Julia Armfield — Our Wives under the Sea

Posted on

Julia Armfield, inläst av Robyn Holdaway & Annabel Baldwin
6 h 7 min. Picador 2022 (2022)

Bland skräckfantaster och rollspelare (i synnerhet) finns det ett rent mytologiskt skimmer bakom den brittiske författaren H. P. Lovecraft och hans berättelser om de uråldriga vidundren som lurar just bortom räckhåll. De gånger jag gått till källan har jag tyvärr aldrig fastnat, men ofta ställt mig frågan hur moderna romaner i Lovecrafts anda skulle kunna te sig. Ett svar skulle kunna vara den (också) brittiska författaren Julia Armfields (f. 1990) roman Our Wives under the Sea.
     Författaren Miri är gift med djuphavsforskaren Leah och även om Miri är van att hennes fru är borta på långa expeditioner är det något märkligt med just denna resa. Leah kommer inte hem, inte direkt, och när Miri försöker få svar från uppdragsgivaren står inga att finna. När Leah till slut kommer tillbaka är det med svåra smärtor som snart övergår i märkliga, långsamma förvandlingar när hon tycks bli ett med vattnet.
     Berättelsen växlar mellan Miri och hennes bearbetning av att Leah kom tillbaka på något vis, men ändå inte alls, och Leah som tillsammans med besättningsmedlemmarna försöker överleva och förstå vad som händer när u-båten sjunker på flera tusen meters djup utan varken slutpunkt eller räddning i sikte. Den senare situationen är, trots överväldigande tecken på motsatsen, inte den mer klaustrofobiska av de två. För Miri är finns inga svar, varken från Leah eller från uppdragsgivnarna, och ingenting i den förvandling Leah genomgår är begripligt, ändå är hon i en situation hon inte kan ta sig ur när Leah snart inte lämnar badkaret under annat än tvång.
     Någonting hände där i djupet och skräckstämningen, som inte är av det spektakulära eller gastkramande slaget, får man sig till del mellan raderna, långt i från det explicita som Lovecraft skrivit om. Det gillar jag klart bättre.

Olga Tokarczuk — Jakobsböckerna

Posted on

Olga Tokarczuk, i översättning av Jan Henrik Swahn, omslag formgett av Lotta Kühlhorn
1 057 s. Ariel förlag & Albert Bonniers förlag 2019
I original på polska Księgi Jakubowe (2014)

Smaka på detta:

Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan. För kloka till stöd för minnet, för patrioter till besinning, lekmän till studium, melankoliker till förströelse.

Den ovanstående fullständiga titeln på den polska nobelprisbelönade Olga Tokarczuks (f. 1962) mastodontroman är inte det enda som får denna klargula bok att sticka ut1, och det är klart att en bok på över 1 000 tätt satta sidor inte självklart bjuder till sträckläsning. Men ändå.
     Under 1700-talets andra hälft verkade Jakob Frank, född i Ukraina men en ivrig resenär i Europa, inte bara av egen fri vilja. Han föddes som jude men förkastade Talmud, framhöll kabbalistiska Zohar som en helig skrift och lät sig döpas. Han utgav sig för att vara Messias och fick snart en stor följarskara, många som höll honom under vingarna och naturligtvis många fiender. Kanske är det att ta i att kalla 1700-talet för ett politiskt vakuum, men upplysningen gav ändå ett utrymme för tvivel där frankismen kunde frodas. Tokarczuk beskriver den här dynamiska tiden genom Jakob Frank eller kanske framförallt de många som befann sig omkring honom. Och hon tar sig an uppgiften både bildat och litterärt, med ett mäktigt resultat.
     Att Tokarczuk kan skriva har det aldrig funnits något tvivel kring, men det är en helt annan sak att ro det här i hamn. Det rika persongalleriet görs levande genom nedslag i de mest intima stunderna. Konflikten mellan det nya och det gamla, mellan det traditionella och det oortodoxa ställs på sin spets när förföljelserna blir allt mer envetna. Det är uttömmande, följer Jakob Frank genom större delen av hans liv, och en bit därefter, men det blir aldrig långtråkigt vilket är en imponerande bedrift.
     Det är svårt att med några få ord här ringa in Jakobsböckerna, kanske lönlöst. Om man inte räds långa böcker och vill kasta sig in i ett vindlande stycke europeisk historia är det en roman jag varmt rekommenderar, och även om man inte gör det finns det gott om anledningar att ge den en chans.

Show 1 footnote

  1. Bland det mest uppseendeväckande är kanske att pagineringen går baklänges, en nedräkning Tokarczuk i en slutkommentar motiverar som ”en bugning åt hebreiskans sätt att skriva från höger till vänster, men även en påminnelse om att varje ordning är en fråga om vana”. ↩

Malin Haawind — Den som följer en stjärna vänder inte om

Posted on

Malin Haawind, inläst av Philomène Grandin, omslag formgett av Emma Karhunen
9 h 16 min. Piratförlaget 2024 (2024)

Den historiska romanen Den som följer en stjärna vänder inte om stod redan innan på läslistan (inte minst för det häftiga art nouveau-omslaget) men fick förnyad aktualitet då jag upptäckte att författaren Malin Haawind (f. 1980) liksom jag tilldelats Hilma Winblads författarstipendium och fått möjlighet att stänga in sig i Elsa-rummet för att gräva ner sig i ord. I romanen följer vi skomakardottern Malin Blomsterberg som en dag 1914 bestämmer sig för att gå från sitt hem i Skåne till södra Omberg och den högaktade författaren och tänkaren Ellen Key i hennes hem Strand.
     Malin har visserligen läshuvud, men hennes bakgrund gör inte bara andra vägar än att tjäna andra omöjliga, de är till och med otänkbara. Och då återstår bara att tjäna den främsta, som vid tiden var Ellen Key. Omedelbart finner de varandra i en tillvaro av ständiga prominenta gäster, plötsliga infall och klassförakt, även om det bara är Malin som förväntas ta hand om de praktiska delarna som känner av skavet. För Ellen Key är frågan om klass väldigt viktig på ett ideologiskt plan, hennes arbete för kvinnlig rösträtt och arbetande kvinnors villkor icke att förakta, men det tycks lika otänkbart att extrapolera de slutsatserna till Malins tillvaro. Fast att hon högaktar Malins arbete och läshuvud så är det som om det inte räcker. I stället ber hon Malin kalla henne ”matte” (inte ”Fröken Key”) och det finner sig Malin i.
     Vi får följa dem under nära ett decennium och det är mycket som blir tydligt under dessa år. Malin följer sin stjärna och hon vänder inte om, men hon ser inte själv vad hennes lojalitet gör med henne och vad den gör med Ellen Key. Ellen å sin sida framstår ofta, beskriven av Malin, som ett barn, visserligen fläckvis klokt och frispråkigt, men också spontan, lättinspirerad och naiv, som om verkligheten inte är mer än en kuliss, möjlig att rulla undan eller förändra när den inte passar. Beskrivet så här låter Den som följer en stjärna vänder inte om som en recension av Ellen Keys personlighet, men Haawind beskriver de båda kvinnornas förhållande på ett mycket fint vis, om än med övervägande sympati för sin namne. Jag finner mig som läsare nyfiken på vad som ska hända dem, även om slutet ändå görs klart redan i bokens första kapitel. Det är en historisk skildring som fångar mycket av frigörelseandan från 1900-talets första årtionden, samtidigt som den ställer frågor till utvecklingen på ett sympatiskt vis, lite på samma sätt som jag upplevde att Sten i siden (2023), om än betydligt mer subtilt.
     På många vis är Den som följer en stjärna vänder inte om en fint avvägd historisk roman med både personlighet och mänsklighet och ett finger att känna av tidens vindar med.

John D’Agata & Jim Fingal — The Lifespan of a Fact

Posted on

John D’Agata & Jim Fingal, omslag formgett av Ben Wiseman
123 s. W. W. Norton and Company 2012 (2012)

2003 skrev essäisten John D’Agata en text, ”What Happens Here”, om självmord i Las Vegas till följd av att en sextonåring hoppat från Stratosphere Hotel. Essän publicerades inte förrän 2005 eftersom det uppstod meningsskiljaktigheter rörande D’Agatas litterära anslag. Två år senare trycktes den dock i The Believer, men det var bara början. Under flera års tid därefter fick faktagranskaren Jim Fingal grundligt gå igenom alla textens påståenden och utifrån tillgängligt material se vad som gick att styrka och vad som är friheter D’Agata tagit sig. De flesta faktagranskningar stannar där i en redigerad eller refuserad text, och då lever vi ändå i faktagranskningens guldålder (även om genomslaget ibland tycks vara sådär). Så icke fallet här.
     The Lifespan of a Fact är resultatet av den granskning och den korrespondens som D’Agata och Fingal gjorde kring ”What Happens Here”. I den fysiska boken är essän tryckt i en liten ruta mitt på varje sida, med ändlösa kommentarer runt omkring, vissa bara någon rad där påståendet bekräftas eller dementeras, andra långa resonemang kring varför något är tveksamt och ytterligare en del konversationer kring textproduktionens förutsättningar i förhållande till verklighetsgrunden. Och det är ju en diskussion som sannolikt aldrig kommer ta slut, men få gånger har det gjorts så explicit här.
     Ur Fingals perspektiv, för vi börjar där, som läsare och granskare är sanningen, i den mån den går att nå, mycket viktigare än uttrycket. Att vara precis är långt viktigare än att göra några litterära förenklingar, 2,8 är bättre än 3 om det tidigare går att påvisa. Dessutom behövs källor, om det så bara är en förflugen kommentar från någon D’Agata råkat prata med, eller en kommentar som inte väldigt underförstått är D’Agatas egen bild. Och han har ju rätt. Det är svårt att inte tycka att man i den mån det går ska försöka återge saker så rättvist det går.
     För D’Agata är det inte lika självklart. Essäisten förhåller sig skönlitterärt till verkligheten och skiljer sig på så sätt från rena fackböcker (som, sanningsenligt eller ej, utger sig för att visa fakta), och med det kommer vissa friheter, anser D’Agata. Att förenkla, försköna och presentera är viktigare än exakthet. Om 3 låter bättre än 2,8 är det vad man skriver. Källor finns, men många är efemära och ska bidra till att sätta en stämning i den helhet som ska fångas. Och han har ju också rätt, på sitt sätt, i det att många av mina favorittexter är sådana där jag inte förväntat mig att precision går före presentation.
     Som läsare av The Lifespan of a Fact slipper jag ta ställning, men för D’Agata och Fingal utvecklar sig faktagranskningen till en viljornas kamp där de olika perspektiven blir extremt tydliga. Det är också en konversation som tar fram både det bästa och det sämsta ur de båda och det är utan tvekan så att man under textens framskridande inser att man kanske inte håller med någon av dem alls. Samtidigt som den för en relevant och intressant diskussion om fakta och presentation så vore det som om jag inte hade lärt mig någonting om jag inte antog att också redigerats för att uppfylla sitt syfte.
     Oavsett vilket är The Lifespan of a Fact en belysande inblick i faktagranskningens och författandets förutsättningar och irritationsmoment i en tid som kräver mycket av alla som hanterar text på ett eller annat vis.

Barbara Kingsolver — Demon Copperhead

Posted on

Barbara Kinsolver, inläst av Charlie Thurston
21 h 3 min. HarperAudio 2022 (2022)
På svenska Demon Copperhead, Norstedts (2024)

Att börja sitt liv född på ett badrumsgolv i en husvagn i Lee County, Virginia, med en 18-årig mamma bara nästan medveten om vad som sker på grund av sitt drogberoende är, som Damon själv konstaterar, ingen vidare bra start. Damon döps snart om till Demon och Copperhead har han efter sitt röda hår och efter den i området vanliga huggormen kopparhuvud. Det är heller ingen hemlighet att den amerikanska författaren Barbara Kingsolver (f. 1955) åtminstone delvis baserat sin roman Demon Copperhead på Charles Dickens klassiker David Copperfield (1850).
     Det är ont om ansvarstagande vuxna i huvudpersonen och berättarens hem och Demon hänger tillsammans med grannen ”Maggot” och hans släktingar, som alls inte lever i något överflöd men som åtminstone har hjärterum. De blir bästa vänner och är det länge, men blir desto svårare när mamman gifter om sig med den våldsamme Stoner som förbjuder honom att umgås med grannbarnet. Det dröjer inte länge innan mamman återigen faller i drogernas grepp och Demon hamnar under socialtjänstens tveksamma omsorg. Det blir början på fosterhemsplaceringar och flyttar, ständigt med fattigdom, missbruk och våld inte bara runt knuten utan även intill huden. Lojalitet är svårfunnet och Demon blir ständigt påmind om att han är ensam, måste klara sig själv, även de gånger de hjälpen rycker i honom. Oftast, när kroppen inte räcker, vänder han sig till serietidningarna, både de han läser och de han själv ritar.
     Appalacherna har tack vare presidentvalskampanjen i USA fått förnyad uppmärksamhet, ett område som förlitat sig på tobaksodlingar och kolgruvor men som allt mer lider sviterna av att både rikedomarna tagits från området och efterfrågan minskat. Det är också där vicepresidentkandidaten J.D. Vances memoar Hillbilly Elegy (2016) utspelar sig. Jag tänker att det är relevant att ha i åtanke, för även om diskussionen, Vances beskrivning och Demon Copperhead skiljer sig åt härrör de ur samma grund.
     Kingsolver beskriver i sin roman den fattigdom och misär som drabbat området och i synnerhet de allra fattigaste, där läkemedelsbolag sveper in och låter läkare skriva ut starkt beroendeframkallande preparat vid minsta skada för att på så sätt låsa upp desperata människor i omöjliga situationen. Kanske är det inte lika cyniskt som det framstår, men effekten är densamma och mycket få kan resa sig på egen hand ur situationen. Vård, skola och omsorg är också urholkat till den grad att socialtjänstarbetare tas bland de ointresserade. Jag var lite rädd att Demon Copperhead skulle vara för tung att ta mig genom, jag som inte är en vän av de allra eländigaste skildringarna, men Kingsolver tecknar den vilsna, ensamma och utsatta huvudpersonen på ett sätt som gör berättelsen mångdimensionell. Det är hans berättelse, hans perspektiv, som då och då möts och krockar med andras på ett sätt som ofta blir effektfullt. Ingen kommer undan förutsättningarna.
     I USA i synnerhet, men även här i Sverige, har fattiga varit något att skratta åt, eller distansiera sig från. Lyxfällan hade nog inte blivit samma teve-succé om de var dem vars ekonomiska oaktsamhet på riktigt gör skada för samhället som deltagit, i stället är det de som tar telefonlån för att betala telefonlån. Och mycket få av oss skulle skratta åt någon som stod framför oss, men Demon berättar om en liknelse där alla är okej-schysta mot den fattiga snubben, men på toan där de tror att han inte hör säger de vad de egentligen tänker utan att veta att snubben sitter i ett av de låsta toabåsen och hör allt. Demon Copperhead handlar till stor del just om detta. Självbild, nidbild och människovärde. Och fick jag önska vore det den som fick dominera debatten om vilket samhälle vi ska ha.

Mats Jonsson — Stinas jojk

Posted on

Mats Jonsson
363 s. Alfabeta 2024 (2024)

När jag skrev om Mats Jonssons (f. 1973) augustprisnominerade serieroman När vi var samer skrev jag: ”Jonsson är snudd på manisk i sitt självbiografiska serietecknande, inte sällan med en politisk udd subtil som ett första maj-tåg”. Det vore förmätet av mig att påkalla eventuell inblandning här, men ett och ett halvt år efter min recension meddelade han att han slutade teckna för Arbetet och kommenterade det så här: ”Jag börjar helt enkelt få slut på uppslag. Det senaste året har det tagit allt längre tid att komma på idéer, och sen har jag inte alltid varit nöjd med resultatet.” (”Serietecknaren Mats Jonsson: Därför slutar jag teckna för Arbetet Kultur”, Arbetet, 2023-11-30) Vad han i stället fokuserade på var Stinas jojk, en serieroman för barn om ”Lapplands jättinna”, Kristina ”Stor-Stina” Larsdotter (1819—1854).
     Stina och Sara var två samiska systrar från Malå som till skillnad från inte bara samer utan de allra flesta under första halvan av 1800-talet fick se stora delar av Europa. Hur kom det sig? Jo, redan som elvaåring var Stina längre än de flesta i hennes omgivning och hon tycktes aldrig sluta växa, ofta under stor smärta. Men hennes längd var en kuriositet för de som såg henne och givetvis fanns det någon som med fagra löften tänkte göra sig en hacka på att visa upp henne. Hon följde med och hennes storasyster Sara följde med och även om Stina i någon mån fann fler som hon kunde ty sig till, fler som blev stirrade på, var det alltid en dragkamp mellan att få vara sig själv, om än så lite, och familjen i Malå. Som om den stora världen utanför Sverige och Sápmi på något sätt var mer anpassad för hennes storlek.
     Jonsson tecknar ett ömsint porträtt av Stina, vars liv, milt underdrivet, inte var så enkelt, men också över tidsandan under 1800-talet. Till skillnad från Jonssons andra serier är det en inte fullt så arg serieskapare som håller i pennan. Kanske mer sorgsen över de omständigheter som försatt huvudpersonerna i den här situationen. Det är mycket möjligt att temperamentet är anpassat efter den yngre målgruppen och det här är egentligen en annan typ av berättande. Och jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på en vetgirig mellanstadieläsare, men för egen del känns det ibland lite väl enkelt. Stinas vilsenhet och dragkampen mellan turnélivet där hon i någon mån är i kontroll och lojaliteten med familj och hemby är potentiellt hjärtskärande, men ges inte riktigt utrymme, lika väl som det ovärdiga i hur hennes kropp behandlades efter hennes död. Å andra sidan skulle det senare kanske vara att objektifiera någon som är i akut behov av ett subjekt, något som Jonsson absolut återger Stor-Stina genom Stinas jojk.

Silvia Moreno-Garcia — Signal to Noise

Posted on

Silvia Moreno-Garcia, inläst av Kyla Garcia, omslag formgett av Jim Tierney
9 h 36 min. Spotify Audiobooks 2024 (2015)

Mexico City, 1988. De socialt utstötta tonåringarna Meche, Sebastián och Daniela kan åtminstone anförtro sig åt varandra när vardagen blir alltför tung. Meche har annars sin musik, Sebastián sina böcker och Daniela sina drömmar. Inget att luta sig mot när det blåser snålt, men något ändå, för det är verkligen inte lätt att vara femton år. En dag förändras deras liv för de upptäcker att de kan använda magi med hjälp av gamla vinylskivor. Plötsligt är pengabrist och eländiga mobbare inte ett problem, eller … i alla fall inte samma problem.
     Mexikanska Silvia Moreno-Garcia (f. 1981) har varit bosatt i Kanada sedan tjugo år tillbaka, men det hindrar henne inte att skapa en levande, myllrande storstad för romanen Signal to Noise, fyllt av tidsmarkörer från det allt annat än slumrande slutet på 1980-talet. Lägg därtill ett uns magi, eventuellt magisk realism men förmodligen mer fantastik, och vi har ringat in Signal to Noise i stort.
     Mexico City, 2009. Meche kommer tillbaka från Oslo där hon arbetar som programmerare, för att begrava sin hopplösa, alkoliserade pappa. Hon har inte haft kontakt med sina vänner på 20 år och vill inte börja nu. Något skar sig då, något som gjorde djupa sår i dem alla tre, och Meche som alltid varit den mer hetlevrade av dem glömmer inte så lätt. Vad dröjer innan vi läsare får veta, men det är som sig bör. Man skulle kunna tro att man är trygg från den typen av sociala överraskningar i en stad med en befolkning på 20 miljoner invånare, men icke. Meche, Sebastián och Daniela träffas, motvilligt, och får nu chansen att reda ut vad som hände alla dessa år tidigare.
     Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan 1988 och 2009, så som är mer eller mindre kutym i den här typen av berättelser. Om 1988 är färgsprakande och Stranger Things-igt, samma typ av oförblommerade nostalgi i kombination med någon form av socialrealism, så är Moreno-Garcias 2009 desto mer svårinringat. Intrigen håller, berättelsen håller, men miljöerna framträder inte riktigt lika tydligt. Det är synd, även om det finns en poäng i att ungdom och magi är en sak, vuxenliv och vardag en annan, men när gränserna löses upp för huvudpersonerna är det synd att de inte riktigt får göra det för läsaren. Samtidigt är det ett i sammanhang milt klagomål på en i stort trivsam och välskriven bok där jag nästan kunde känna i huden hur mitt engagemang för huvudpersonerna ökade ju längre berättelsen framskred.

Roberto Bolaño — Nazistlitteratur i Amerika

Posted on

Robert Bolaño, i översättning av Lena E. Heyman, omslag formgett av Nina Ulmaja
324 s. Albert Bonniers förlag 2012
I original på spanska La literatura nazi en América (1993)

I dag tycks det kanske märkligt att chilenske Roberto Bolaño (1953—2003) behövde hitta på personer, verk och öden till Nazistlitteratur i Amerika, en samling biografiska essäer över fiktiva författare, poeter och dramatiker på de amerikanska kontintenterna. I dag, när en är vicepresidentkandidat i USA och när det knappt går att kasta ett pappersflygplan åt borgerliga ledarsidor utan att träffa någon som åtminstone delvis uttrycker tanken att lite fascism inte är så himla illa, så länge packet åker ut och polarna får mer i plånboken. På sitt sätt gör det också Nazistlitteratur i Amerika, skriven på 1990-talet, till ett mer spännande experiment sett med nutidens ögon.
     Uppdelat i kapitel redogör en (till en början) ganska torr och distanserad röst över personer mer eller mindre framgångsrika inom den panamerikanska intellektuella sfären. Vi får möta de argentinska bröderna Schiaffino som kombinerade sin konst och sin högerextremism med ett stort engagemang för fotbollslaget Boca Juniors, författaren som under olika pseudonymer uppfann och återuppfann sin politiska hållning för att muta in flera tänkbara hållningar, science fiction-författare vars alternativhistoria lät Nazityskland tillsammans med Japan ta över stora delar av världen, inklusive USA. Alla är de beskrivna med födelseår och dödsår (i somliga fall så sent som långt in på 2020-talet), och Bolaño väver runt dem ett helt kulturellt nätverk komplett med förteckning över titlar och beskrivningar av då verksamma förlag och organisationer. Det må vara stundtals torrt, på ett litteraturvetenskapligt vis vilket säkert roar somliga bara det, men det finns också något oerhört imponerande i det. Var fiktionen slutar och verkligheten tar vid är alls inte uppenbart utan närmare studier.
     Vad Bolaño inte gör, vilket sätter luppen på problemets kärna, är att sätta sig till doms över sina figurer. Även om det kan tyckas uppenbart att författaren inte går nazismens ärenden blir historieskrivningen väldigt kraftfull. Högerextremismen som berättas om i Nazistlitteratur i Amerika stänger mycket få dörrar för de inblandade, vilket går att relatera till, både historiskt och nu. Det finns gott om exempel på nazisympatisörer vars eftermäle kanske fläckats men inte mer än marginellt av sådana faktum. Och skulle någon sprida nazism finns det i regel ändå en plats för dem i en oemotsagd offentlighet (och i förekommande fall med röd matta till några av världens mäktigaste politiska ämbeten).
     Nazistlitteratur i Amerika är ett lyckat litterärt experiment, ja, både sett individuellt och satt i relation till andra liknande fiktiva biografier (där, förutom Jorge Luis Borges, Biographical Memoirs of Extraordinary Painters (1780) av William Beckford är en bortglömd pärla). Dessutom är den, tyvärr, aktuell både som diskussionsunderlag och som varning nu när högerextremismen passerat att vara på frammarsch och nu mer är ett regeringsbärande faktum.

Kristen Radtke — Seek You. A Journey Through American Loneliness

Posted on

Kristen Radtke
342 s. Pantheon Books 2021 (2021)

Den amerikanska serieskaparen Kristen Radtke (f. 1987) börjar att berätta om sin pappa, stoisk och sträng, så som många fäder var eller åtminstone framställdes i kulturen. Det skulle vara ordning och reda, man skulle klara sig själv. Senare fick hon reda på att han som liten på landsbygden i Wisconsin varit radioamatör. Han kröp upp på taket och fixade antennen innan han satte sig vid sin radio och knackade bokstäverna C och Q, ett lockrop till andra där ute: ”Seek You”. Det är ett bra startskott för serieessän Seek You i vilken hon undersöker i synnerhet den amerikanska ensamheten, men som jag är övertygad om gäller mycket av samhället präglat av informationsåldern.
     Redan innan pandemin rapporterades det om att allt fler kände en oönskad ensamhet, ett tillstånd som studie på studie visat leder till en tidigare död. Allt färre fysiska kontaktytor finns kvar när vi lever digitalt, använder självskanningen i affären och pendlar i varsin bil, något som bara blev värre under några år. Knappt ens kulturupplevelser är sociala som standard längre sedan radio och teve flyttade in i varje hem. Radtke beskriver bland annat teveseriernas pålagda skratt som en artificiell social upplevelse, där vi i stället för att delta i ett sammanhang där känslouttryck kan ske spontant, smittande, som i en teatersalong, så knuffas vi i riktningen mot en styrd reaktion. Ett klent substitut för ensamheten i tevefåtöljen.
     För Radtke blev kontrasten som störst när hon själv flyttade från ett förhållandevis ödsligt samhälle i Wisconsin till New York där det var folk överallt. Irritationen över en oavsiktlig knuff på bussen, någon som pratar högt i telefon (eller ännu värre: tittar/lyssnar på något utan hörlurar) övergick snart i en ömhet inför de olika öden som hon läste ur sina medmänniskors ansikten. En närhetens ensamhet där folk trängs utan att nå fram i egentlig mening.
     Seek You växlar mellan Radtkes personliga upplevelser och att redogöra om och resonera kring den forskning som finns och de vittnesmål som givits om ensamhet och kärlek, samtidigt som hon arbetar med seriemediet på ett alldeles strålande vis. Hon låter läsaren djupdyka ibland, samtidigt som hon lämnar luft och utrymme till att också låta det sjunka in. Och även jag, som betraktar mig själv som något av en enstöring, åtminstone delvis, känner att det ligger väldigt mycket i det som finns mellan dessa pärmar. Ofrivillig ensamhet är, trots allt, något annat, och i olika grad är vi människor i behov av någon typ av socialt sammanhang, någon typ av beröring, men nu kan man gå dagar, kanske veckor, utan att prata ansikte med ansikte med någon man mår bra av att umgås med, utan att ens av misstag bli nuddad av en annan människa, än mindre tryggt och ömt berörd.
     Seek You är en på alla sätt utmärkt seriebok om ett angeläget ämne och för mig är det en av årets starkaste läsupplevelser.

Elisa Gabbart — Any person is the only self

Posted on

Elisa Gabbert, omslag formgett av June Park
221 s. Riverhead Books 2024 (2024)

Poeten Sylvia Plath härjades av många saker, däribland egna demoner och en självupptagen make (inte sällan beskriven i liknande ordalag). Efter ett av sina försök att ta sitt liv och den därpå följande sjukhusvistelsen ska hon och hennes skjuts ha fastnat i en snöstorm, kanat av vägen och varit nära döden. Det som hon tidigare sökt själv såg nu ut som ett faktum bortom hennes kontroll. En ödets ironi, kanske, men hon överlevde och ska senare ha uttryckt att något sådant banalt inte kan hända dem, för de är sig själva, ingen annan. Plath är en av dem som slår följe med poeten och essäisten Elisa Gabbart (f. 1979) i essäsamlingen Any person is the only self som handlar om när man på riktigt är sig själv. Och en sak som slår mig, alldeles oavsett om det är sant eller ej eftersom jag varken träffat Gabbart eller läst något annat hon skrivit (än), är att hon, genom sina texter, framstår som helt och hållet sig själv. Det kan inte stämma, jag har inget sätt att verifiera det åtminstone, men det är värt att ta upp i sammanhanget. Any person is the only self är en bok där författaren aldrig släpper läsaren med blicken, ärlig i sina intentioner. Vilket också återspeglar sig inte minst i bokens andra text, ”The Stupid Classics Book Club”, i vilken hon berättar om hur hon gemensamt med andra läser klassiker vilka är ”relatively short, accessible enough to be on a high school syllabus, and probably rehashed into cliché over time by multiple film adaptations and Simpsons episodes.” Dr. Jekyll and Mr. Hyde nämns som det perfekta exemplet, även om Gabbart börjar med att fullkomligt yxa ner Fahrenheit 451. Läsaren Gabbart är sig själv med böckerna, tycks det, hon gillar det hon gillar och ogillar det hon ogillar och hon kan se, tveklöst, att det inte nödvändigtvis är verken utan läsaren som förändras (vilket gläder mig stort eftersom jag minns att jag läste Fahrenheit 451 för 20 år sedan och tyckte den var bra …).
     Gabbart har en nyfiken och flanerande hållning, så som bra essäister gärna har, till sina ämnen. I bokens första text, ”On Recently Returned Books”, berättar hon om sina besök på biblioteket och hur hon inte bara hittade hyllan med nyligen återlämnade böcker. Dessa böcker vara bara lånade (och sedermera återlämnade) utan att vara kommenterade eller rekommenderade (och i synnerhet inte marknadsförda), till synes, åtminstone för Gabbart, slumpmässiga böcker. Där blandades alla möjliga och omöjliga böcker, ett tvärsnitt av det stora biblioteket i Denver, och ofta var det bara den hon ögnade i jakt på läsning, inklusive de mänskliga lämningar som kom med dem, glömda bokmärken och tappade ögonfransar. Alla dessa jag som tagit upp dessa böcker innan henne, som framträdde ur de minsta av spår.
     Dessa två exempel är delvis representativa, men inte helt. Bland texterna finns också de som kräver en annan typ av sökande, en annan typ av distans som inte självklart avslöjar ett jag. Det är i dessa Plath får vara med, och Virginia Woolf, Marcel Proust och en del andra vars klassikerstatus kanske inte ryms inom ”stupid”-definitionen ovan (även om alla borde läsa Mrs. Dalloway). Kanske litteraturvetenskapliga i sitt anslag, men öppna och välkomnande. Gabbart behärskar den typen av skrivande också.
     Any person is the only self innehåller så många texter jag vill hålla kvar mig i. ”Second selves” om personer som aldrig glömmer något, ”Against Completism” om faran i att läsa allt av sina favoriter (Lex Paul Auster, Lex Gabriel García Márquez) eller ”Nostalgia for Less Innocent Times” som börjar med den ljuvliga meningen: ”An aspect of research I do not enjoy is finding out that everything I thought I knew about a subject was wrong” och fortsätter meandrande genom rockhistorien från Crosby, Stills & Nash via Phil Collins till Guns’n’Roses musikvideo ”Patience”.
     Titeln Any person is the only self fångade mig, liksom beskrivningen av boken som nyfikna essäer om läsande, konst och tankarnas liv. Därifrån kan man bara hoppas på en fin läsupplevelse, och Gabbart överträffade mina förväntningar. Det är lärorikt, intressant, emellanåt roligt, ibland ledsamt, men utan att hon någonsin så att hennes blick viker bort från den som läser.