Jag ser en massa skräp jag inte bett om i mitt Facebookflöde och när jag försöker hitta den där bilden jag såg i går är det som om den slukats av underjorden. När jag söker på Google får jag i bästa fall killgissningar och i sämsta fall rena hallucinationer, alltid omgärdat med annonser. Om jag mot förmodan hittar något som vagt liknar det jag är ute efter kommer jag till en sida som bara sekunden innan jag inser att det inte alls var rätt kraschar på grund av alla annonser och pop-ups som lortar ner det oändliga scrollandet. Jag får en notis med en ny vänförfrågan eller en ny följare, glad kollar jag vem för att upptäcka att det bara är en bot som hänvisar till sin sida på OnlyFans. Jag får e-post med reklam från listor jag kan dricka gift på att jag avregistrerat mig från. Youtube är bara en nysning från att ge mig tips om Pluton Svea och på nätet och numer även på SVTBarn översköljs jag av AI-bilder direktimporterade från Uncanny Valley. Ingenting känns längre äkta. Jag beställer något på internet och får omedelbart annonser med erbjudanden om att köpa samma sak igen och igen och igen i en aldrig mojnande storm av erbjudanden som kanske eller kanske inte är försök att lura av mig mina pengar som blivit allt mindre värda medan allt binds upp i prenumerationstjänster eller mikrotransaktioner.1
Hur och varför blev internet så horribelt dåligt?
Jag tillhör dem som växte upp med en dator inom armlängds avstånd.2 Jag har petat in disketter i Amigor, skrivit enkla program i QBasic, gjorde script till mIRC, fuskiga banor till Red Alert och skrev html-koden till min första hemsida innan jag hade datorkunskap i skolan. Det mesta lärde jag mig genom att söka information själv, titta på hur andra gjorde och experimentera ohämmat. Det fanns helt enkelt inte så mycket att vara rädd för.
Visst, det fanns en sida där man kunde betygsätta foton på folks bajskorvar, men det var fortfarande mindre skit än mycket av internet nu för tiden. Och jo, jag blev både mordhotad för att jag stod upp för HBTQ-rätt och fick konstaterat att jag helt saknade sex appeal. Men det var liksom aldrig en del av mediet, snarare trots, och gemenskapen kom till mitt försvar.
Internet var webbforum och Lunarstorm, Altavista och fildelning och även om det aldrig uttalades kom det med löften om utsträckta händer, kunskap och kultur. När sociala medier så småningom äntrade scenen tillkom även drömmen om demokratisering.
Alldeles oavsett om man som jag växt samman med internet till en lågenergicyborg eller om vägen fram till nätet varit snårigare tror jag att många, i synnerhet i min generation, känner igen sig i att internet en gång i tiden var användbart, men numer ter sig allt mer frustrerande. Och det är så, ursäkta språket, jävla bortkastat.
Författaren Cory Doctorow är en av de mest prominenta rösterna inom kritiken av det internet har blivit. 2022 myntade han begreppet “enshittification” (som jag översatt till “skitifieringen”, inte minst som en homage till Spotify) i en artikel om Amazon (“How monopoly enshittified Amazon”, Pluralistic.net, 2022-11-28). Där beskriver han hur Amazon som en gång skröt med att vara kundfokuserat allt mer kommit att bli en korrupt avskrädeshög (mitt ordval, jag är säker på att han inte skulle misstycka). I USA främst, men också i allt större delar av världen, är Amazon i det närmaste synonymt med att handla på internet. Det har Amazon utnyttjat till max då de är plattform i monopolställning och således kan ställa (fullständigt orimliga) krav på företagen som säljer via dem (exempelvis att de måste vara billigast hos Amazon och att de måste betala för att synas i sökningarna) samtidigt som de övervakar marknaden och ser till att producera samma sak som säljarna men något billigare eftersom de inte behöver betala sig själva för att lyftas fram i sökningarna.
I inga andra sammanhang hade den här typen av ränker varit acceptabla, men på internet är det legitimt, eventuellt till och med beundransvärt, och det har finansierat Amazonägaren Jeff Bezos (självporträtterande) snoppraket.
Jag var 14 år när jag, i januari 2001, registrerade mig på webbforumet Rollspel.nu. Bland tusentals andra fann jag ett utrymme att diskutera och tramsa om min stora hobby då och trots att jag var valpig och sprang på allt blev jag accepterad som en del i gemenskapen. På mitt första spelkonvent hade jag en t-shirt där jag skrivit mitt användarnamn och mitt ICQ-nummer3 och en person som jag bara kände under hans alias kom och pratade med mig. Senare tog jag tåget, på egen hand, till Linköping och Stockholm för att träffa fler av personerna bakom de kufiga användarnamnen. Många av dem räknar jag i dag som mycket nära vänner.
För mina barn, 10 och 8 år gamla, är internet något helt annat, en upplevelse som jag omöjligt kan begripa. De är inte sammanvuxna med den digitala världen, för dem är det ingen skillnad på den och den verkliga, de är en och samma. Och ännu har de ingen uppfattning om hur saker fungerar och varför det är som det är. Till deras försvar är det något vi vuxna också blir allt sämre på att genomskåda.
Jag skulle aldrig släppa i väg barnen till vänner i andra städer vars namn rimmade på diverse obsceniteter. Om min mamma inte visste bättre eller litade på mitt omdöme låter jag vara osagt, och det gick ju bra. Jag kom sedermera att flytta hemifrån till en lägenhet jag delade med en vän från Rollspel.nu (en webbplats jag då var chefredaktör för, 18 år gammal).
För lite sedan blev jag tipsad om bloggaren och poddaren Ed Zitrons hjärtskärande artikel “Never Forgive Them” (Where’s Your Ed At?, 2024-12-16). Skit i allt jag skriver, om du bara ska läsa en sak till under det här årtiondet borde det vara den texten.
Du är offer för ett bedrägeri – ett så fördärvligt att du förmodligen stängt det ute trots det faktum att det är en del av i stort sett varje del av ditt liv. Det skadar alla du känner på olika sätt, och det skadar människor mer baserat på deras socioekonomiska status. Det petar på och lägger sig i och vrider miljoner små delar av ditt liv, och det sker överallt så du måste ignorera det, för att klaga på det känns meningslöst, som att klaga på vädret.4
Skrivet sådär är det svårt att värja sig för det. Självbedrägeriet eller uppfattningen att det på något sätt är en själv det är fel på när tekniken springer ifrån en är en så integrerad del av hur vi pratar om teknik i allmänhet och internet i synnerhet. Att inte hänga med är inte längre koketterande, det är första steget mot elefantkyrkogården. Det får det att verka som att den här utvecklingen är något som bara skett, snarare än den serie val väldig rika, väldigt världsfrånvända människor gjort åt oss utan vår inblandning eller vårt bästa i åtanke.
Jämte “skitifieringen” Doctorow myntade ställer Zitron ett liknande begrepp: “rötekonomi” (“rot economy”). Enkelt summerat är det fråga om en tillväxt för tillväxtens skull. Inget behöver bli bättre så länge det blir mer.
Zitron tar i “The Rot Economy” (Where’s Your Ed At?, 2023-02-09) upp flera exempel på hur stora bolag som Meta (som äger Facebook och Instagram) och Alphabet (som äger Google) i stora drag inte skulle kunna bedriva sin vinstgivande verksamhet utan att göra direkt olagliga saker. Google belades med böter på $410 miljoner för brott mot GDPR. (Här kan jag tillägga att Linköpings kommun, min arbetsgivare och mina barns skolas huvudman, upphandlade sig till en Google-lösning för merparten av kommunens digitala infrastruktur.) Och Metas inblandning i det amerikanska valet 2016 är mer än belagt vid det här laget. De tjänar inte pengar på användarna, de tjänar sina pengar på de riktade annonserna och den data vi, mer eller mindre, frivilligt ger dem. Och om det inte varit tydligt förut står det här klart att dessa företags intressen inte bara skiljer sig från användarnas intressen, nej, de står i rakt motsats till varandra.
Varje märklig uppdatering av en app som du upplevt de senaste åren har varit på grund av en girig tech-vd:s behov av en större lyxyacht. Zitron använder Spotify som exempel. På gott och ont förändrade Spotify hur vi konsumerar musik och gjorde fildelningen i princip onödig. Klagoropen om att ingen tjänar pengar på musiken hörsammades, nu tjänar åtminstone Daniel Ek pengar på det, medan artisterna ersätts i bästa fall försumbart men oftast inte alls. Zitron skriver: “Ingen som använder Spotify sa ‘åh vad jag önskar att jag kunde se videor här,’ men det spelar ingen roll för engagemanget och intäkterna måste öka.”5 Användarnas behov är helt enkelt ointressanta i sammanhanget.
Facebook lever helt och hållet på ditt engagemang som i förlängningen ger dem data om vad du gör och intresserar dig för, och all funktionalitet är tänkt att extrahera denna värdefulla resurs från dig. Du ska spendera så mycket tid som möjligt inom appens väggar och eftersom du är troligare att agera om du är arg eller upprörd är det den typen av material som kastas på dig. Och det förklarar de politiska demagogernas framgångar på sociala medier, eftersom techmiljardärerna inte bryr sig om vad du konsumerar, bara att, gör dem det detsamma om materialet är vedervärdigt. Om maskinerna i The Matrix förslavade människorna för att utvinna energi ur våra kroppar är techmiljardärerna, med andra ord, inte långt efter.
Förra året, 2024, firade Rollspel.nu 25 år. Forumet finns kvar, beständigt men föränderligt, och, skulle det visa sig, betyder väldigt mycket för folk. För att fira detta sammanställdes en jubileumsskrift, Rollspel.nu och då (2024), med material om sidan, användarna och relationen dem emellan. En av texterna som gjorde starkast intryck på mig, ju mer jag kommit att bli förbannad över sakernas tillstånd, är Anders Bohlins text “En oas (i en öken av enshittification)”. Han skriver om att där behöver man inte bry sig om övervakningskapitalism6, där är det skrivna ordet fortfarande uppskattat och: “Nästan lika förunderligt känns det att trådarna som ligger högst upp är de som fått svar senast – inte de som en algoritm gissar att jag vill se, inte de som någon har betalt för att jag ska titta på.”
I sociala mediers begynnelse var det här normen. Jag kunde välja vilka jag ville följa och jag kunde få de de delade med sig av i omvänd kronologisk ordning (ibland kunde jag till och med välja ordning). Jag är en ganska skygg och blyg person, litar mer på mina texter än mitt tal, och för mig var framförallt Facebook en gåva. Här kunde jag samla de jag ville ha kontakt med, oavsett om det var gamla klasskamrater, internetbekanta eller släktingar. Jag kunde dela med mig av saker till dem och vara relativt säker på att det nådde fram och jag kunde få glimtar in i deras liv som jag annars inte hade fått. För allt vad Facebook är i dag tror jag att jag är en vidsyntare och mindre ensam människa än vad jag hade varit utan det.
Därför biter Zitrons ord, “Förlåt dem aldrig”, extra hårt. Den upptäckarlusta, kunskap och demokratisering det tidiga internet skänkte mig har blivit till stoft som i all sin oändlighet inte kan mäta sig med de Smaug-lika, depraverade techslynglarnas pengahögar. Konsekvensen av detta fick vi se vid Donald Trumps presidentinstallation där Jeff Bezos, Mark Zuckerberg och flera ur maffian hade första parkett till att slicka den brandgula kejsarens ändalykt. Det hela kulminerade i att den fjantigaste av alla fragila egon som med berått mod förstör vår gemensamma värld, Elon Musk, passade på att skingra alla tvivel (bortsett från vad somliga liberalkonservativa vill låta påskina) om hans framtidssyn genom att heila mot publiken och mot den amerikanska flaggan.
Musk, som köpte Twitter och döpte om till X (för att det är på väg att bli en ex-plattform, antar jag), har så galet mycket pengar trots att han inte haft en innovativ tanke i sitt liv utan bara skott sig andras idéer. Han har sådana sjuka mängder cash att han kan lördagsshoppa en, förvisso oförtjänt framhållen, sociala medier-plattform och göra den till sitt eget lilla alt-högernäste. Att hans likar vid Trumps sida inte gjort detsamma tycks bero mycket mindre på att de de facto tycker annorlunda utan mer på att de har någon typ av impulskontroll och konsekvenstänk som man kanske inte har om man twittrar dygnet runt speedad på diverse droger. (Eftersom vi inte gör faktagranskningar längre går det bra att bara ta mig på mitt ord om detta.)
Skitifieringen pågår överallt och i allt större grad och med AI-utvecklingen har det formligen exploderat. Inte anade jag att jag när jag släppte min AI-poesibok Juice (2018) skulle gå i bräschen för detta elände. Jag ber om ursäkt. Även jag förtrollades av den tidiga generativa AI:ns febersjuka uttryck, men nu, när det inte går en dag utan att jag hör något bedrägligt positivt om AI eller ser något bildsättas med en AI-bild har jag insett mitt misstag. Ett misstag som inte är så konstigt, med tanke på hur extremt haussad AI-branschen är. Alla större företag tycks arbeta med det, alla mindre företag vill använda det för att göra besparingar, detta trots att det är en techbubbla som inte kommer att hålla. Varför? I ett sammanhang så fullständigt upptaget av oändlig tillväxt är det obegripligt att saker kan ta slut.
Sedan 1996 har Tom’s Hardware skrivit om datorer och hårdvara. I september 2024 skrev de om vad som borde ha varit dödsstöten för AI-boomen: “Using GPT-4 to generate 100 words consumes up to 3 bottles of water — AI data centers also raise power and water bills for nearby residents”, Tom’s Hardware, 2024-09-19). Eller annorlunda uttryckt, för att kyla all kraft som AI behöver går det åt en jävla massa vatten. Tyvärr räckte inte det, förskräckelsen uteblev, ekologiska katastrofer står inte särskilt högt i kurs, inte ens när Los Angeles brinner upp.
Men om du ser dig om i ditt digitala landskap så blir det också tydligt att även om du kan få ett lite trevligare mail till en kostnad av tre flaskor vatten så har den generativa AI:n förstört det normala informationsflödet. Vanliga sökningar blir oanvändbara som bäst, men inte sällan leder de på avvägar som gör direkt skada på människor och andra levande varelser. Och jag antar att vi accepterar det här, för alternativet är för svårt.
Ed Zitron skriver, och jag håller helhjärtat med, att vi befinner oss i daglig kamp mot den digitala tekniken och att detta, orsakerna till detta, är bland det mest underdiskuterade vi har i dag. Jag var på väg att skriva jämte klimatet, men som synes är det två frågor som hänger ihop, intimt, även om de som vinner på det och svindlar oss med det inte vill kännas vid det.
Liksom Zitron vill jag understryka att de som ligger bakom det här har namn och adresser. Jeff Bezos (Amazon), Mark Zuckerberg (Meta), Elon Musk (Tesla, X och en massa annan skit), Sam Altman (OpenAI), Tim Cook (Apple), Sundar Pichai (Google), Satya Nadella (Microsoft), Daniel Ek (Spotify). Om de gör något så är det inte för ditt bästa. Om de säger något bör du överväga att tycka tvärtemot. All den frustration du känner är deras fel. Inte ditt.
Och även om det här är bland det mest deprimerande jag skrivit, långt mer deprimerande än texterna jag har skrivit om mina depressioner, så är inte sista ordet sagt. Det första steget är att veta om vad som pågår och har du läst såhär långt är du en bra bit på vägen. Du, liksom jag och alla andra, är fast i den digitala infrastrukturen och kan inte med lätthet välja bort den. Det är okej. Lägg inte ytterligare sten vid bördan som är att bara orka med apparna och plattformarna genom att skuldbelägga dig själv för att du inte lämnar och bojkottar. Men, om det är möjligt, utforska alternativ, hitta trygga och enklare rum, diskutera frågorna med vänner, familj, kollegor.
Zitron skriver:
Men vad jag kan säga till er är att ni kan leva era liv med en större förståelse för de incitament som driver dem som kontrollerar internet och som har gjort era digitala liv sämre för att göra sig själva rikare. Jag kan säga er att leva era liv med mer empati, förståelse och klarhet kring anledningarna till att personerna omkring er kan var arga över omständigheter, eftersom även dem orelaterade till teknologi görs värre av utnyttjande, våldsam och fördärvlig digital manipulation.
Det här är en tid för solidaritet eftersom vi alla skadas av rötekonomin. Vi är alla offer. Det krävs överflöd för att fly, och jag gissar att ni inte har det. Jag har det sannerligen inte. Men att prata om det – vägra att sitta tyst, vägra att hälla i dig slasket frivilligt och behagligt – är nog. Samtalen blir alltmer högljudda. Ilskan blir för stark för att ignorera. Dessa företag kommer att tvingas ändra på sig genom gemensamma påtryckningar och vetskapen om deras handlingar.7
Under mina gymnasieår var det Rollspel.nu som, direkt och indirekt, lärde mig om livet på ett sätt som gjorde mig starkare. Mina barn är ännu inte där, men jag hyser en stark rädsla för att dagens 16-åringar lär sig om livet på ett sätt som bryter ner dem. Jag hade varit en ensam kuf utan internet då, men inte osannolikt hade jag varit en ensam kuf med internet om jag var ung i dag. Liksom med ett hållbart klimat är en rimlig digital gemenskap just vad framtida generationer förtjänar. Och som det ser ut nu kommer den inte komma av sig själv. Så för allas skull, för att citera Grynet: “Ta ingen skit.”