns storartad litteratur.