Daria Bogdanska — Wage Slaves

Daria Bogdanska
200 s. Galago 2016 (2016)


Den polsk-svenska serieskaparen Daria Bogdanska (f. 1988) flyttade till Sverige 2013 för att gå serieskolan vid Kvarnby folkhögskola. Utan rätt till CSN, utan personnummer och utan annan försörjning fick hon jobb i en krogbransch fylld av oegentligheter. Hennes erfarenheter ligger till grund för serieromanen Wage Slaves som översatts till flera språk och lyfts fram som en modern arbetarskildring. På mycket goda grunder, skulle jag säga.
     Bogdanska skildrar ankomsten till Sverige och det moment 22 många befinner sig i när de inte kan få jobb utan personnummer och inte kan få personnummer utan jobb. Hon är knappast ensam. Hon får jobb på en restaurang, men när det pratas lön och avtal är det alltid ett ämne för en annan gång. Jaja, hon måste ju ha pengarna, men när hon börjar se sig omkring upptäcker hon att de mest desperata bland hennes kollegor är de som får sämst betalt. Vad hon lägger märke till är det systematiska utnyttjandet av denna desperation som ligger till grund för den restaurangen hon arbetar på och den bar som har samma ägare. Är det värt att ta strid? Och hur ska hon orka med två jobb och en utbildning som kräver hennes uppmärksamhet.
     Wage Slaves bidrar till den större berättelsen om det moderna slaveriet som även Anders Teglund skrivit om i sina böcker om Foodora. När ingen hjälp finns att få, inga långsiktiga möjligheter finns och allt är uppbyggt kring försörjning och kontroll (för dem som har det svårast) är det inte konstigt att många fastnar i den här typen av sociala fällor. Desto värre är det att det inte heller saknas entreprenörer eller företag som inte är sena att dra fördel av detta. Bogdanska visar det ohållbara på ett effektivt sätt, även om hon själv, som hon upptäcker, inte är den som har det värst.
     Det är viktigt att den här typen av berättelser ges utrymme, för jag är övertygad om att vi behöver stöpa om samhället i en jämlikare riktning. Det är inte rimligt att vi i dag, när vi vet vad vi vet, accepterar att de som har det bättre ställt utnyttjar dem som inget eller lite har. Vi kan bättre.

Anders Teglund — Slavdrivaren

Anders Teglund, inläst av författaren själv, omslag formgett av Eva Wilsson
6 h 42 min. Norstedts 2023 (2023)


Efter att walraffreportaget och självbiografin Cykelbudet (2021) fick författaren, förläggaren och kompositören Anders Teglund (f. 1983) med en kille, Dennis, som jobbade som dispatcher på Foodora, företaget som Teglund arbetade för under pandemin. Dennis vill berätta om hur det är i hans stol, där bakom skärmarna, en spindel i nätet och budens huvudsakliga kontakt med företaget under arbetstimmarna. Deras samtal ligger till grund för uppföljaren Slavdrivaren.
     De möts i Dennis etta i Södertälje. Gaming-datorn är i gång och Foodoras program är i gång. Han har chattfönstren på ena skärmen och kartvyn på den andra, och han är flink, tabbar mellan rutor, klipper och klistrar nummer och löser bekymmer på löpande band. Ofta är det rutinärenden, avsluta en rast eller ett pass, hjälpa till med strulande appar. Sådant. Men många bud är desperata, utmattade och bedrövade och för dem blir Dennis en frustration, en stoppkloss, samtidigt som företaget har sina riktlinjer som ska följas. Bakom skärmen får han avgöra om ett problem är stort nog för en åtgärd eller inte, och med sina påtryckningsmedel får han buden att jobba hårdare och med hopplösa uppgifter.
     Vissa företeelser, övergrepp av historiska proportioner, ska man inte göra lättvindiga jämförelser med. Det koloniala slaveriet är en av dem, i min mening. I , till skillnad mot i Cykelbudet, lyfts blicken utanför Foodora. Teglund jämför de arbetsförutsättningar som både buden och Dennis som dispatcher arbetar under med slaveri i en historisk kontext. Slavar var ofria, ja, bundna till en ägare eller till en uppgift på ett inhuman sätt, men de var också egendom vilken var tvungen att hållas vid liv. För att hitta en balans har olika typer av slavdrivare tillsatts, ibland ur slavarnas led, ibland utifrån, men alltid har de blivit den som ogillas av alla. Liknande förhållanden kan absolut sägas om gig-jobben i dag. De som arbetar är på pappret fria, kanske bland de friaste av alla, men i verkligheten finns det materiella omständigheter som tvingar dem att ta det jobb som finns och inte klaga.
Teglund pendlar mellan de historiska utvikningarna och samtalen med Dennis, två spår som driver varandra framåt. Det är fascinerande att höra Dennis å ena sidan inte utan skärpa kritisera Foodora, analysera systemet, känna med buden, för att sekunden senare gnälla över att buden är lata och lögnaktiga som försöker komma undan arbete. Det är en svår balans att berätta Dennis historia utan att framhålla honom som varken offer eller mobbare, för faktum är att han i den rollen han har nog är både och. Det är helt omöjligt att inte känna något med Dennis ändå, för även han blir lidande av det jobb han är satt att utföra.
     Återkommande återges Dennis chattar med buden. Varje gång avslutas de med frasen: ”This chat has ended, please do not reply and only reach out again if you need assistance. Conversation resolved by Dennis.” Det upprepas många, många gånger, och bortsett från det omöjliga i att en ”conversation” kan bli ”resolved” (för det är inte så samtal fungerar), så understryker de också det inhumant maskinella som blivit gig-företagens själva arbetsmodell. Och det är extremt dystopiskt.
     Slavdrivaren är nyttig läsning, men jag rekommenderar att man har läst Cykelbudet först för förförståelsen. Och sedan ändrar vi systemet.

Judith Schalansky — Förteckning över några förluster

Judith Schalansky, i översättning av Linda Östergaard, omslag formgett av författaren själv
242 s. Pequod Press 2021
I original på tyska Verzeichnis eineger Verluste (2018)


En av de vackraste böcker jag inte äger är Atlas över avlägsna öar av den tyska författaren och formgivaren Judith Schalansky (f. 1980). Varje uppslag skulle kunnat vara en plansch, ett litet museum för något kargt och i många fall öde. I Förteckning över några förluster får texterna stå på egna ben, och även om det i många fall är riktigt bra, är det något helt annat.
     Förteckning över några förluster utforskar utrymmet som lämnats av något som försvunnit. I noveller, essäer och självbiografiska tvärsnitt fyller Schalansky tomrummen. I bokens första text, kanske den som ligger Atlas över avlägsna öar närmast, betraktar hon kartor, loggböcker och dagboksanteckningar i jakten på Stilla havs-atollen Tuanaki som tros ha försvunnit i en havsbävning någon gång kring årsskiftet 1842-43, en ö som fram till dess både ritats ut och omtalats av missionärer och kolonisatörer och som först 1875 försvann från kartorna. Det är inget Atlantis, det är tidens gång och tillfälligheternas kraft och genom boken balanseras frustration och acceptans. Allt det förlorade är förlorat, i bästa fall kan vi följa spåren åtminstone en bit. Det finns också rätt mycket kvar.
     Schalanskys bok är, namnet till trots, långt ifrån en förteckning. Delvis anger hon också själv varför i sitt förord:

Ett minne som hade bevarat allt skulle i själva verket inte ha bevarat någonting. Den kvinna i Kalifornien som utan hjälp av mnemoteknik förmår erinra sig varje dag sedan den 5 februari 1980 sitter infångad i de egna, ständigt drabbande minnenas ekokammare — en gengångerska till den attiska fältherren Themistokles som kunde namnet på varenda medborgare i sin hemstad och som lät hälsa mnemonikern Simonides att han mycket hellre hade velat lära sig konsten att glömma än att bemästra konsten att leva […]. En glömskekonst är emellertid en omöjlighet, eftersom alla tecken representerar närvaro, till och med när de refererar till frånvaro.

Det är inte en bok om att minnas allt, som den i boken omskrivne Armand Schulthess, en statstjänsteman som lämnade sitt jobb för att göra en uppslagsbok på den 18 hektar stora skogsbeklädda marken han förvärvat. När arvingarna skulle ta hand om dödsboet slängde, eldade och skövlade allt det denna, med moderna ord, hoarder, sparat på. Varken materialet eller ambitionen finns kvar.
     Förteckning över några förluster är en litterärt högintressant bok, skriven på ett sedvanligt centraleuropeiskt vis i långa vindlande meningar. Den saknar något av Atlas över avlägsna öars bedövande konstnärlighet, men är, trots det, mycket läsvärd.