Jag hade ännu inte fyllt sex år 1992 när pappa kom hem med ett Piff-gosedjur med äventyrarutstryseln från den tecknade serien Räddningspatrullen (1989–1990) till min syster. Jag tror att han som fotograf hade varit på jobb vid det nyöppnade Disneyland Paris och lämnade mjukisdjuret lagom till min systers födelsedag, alltmedan ruinerna av den nyligen upplösta Sovjetunionen städades undan i nyhetssändningarna. I Frankrike protesterades det, som vanligt, vilt mot nöjesfältets öppnande. “Kulturimperialism och masskonsumtion!” skrek de och menade att det skulle uppstå i Disneys kölvatten. På goda grunder kan jag i dag tycka, men för mig som litet barn blev Sovjetunionens upplösning intimt förknippad med Disneyland Paris och den stackars jordekorrleksaken. Jag fortfarande över 30 år senare inte tänka på det ena utan att tänka på det andra.
Nå, kalla kriget var slut och jag var lyckligt ovetande om jodtabletter och kärnvapenhot om man inte räknar de provsprängningar på Mororua- och Fangataufaatollerna som Frankrike utförde 1995–1996, men nya bekymmer fanns hela tiden vid horisonten. Ozonskiktet förtunnades och ozonhålet över Antarktis växte. Till Råsslaskolan i Kolmården kom förintelseöverlevare och avhoppade nazister, de sa “Låt oss aldrig glömma” medan nynazister åkte på rånturné 10 mil åt sydväst för att till slut avrätta två poliser. Millenniebuggen som i dag mer låter som det it-system i Västra Götaland som de facto blev en katastrof (vem hade kunnat ana?) hotade att slå ut all digital infrastruktur. Knappt hann millennieskiftet passera innan terrorhot och kriget mot terrorismen var här för att definiera det nya århundradet.
I grunden är det nog tillfälligheter som avgör om och hur man kommer att uppfatta sin tids kriser. I slutet av 1960-talet myntades begreppet shifting baseline. Ett av de första områden termen applicerades på var fisket. Det visade sig att fiskare hade svårt att uppskatta fiskbeståndet historiskt och för de allra flesta uppfattades den “naturliga” mängden fisk, av en händelse, just så som den var i början av varje fiskares yrkesliv. Det stämde förstås inte. I stället handlade det om en förändrad bild hos var och en av vad som var det normala. Numera används termen i bredare mening som en beskrivning av hur en individ anser det normala ha varit när hen var barn eller först kom i kontakt med en företeelse. Det är inte nostalgi, inte bara, snarare är det en brist på insikt om att alla befinner sig i en föränderlig process, på en kurva i en graf som började innan man själv klev in och kommer att fortsätta långt efter att man försvunnit.
När jag var liten var somrarna soliga, regniga och fulla av insekter. Vintrarna var snöiga och fotbollsplanen spolad för att man skulle kunna åka skridskor. Om du är äldre än vad jag är gissar jag att somrarna var ännu soligare, ännu regnigare och så fulla av insekter att man knappt kunde se handen framför sig. Vintrarna var ännu snöigare och isarna tjockare. För mina barn är somrarna antingen regniga eller soliga, vintrarna antingen snöstorm eller barmark. Och de tycker inte att det är något märkvärdigt med det.
På norska heter shifting baseline “endringsblinde”. Ändringsblindhet. Blindhet inför att saker förändras. Det är inte konstigt att det förekommer. Jag kan intellektuellt förstå vad kalla kriget var, jag kan lyssna på dem som berättar och läsa mig till vad som hände och låg bakom. Däremot kommer jag ha svårt att internalisera erfarenheten. Mina erfarenheter börjar senare, med Piff-gosedjur och nyhetssändningar från Moskva.
2025 finns det gott om kriser att välja på men jag och en tämligen enig forskarkår menar att de av människan påskyndade klimatförändringarna är den absolut största. Att den skenande ekonomiska ojämlikheten och fascismen som på allvar återuppstått runt om i världen påskyndar effekterna av klimatförändringarna snarare än att lösa dem gör förstås inte saken bättre. Hur ska man kunna känna något hopp i detta?
Jag vet inte.
Du som läst ända hit och hoppats på enkla svar kommer att bli besviken. Jag ber om ursäkt. En sak vet jag dock: att låta bli att känna hopp är inte ett alternativ. Inte för mig i alla fall.
Det är lätt att stirra sig blind på allting som går förlorat, på allting som blir sämre, på det som är stort och svårt. Det är ett bedövande crescendo av elände varje gång du läser en nyhet och då är det inte konstigt om du känner förtvivlan. Det vore konstigt om du inte kände förtvivlan. Men förtvivlan är en förlamande känsla, hoppets raka motsats, som leder till passivitet eller, ännu värre, cynism.
Så fungerar också medielogiken i dag. En nyhet om att något blir långsamt bättre får inget utrymme och får det mot förmodan det ger det inga klick. Dina Facebook-vänner delar främst de inlägg som gör dem arga och rädda. Du kommer utan tvekan få arbeta mycket hårdare för att få höra något positivt än något negativt. Då är det lätt att glömma att allt inte är så enkelt och att det alltid finns något kvar att kämpa för. 2 grader temperaturhöjning är bättre än 3. Många djurarter dör ut men än finns det många kvar. Du och jag finns kvar och kommande generationer finns inte än, men vilken värld de kommer att födas in i avgörs nu. I dag. Av oss.
Det berättas om att pacifisten och prästen A.J. Muste fick följande fråga då han protesterade mot Vietnamkriget: “Tror du verkligen att du kommer att förändra landets politik genom att stå här utanför Vita huset ensam med ett ljus?” varpå han svarade: “Åh, jag gör inte det här för att förändra landet. Jag gör det för att landet inte ska förändra mig.”
För att känna hopp tror jag att du till en början behöver integritet.
När allting omkring dig tycks vara i upplösningstillstånd finns det i dig en kärna som står för något, något som fått dig att klicka på min rubrik, läsa ända hit. Något som vet att trots allt finns en del av dig du inte vill förlora till förtryck eller förtvivlan. Minns den. Bär den varsamt.
För att känna hopp behöver du fortsättningsvis någon att spegla dig i.
Hopp trivs bäst bland andra människor, i ett sammanhang där vi tillsammans kan låta varandra tillfälligt förtvivla utan att tappa siktet på målet. Och vi behöver ventiler där förtvivlan och frustration kan pysa ut. Vi har olika uttryck, förmågor och styrkor och hur man kommer till sin rätt kan skilja sig mycket åt från person till person. Kanske står du på barrikaderna, kanske bakar du bullar, kanske läser du lagtexter, kanske skriver du en bok. I en kör finns sopraner, altar, tenorer och basar. Alla andas inte samtidigt, andningarna sprids ut och kören kan på så sätt hålla en ton i princip hur länge som helst. Det är så hoppet måste vara.
För mig var det inte självklart vad som var min roll och min ventil.
Du minns sommaren 2018. Värmen tog aldrig slut. Skogsbränder härjade, betesdjuren svalt och hemma hos oss förbrukade vi uppblåsbara simbassänger på löpande band för plommonträdet sköt jordskott vassa som spanska ryttare som punkterade den ljusblå plasten. Även om jag varit medveten och oroad för klimatförändringarna tidigare kom där mitt ögonblick av insikt.
Eftersom orden är mitt verktyg började jag skriva. Jag började betrakta mitt liv och min omvärld genom en ny lins och försökte föreställa mig hur det skulle vara att ta varje larm på fullaste allvar samtidigt som man försöker ta hand om två små barn.
Resultatet blev min roman Låt barnen dansa (2023).
Huvudpersonen David är en person vars siluett liknar min, en förälder i trettioårsåldern, boende i Ljungsbro med fru och två små barn, med ett jobb på pendlingsavstånd och medvetenhet om vad som sker omkring oss. När man riktar strålkastaren mot oss går skillnaderna enklare att utröna. Där jag är försiktig och eftertänksam är David betydligt mer orolig och tvärsäker, där jag har en ventil i min kreativitet går David fullt upp i klimatkrisen. Vi har ställts inför samma frågor men där jag hade en roman att besvara frågorna i har David mestadels ängslan, frustration och skuldkänsla.
Jag skrev Låt barnen dansa som en spegel för mig, men jag är övertygad om att också många andra föräldrar som har satt barn till en brinnande värld kan se sig själv i den. Davids kamp är mestadels ensam och inledningsvis fylld av frustration över den uppenbara brist på medvetenhet han upplever omkring sig. Hur kan hans föräldrar flyga utomlands, hur kan hans medarbetare nonchalera eller håna hållbara initiativ, hur kan hans tvååring fortsätta med blöjor trots att de pratat om naturen? Utan en utveckling hos David hade Låt barnen dansa varit en roman utan hopp och David lär sig så sakteliga att han för det första inte är ansvarig för hela världens lidanden, för det andra att han inte är ensam i sin oro och kamplust.
Därför tror jag att du behöver tålamod för att känna hopp.
I över två decennier har den amerikanska essäisten och aktivisten Rebecca Solnit ägnat hoppet stor uppmärksamhet. Hon har framförallt två teser som hänger samman med detta.
Dels är det viktigt att minnas att förändring ofta går långsamt. Eller … den går långsamt tills att den går snabbt. Få av de många revolutioner vi sett i världen har börjat vid en given tidpunkt. Ofta har det krävt hårt arbete, stort mod och orubbligt hopp för att nå den kritiska massa som kräver och möjliggör förändring. Många av de progressiva förändringar vi sett genom åren har börjat på liknande sätt men avslutats som reformer någon annan tagit ära för. Du kan inte veta vilka ringar på vatten du ger ifrån dig och slutpunkten, om det alls finns en sådan, kanske du inte får uppleva, än mindre får erkännande för.
Det som driver hoppet är insikten att något förhåller sig på ett visst sätt och att vi önskar att det inte var så.
Solnits andra tes är att hoppet inte är en lott du sitter och väntar på ska ge vinst, det är en passiviserande tanke som skjuter över ansvaret på någon annan. Nej, jag citerar henne:
[H]oppet är en yxa som vi hugger sönder dörrar med i nödlägen, eftersom hoppet knuffar ut oss genom de där dörrarna, eftersom vi måste ge allt vi har för att styra framtiden bort från ändlösa krig, från ödeläggelsen av jordens skatter och utarmningen av de fattiga och marginaliserade. Hopp innebär att en annan värld kanske är möjlig, inte att den är utlovad, inte garanterad. Hopp kräver handling; handling är inte möjligt utan hopp.
Hopp innebär att en annan värld är möjlig. Inte att den är utlovad. Inte garanterad.
Hopp kräver handling.
Tålamodet kämpar mot tröstlösheten. Att inte se förändringarna, att kanske inte känna dem, att överösas av negativa nyheter som går stick i stäv med den där andra världen man önskar, det är tärande. Filosofen Timothy Morton beskriver klimatförändringarna, och kärnvapenhotet, som ett hyperobjekt. Ett hyperobjekt är en företeelse så stor att vi i vår begränsade tid på jorden och med de kunskaper vi gemensamt besitter inte kan få grepp om det i sin helhet. Och hyperobjekt har förmågan att påverka hela vår existens. Vi kan veta att människan drivit på klimatförändringarna men vi kommer aldrig veta i förväg exakt vad som kommer att ske. Vi behöver tålamodet för att trots detta fortsätta kämpa, för att se bortom vår begränsade horisont, och acceptera att vi aldrig kommer att få hela bilden.
Efter den omfattande terrorattacken i Paris 2015 skrev poeten Malte Persson en dikt som fungerar i alla sammanhang där förtvivlan kan slå rot (”Malte Persson: Efter ännu ett terrordåd”, Expressen.se, 2015-11-17).
Det som nu gäller är: att fortsätta.
Att ta ett kliv och inte titta ner.
Att fortsätta, det är det enda rätta.Det finns ett före och ett efter detta.
Ett hack i tiden. Men det kommer fler
och därför gäller det: att fortsätta.Att fortsätta att lyssna och berätta,
att se för dem som inte längre ser
och fortsatt tro på allt det svåra rätta –men också leva för det glada, lätta,
och le för dem som inte längre ler.
Det som nu gäller är: att fortsättaoch varken svalna bortom stundens hetta
eller förtäras av dess glöd… Vem ger
oss lätta instruktioner om det rätta?De dödas språk kan ingen översätta.
De levandes är svagt. Vad som än sker
är det som gäller dock: att fortsätta.
Att fortsätta, det är det enda rätta.
Vad skulle alternativet vara?
För mig finns inga alternativ. Jag har satt barn till världen och jag kommer fortsätta att göra vad jag kan för att lämna världen så bra som möjligt och barnen rustade för den värld som kommer att vara deras normala.
Men som Malte Persson skriver i dikten, så måste vi fortsätta lyssna och berätta. Fortsätta leva för det glada, lätta, le för dem som inte längre ler. Kultur, litteratur, konst, musik, teater, lek, dans, trams, allt detta är värt att försvara. För din skull, för min skull, för allas skull. Det är det som binder oss samman, mycelet i vårt samhälle, trots allt vad som påstås om samhällets bräcklighet och skillnader på folk och folk. Det gäller att se det som cyborgen Seven of Nine i Star Trek Voyager (1995—2001): “Överlevnad är otillräckligt.” Vi behöver leva också.
Förtvivlan är enkelt, passivitet är enkelt, cynism är enkelt.
Att känna hopp i klimatkrisens tid är inte enkelt, inte smärtfritt, inte utan sorg. Sorgen har en plats i hoppet. Den får påminna om det som är viktigt. Och jag vet vad jag väljer.
Det här är en bearbetning av den presentation med samma titel som jag höll den 5 februari 2025 på Dahlbergs Café i Linköping.