Kristen Radtke — Imagine Wanting Only This

Kristen Radtke
278 s. Jonathan Cape 2018 (2017)


Jag läste och golvades av amerikanska serieskaparen Kristen Radtkes (f. 1987) serieessä Seek You som handlar om inte bara författarens utan även det amerikanska samhällets snudd på kroniska ensamhet. Det var inte utan vissa förhoppningar som jag läste den tidigare Imagine Only Wanting This.
     Radtkes älskade farbror dör av en ärftlig hjärtsjukdom. Det sätter i gång många processer hos henne, inte minst en tidigare oanad fascination över övergivna platser. Hon besöker rostbältets ödesamhällen, överväxta djungeltempel i sydostasien och isländska byar täckta av vulkanisk aska, allt medan hennes ömtåliga hjärta fortsätter att slå. Det är inte helt enkelt att jämka dessa spår, men hon är konstnär och har en konstnärs verktyg och perspektiv när hon ser sig omkring. Och hon har svårt att inte vara i rörelse.
     I jämförelse med Seek You (2021) saknar Imagine Wanting Only This både den klara röda tråden och det djup som efterföljaren har. Det känns oslipat, men vittnar ändå om vad Radkte kan. Samtidigt är det mycket i boken som tilltalar mig, eftertänksamheten (jag var nära på att skriva ”melankolin”), de övergivna platserna och frågor om konstnärers villkor. Därför har jag lätt att bortse från svagheterna och att försjunka i Radtkes bilder i gråskala (som här har starkare konturer än Seek You) och tankevärld i alla tänkbara färger och jag ser fram emot att ta del av fler av hennes serieböcker i framtiden.

Roy Jacobsen — Underbarn

Roy Jacobsen, i översättning av Staffan Söderblom, inläst av Jonas Kruse, omslag formgett av Stian Hole
8 h 27 min. Norstedts 2019
I original på norska (bokmål) Vidunderbarn (2009)


Ett i det närmaste mytologiskt skimmer vilar över 1960-talet, ett omdaningarnas decennium där det nordiska länderna blev några av världens modernaste, allt till en fond av amerikansk kultur. Och det blir inte mindre så av att norska författaren Roy Jacobson i sin roman Underbarn beskriver 1961 som ”Berlinmurens, president Kennedys och Jurij Gagarins år”, något som står i kontrast till huvudpersonens liv på Årsvoll i Oslo. Det är värt att bära med sig, vad som är ett enormt språng för en mänskligheten kan mycket väl vara ett yttepyttesteg för en tioårig norsk pojke.
I stället blir Finn, romanens skötsamma berättare, vittne till hur hans ensamstående mor, tryggheten själv, allt mer börjar tappa fotfästet. Det som bara var de två i en liten lägenhet blir på grund av pengabrist och andra omständigheter inte bara hem åt en inneboende utan även åt en syster som från ingenstans blir om inte hela så åtminstone en stor del av Finns liv. Och alla gör de sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, för att få livet drägligt.
Vad Jacobsen i Underbarn gör tydligt (och extremt bra) är hur hemligheter och en vilja att hålla skenet uppe försätter i princip alla rakt i genom berättelsen i allt värre situationer. Varken Finn eller modern eller någon annan har verktygen eller förmågan att artikulera sina känslor (och kanske kan man förvänta sig det mindre av ett barn, men ändå) och viljan att råda bot på situationen utan att glänta på locket och släppa skammen ut är så stark att handlingarna blir desperata och överilade. Samtidigt präglas berättelsen av barnperspektivets naivitet, och där Finn och de andra figurerna inte klarar av att uttrycka sina känslor och behov klarar Jacobson av att berätta så mycket mer utan att skriva ut det. Läsaren lämnas inte utestängd från i princip någons hemligheter, trots att det bara är Finns blick och tankar vi följer. Det är, säger jag som skrivande person, extremt imponerande.
Jag vet inte varför, kanske är det de närapå kvävande socialrealistiska framsidorna, men jag har dragit mig för att läsa Jacobsen för att det känts för deppigt eller låt-oss-säga vardagligt. Det borde jag inte gjort, och jag är glad att jag tagit upp Underbarn, en bok som med stor sannolikhet är en väldigt fin ingång i ett större författarskap. Den fick åtminstone mig klart intresserad av att läsa mer av honom.

Han Kang — Vegetarianen

Han Kang, i översättning (från engelska) av Eva Johansson, omslag formgett av Klara Gunnarsson
214 s. Natur & Kultur 2016
I original på koreanska 채식주의자 (2007)


Jag har haft romanen Vegetarianen av sydkoreanska författaren Han Kang (f. 1970) i hyllan länge, men det var först i och med att hon för några veckor sedan tilldelades nobelpriset i litteratur som jag tog mig för att läsa den. Det fanns något motstånd där, beskrivningen av vegetarianen och den intolerans hon skulle möta gjorde mig, som också valt bort kött, ledde mig att tro att detta skulle vara obehagligt på ett sätt jag inte var sugen på att utsätta mig för. Men vad jag än trodde om Vegetarianen både innan och efter Svenska akademiens motivering och de efterföljande kommentarerna kring det så var det inte det jag fick.
     Romanen utspelar sig i tre delar som berättas av den nyblivna vegetarianen Yeong-hyes make, svåger och syster respektive. Maken berättar om ett lustlöst förhållande med frun som blir alltmer inåtvänd och till slut vägrar att äta kött. Det, upplever han, är det konstigaste och minst socialt accepterade man kan tänka sig. Ska han behöva förlora jobb och anseende på grund av det här? Det hela kulminerar i en middag där den våldsamme och patriarkale fadern inte accepterar sådana dumheter och tvångsmatar Yeong-hye. Något som blir början på inte ett utan många slut.
     Å ena sidan har boken beskrivits som en allegori över ett djupt hierarkiskt sydkoreanskt samhälle, å andra sidan han den engelska översättningen som den svenska bygger på1 fått kritik för att inte bara översätta utan även snäva in berättelsen i ett västerländsk perspektiv. Oavsett vilket är det en roman där vegetarianismen känns som en oerhört perifer del av berättelsen, men inte för att det är en allegori utan för att det snarare är någon form av ultrapacifism vars övertygelse kommer från ett omedvetet val, eller ett icke-val, och det gör att jag upplever i princip alla figurer som bortom trovärdighet. Det finns ingen som motsvarar hur eller vad jag tänker att de borde göra i situationen. Det får mig att tänka på Kazuo Ishiguros romaner som i likhet med Han Kang nobelprisbelönats och vars romanfigurer jag inte lyckas tro på. Jag vill gärna tro att det i Vegetarianens fall beror på översättningen/arna.
     Och nej, Vegetarianen är heller inte särskilt spektakulär på något annat vis. Inte ens för att avskräcka eller äckla de som äter växtbaserad kost är den effektfull. Det är helt enkelt inte en roman för mig, alls.

Show 1 footnote

  1. … vilket känns oerhört slarvigt.