Mattias Timander, omslag formgett av Sara R. Acedo
187 s. Weyler 2026 (2026)

Låt oss börja med ett citat:
En bekant, en Norrlandsförfattare, också utflyttad till diasporan i storstan sade en gång att man måste besöka platserna man skriver om för att få det sant, som research, åka upp på skrivresor och sitta i skogen och lukta på myren och smeka på björknävret, men en annan författare jag intervjuade som också skriver om sin hembygd sade tvärtom, att man måste vara bort ifrån platsen man skriver om för att det ska bli nå — att man behöver distansen.
Det är huvudpersonen Hjalmar Bergfors i Mattias Timanders (f. 1998) nya roman Lämmelvalsen som tampas med olusten att skriva över uppväxtorten Kiruna. Efter att hans föräldrar dött i en trafikolycka, påkörda av en lastbil med järnmalm, omförhandlas hela Hjalmars relation till såväl hembygd som skrivaryrket. Han får nämligen ärva 37,2 miljoner kronor, blir över en natt både föräldralös och ekonomisk oberoende, två tillstånd som kan inverka existentiellt på den mest grundade personen. Han beslutar sig för att sluta arbeta, definitivt inte skriva om Norrland, resa runt i världen lite … men upptäcker snart att han dras norrut.
Liksom Hjalmar befinner sig staden Kiruna i en existentiell kris. Stadsflytten ställer frågan om vad som egentligen är en stad. På pappret samma, men gamla hus rivs, nya byggs. Kyrkan flyttas visserligen, men är det tillräckligt. För Hjalmar blir hemresan ett sökande efter berättelserna som kanske kan ringa in vad som är Kiruna, bortom gruvdrift och stadsflytt. Om människorna, och kanske framför allt om Isak Nilsson, en äldre, lite eljest, man som tar Hjalmar under sina vingar i hopp om att han ska få berätta sitt liv.
Timander följer upp sin fina roman Din vilja sitter i skogen (2024) med en visserligen lågmäld och välförfattad bok, men som saknar lite av debutens stringens. Att som Lämmelvalsen handla “om den svåra konsten att skriva historien om en plats” gör också att man riskerar att även illustrera den svåra konsten att skriva historien om en plats. Det är svårare att komma nära Hjalmar än berättaren i Din vilja sitter i skogen, och delvis också att känna platsen, trots att berättaren där egentligen inte alls söker det. Men liksom debuten är Lämmelvalsen och kanske än mer Timanders anslag lätt att tycka om, lätt att flyta med i, och även om han säger sig själv vara som färdig med Norrlandsböcker (lätt parafraserat från författarsamtalet på TellUs bokmässa 2026) ska det bli spännande att följa fortsättningen.
Och för att återgå till citatet i början är jag inte helt hundra på vilken författare Timander själv är, men oavsett om man stannar eller åker behöver hjärtat befinna sig där man skriver om.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!