Pär Lagerkvist — Dvärgen

Pär Lagerkvist, inläst av Magnus Roosmann
7 h 33 min. A Nice Noise 2015 (1944)


Den nobelprisbelönade författaren Pär Lagerkvist (1891—1974) skriver i Dvärgen om ett machiavelliskt renässanshov där den onda dvärgen gjort sig oumbärlig för fursten Leone (efter att ha strypt den sista andra kvarvarande dvärgen). Distansierad från människosläktet betraktar han de andra med vämjelse och förakt, anser sig högre stående i sin rationalitet, bara Leone ser han på med respekt så länge denne håller sig stark och mäktig. Runt omkring dvärgen och hovet pågår krig och framsteg, pest och förtvivlan, men han är uppfylld av sitt hat. Listan över saker han hatar är lång, däribland ungas kärlek, kroppsvätskor, skratt, förlåtelse och ånger.
     Huvudpersonen är så genomgående ond, allt ses ur hans perspektiv, att det blir i det närmaste banalt, men inte på det sätt som Hanna Arendt beskriver den banala ondskan. Kanske är han, som han själv ser det, något annat än en människa. Att vara så förblindad av förakt utan att det ens i de svåraste stunder uppstår några sprickor i fasaden är ganska tröttsamt, samtidigt bör man kanske förstå det som en karikatyr. För som världen ser ut i dag med (bildligt) små och (bokstavligt) hatiska personer både i ledande positioner och som följer ledarna är det inte svårt att känna igen typen. Dvärgens svaghetsförakt, föraktet för det som gör oss mänskliga, syns på så många ställen, inte minst i vår riksdag eller under valprocessen i USA. Hatet lämnar inte rum åt några andra känslor eller tankar, det kan Lagerkvist genom Dvärgen fortfarande lära oss.
     Lagerkvist skrev Dvärgen mitt under brinnande världskrig och boken har ofta tolkats som en allegori över nazismen, vilket givet att vi har faktiska nazister i dag är svårt att neka till, samtidigt finns det något besvärande i att mänsklighetens mest ogina och hatiska förkroppsligas av en dvärg. Det går för all del att hänvisa till dess samtids anda, men tangerar också som bild betraktat det förtryck och svaghetsförakt Lagerkvist reagerade emot genom sin text. Även om mycket annat i romanen är tidlöst, tyvärr, är just den här biten det inte.
     Och kanske inte heller som litteratur betraktat, för Dvärgen beskrivs som en dagboksroman, men det är en väldigt pratig berättelse som förvisso inleds oerhört starkt.

När brottningskpmpen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet.

Därefter blir det omtag och ansatser där han berättar att han berättar snarare än att bara berätta, ett tilltag som känns mindre dagbokigt och mer som ett föredrag (av sämre sort). Det känns lite tradigt, nästan på samma sätt som jag upplever de ryska romanerna. Och ändå, även om jag kanske inte betraktar Dvärgen som en hit, tycker jag att den är läsvärd, bör läsas, och diskuteras i ljuset av vår samtid.

Kristen Radtke — Imagine Wanting Only This

Kristen Radtke
278 s. Jonathan Cape 2018 (2017)


Jag läste och golvades av amerikanska serieskaparen Kristen Radtkes (f. 1987) serieessä Seek You som handlar om inte bara författarens utan även det amerikanska samhällets snudd på kroniska ensamhet. Det var inte utan vissa förhoppningar som jag läste den tidigare Imagine Only Wanting This.
     Radtkes älskade farbror dör av en ärftlig hjärtsjukdom. Det sätter i gång många processer hos henne, inte minst en tidigare oanad fascination över övergivna platser. Hon besöker rostbältets ödesamhällen, överväxta djungeltempel i sydostasien och isländska byar täckta av vulkanisk aska, allt medan hennes ömtåliga hjärta fortsätter att slå. Det är inte helt enkelt att jämka dessa spår, men hon är konstnär och har en konstnärs verktyg och perspektiv när hon ser sig omkring. Och hon har svårt att inte vara i rörelse.
     I jämförelse med Seek You (2021) saknar Imagine Wanting Only This både den klara röda tråden och det djup som efterföljaren har. Det känns oslipat, men vittnar ändå om vad Radkte kan. Samtidigt är det mycket i boken som tilltalar mig, eftertänksamheten (jag var nära på att skriva ”melankolin”), de övergivna platserna och frågor om konstnärers villkor. Därför har jag lätt att bortse från svagheterna och att försjunka i Radtkes bilder i gråskala (som här har starkare konturer än Seek You) och tankevärld i alla tänkbara färger och jag ser fram emot att ta del av fler av hennes serieböcker i framtiden.

Roy Jacobsen — Underbarn

Roy Jacobsen, i översättning av Staffan Söderblom, inläst av Jonas Kruse, omslag formgett av Stian Hole
8 h 27 min. Norstedts 2019
I original på norska (bokmål) Vidunderbarn (2009)


Ett i det närmaste mytologiskt skimmer vilar över 1960-talet, ett omdaningarnas decennium där det nordiska länderna blev några av världens modernaste, allt till en fond av amerikansk kultur. Och det blir inte mindre så av att norska författaren Roy Jacobson i sin roman Underbarn beskriver 1961 som ”Berlinmurens, president Kennedys och Jurij Gagarins år”, något som står i kontrast till huvudpersonens liv på Årsvoll i Oslo. Det är värt att bära med sig, vad som är ett enormt språng för en mänskligheten kan mycket väl vara ett yttepyttesteg för en tioårig norsk pojke.
I stället blir Finn, romanens skötsamma berättare, vittne till hur hans ensamstående mor, tryggheten själv, allt mer börjar tappa fotfästet. Det som bara var de två i en liten lägenhet blir på grund av pengabrist och andra omständigheter inte bara hem åt en inneboende utan även åt en syster som från ingenstans blir om inte hela så åtminstone en stor del av Finns liv. Och alla gör de sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, för att få livet drägligt.
Vad Jacobsen i Underbarn gör tydligt (och extremt bra) är hur hemligheter och en vilja att hålla skenet uppe försätter i princip alla rakt i genom berättelsen i allt värre situationer. Varken Finn eller modern eller någon annan har verktygen eller förmågan att artikulera sina känslor (och kanske kan man förvänta sig det mindre av ett barn, men ändå) och viljan att råda bot på situationen utan att glänta på locket och släppa skammen ut är så stark att handlingarna blir desperata och överilade. Samtidigt präglas berättelsen av barnperspektivets naivitet, och där Finn och de andra figurerna inte klarar av att uttrycka sina känslor och behov klarar Jacobson av att berätta så mycket mer utan att skriva ut det. Läsaren lämnas inte utestängd från i princip någons hemligheter, trots att det bara är Finns blick och tankar vi följer. Det är, säger jag som skrivande person, extremt imponerande.
Jag vet inte varför, kanske är det de närapå kvävande socialrealistiska framsidorna, men jag har dragit mig för att läsa Jacobsen för att det känts för deppigt eller låt-oss-säga vardagligt. Det borde jag inte gjort, och jag är glad att jag tagit upp Underbarn, en bok som med stor sannolikhet är en väldigt fin ingång i ett större författarskap. Den fick åtminstone mig klart intresserad av att läsa mer av honom.