1
När jag så kom igång att löpträna igen var det ofta på stigarna runt om i skogen uppför backen. En liten skog, knappt värd att kallas en skog, men tillräckligt stor för att det ska gå att låtsas att ljuden från bilvägen är skogens sus. Stigar, grusvägar och traktorspår löper kors och tvärs mellan träden och om jag inte ville behövde jag aldrig springa samma varv varje gång. En av mina favoritslingor gick förbi skjutbanan, upp för en stenig backe och ner mot Göta kanal, sällan särskilt många andra människor där. Det var där jag sprang min första mil under 50 minuter.
Att löpträna har aldrig fallit sig naturligt för mig. I skolan promenerade jag mest och jag har alltid känt mig trött och tung, fått kämpa varje steg på ett sätt som de som säger sig gilla löpning aldrig verkade göra. “Du har en löparkropp”, sa idrottsläraren på högstadiet, men jag hatade det (och den) intensivt.
Under min senaste depression som började nästan på dagen för ett år sedan tappade jag mycket i vikt och när ingenting annat fungerade gjorde åtminstone löpningen det. Jag sprang allt längre, allt snabbare och fann ett inre tempo jag aldrig trodde jag skulle nå. Kanske var det inte lustfyllt, men inte direkt plågsamt längre. Det har jag åtminstone delvis den lilla skogen att tacka för.
2
Från en dag till en annan i slutet av sommaren möttes jag av fällda träd och avverkningsmaskiner, monstruösa och hotfulla. Avtagsstigen för att komma till min steniga backe blockerades av en svart pickup och utmed vägen jag sprang i stället låg det enorma travar med stockar, dubbelt så höga som jag. Jag drabbades av svårt missmod, sprang kanske inte långsammare men orkade definitivt kortare än vad jag satsade på och tänkte: “fällda träd kan inte susa”.
Jag är av åsikten att alla, vuxna som barn, bör ha nära till en skog, helst mindre än en kilometer så att man kan se den från sin ytterdörr, men åtminstone på gångavstånd.
Nu höll min på att försvinna.
3
Min depression var kanske utmärkt för min löpning, och nu (räknat som ett stort generellt nu) är jag kanske i min livs form, men den höll på att bli min död, för depression är en livsfarlig sjukdom om den hålls hemlig och lämnas obehandlad.
Jag togs lyckligtvis på allvar när jag sökte hjälp och ordinerades antidepressiv medicin. Förr om åren var jag skeptisk, tyckte att jag klarade mig utan. Osäkert vad “klara sig” innebär här. Att i perioder leva gott och må okej, kanske till och med bra, absolut. Att nå en långsiktig trygghet och en hållbar livssituation? Sannolikt inte eftersom jag gång på gång på gång hamnade i samma grop, förtvivlat kämpande för att till slut (kanske) ta mig upp.
Saken är den: En biverkning av många antidepressiva preparat är, det vet jag för jag läste bipacksedel, att man under tiden man vänjer kroppen och hjärnan med dem inte sällan sjunker ännu djupare ett tag. De suicidala blir så att säga än mer suicidala innan det i bästa fall blir bättre.
4
Kalhyggena blev allt fler, snart ett enda stort kändes det som, i min lilla skog och även om det finns få dofter bättre än tallmo i sommarsol så övervägde det inte obehaget av att behöva klättra över fällda träd för att komma fram på min uttänkta väg. Oländigt och eländigt, bara centimetrar från att stuka fötterna utan att någon visste var jag befann mig. Dumdristigt, ja visst, men bättre än att ge upp och ge vaderna tillfälle att stumna efter väl utfört värv.
Jag promenerar ibland hunden i samma skog och snart efter min löptur såg jag något jag inte sett då jag sprungit förbi i all hast, en skylt på varje timmertrave som angav skogsbolag, serienummer, timmerslag och vem som faktiskt ägde skogen. Och där stod inte mitt namn, inte mina barns, inte samhällets, inte ens tjädrarnas, rävarnas eller uvens namn och inte hökarnas eller gökarnas namn, och inte grådvärgarnas eller skogstrollens eller rumpnissarnas eller vildvittrornas namn. Bara ett förnamn och ett efternamn.
Och det blev så tydligt att skogen inte alls var min, att bara en person hade rätt att kalla den för sin.
5
Jag var 24 år när jag gjorde min första tatuering, det var en solig septemberdag och jag slog mig nervöst ner i stolen som lika gärna hade kunnat ha stått hos en tandläkare, hade den inte bara varit svart. Tatueraren tittade förbryllat på min bild, utskriven på jobbets överdimensionerade skrivare, men satte sedan igång en reggaeversion av “Bulleri bulleri bock”. Nålen började surra.
Det var inte det motivet jag hade planerat sedan jag var 19, men det var vad jag behövde då. Jag var ledsen och jag var arg men jag var ännu inte självdestruktiv och motivet hade jag älskat sedan länge. Graffitikonstnären Banksys “Flower Thrower”, en maskerad person redo att ge sig in i strid men som i stället för gatsten är på väg att hysta i väg en blombukett (och det var först när den var klar som tatueraren högt frågade vad sjutton den föreställde). Den passade mitt pacifistiska sinnelag: någon som väljer blommor framför vapen men ändå inte var någon som skulle rädas kampen. Kamp mot vad? Det var inte så noga, för det skulle visa sig att de skulle bli många kamper och inte sällan mot mig själv.
6
Jag hade varit sjukskriven över en månad när jag inte utan viss tvekan öppnade paketet med Escitalopram för att påbörja medicineringen av min depression. “Det räcker att prata om det”, hade jag sagt så många gånger att jag trodde det var sant, men i handen låg ett litet vitt bevis på att jag hade haft fel. Jag sköljde ner det med ett glas vatten och påbörjade nedstigningen i helvetet.
Min ork försvann där jag låg på sidan i soffan, huvudet vilandes mot blommiga soffkuddar och med filten uppdragen till hakan. Jag slutade att äta helt och hållet för allt jag åt var på väg att vända direkt, ett illamående som mattades till nästa mål mat men återkom direkt. Jag fortsatte att rasa i vikt, och genom slöjan som färgade världen svart kunde jag skönja det röda sammetstyget och de guldiga karmarna från någon av alla Taskmaster-troner, jag minns inte vilken version nu, medan jag koncentrerade mig på att inte ta mitt liv, gång på gång upprepandes tanken: “Det är bara biverkning, det kommer att passera. Det är bara biverkning det kommer att passera.”
7
Till skillnad från Björn Natthiko Lindeblad är jag inte religiös, inte ens särskilt andlig och hade med lätthet kunnat avfärda honom så som man kan göra med personer, potentiellt närstående eller socialt eller geografiskt främmande, som man inte tror sig ha något gemensamt med. (Det är sådant som händer även om man försöker vara öppensinnad.) Jag har aldrig varit så rik som han varit, jag har heller aldrig varit så fattig som han varit, men jag har haft fel, gång på gång, och jag gillar också Pepsi. Det var nog där under hans pilgrimsfärd, “mil efter mil med åtta-tio Pepsi i blodomloppet”, som jag insåg att jag snubblat över något oväntat. Och potentiellt bra.
Boken Jag kan ha fel (2020) är delvis självbiografi, delvis självhjälpsbok, och det finns säkert somliga som stör sig på dess förnumstighet, jag gjorde det också i perioder, men jag tror inte att man behöver leva 17 år som skogsmunk för att ha nytta av de tre huvudsakliga visdomar som Natthiko vill förmedla: 1. Man ska inte tro allt man tänker, 2. Jag kan ha fel, och 3. Även detta skall passera.
8
Min andra tatuering var den första jag ville låta göra, egentligen, men det krävdes en depression och att hitta tillbaka från mina första självmordstankar för att jag skulle förstå signifikansen och nästan på dagen ett halvår efter “Flower Thrower” låg jag på en brits och kände mig erfaren. Tatueraren kämpade på, långa streck som blev tjockare och tjockare enligt min ritning. Egentligen fick jag idén till den av att kolla på den tecknade Star Wars-serien Clone Wars (2003–2005), men det berättar jag bara för dem jag verkligen litar på (för annars skulle det kunna bli pinsamt!). Mönstret är en stiliserad labyrint vars öppning börjar nere vid min handled och som sedan ormar sig upp, med villovägar och återvändsgränder, till en bit upp på min överarm, tillräckligt långt för att slutet ska försvinna in under ärmkanten på en t-shirt.
Den började som något som bara var lite kittlande fräckt, till att bli, för mig, som en magisk runa, en inskription på ett främmande språk som ingen nu levande längre kan dechiffrera, som påminde mig om att det alltid går att hitta ut.
9
Min skog hade med skogsmaskinernas försyn blivit en labyrint och jag var tvungen att pröva mig fram, finna nya vägar för att hitta ut, fullfölja mitt löpvarv och kanske känna mig nöjd med insatsen. Det gjorde jag oftast, trots fällda träd.
Jag förstod inte riktigt hur, började ifrågasätta mätinstrument och tidens gång, för jag rusade fram i ett rasande tempo, jämförelsevis, och även när jag försökte springa långsamt graviterade jag mot ett mycket snabbare tempo än jag någonsin hållit förut och en dag hade jag fått för mig att jag skulle springa ett halvmaraton. Jag började med att springa runt skogen, sedan hela vägen utmed Göta Kanal ner till och runt Berg, vände vid Roxen, sprang förbi alla slussar, rundade Vreta Kloster och kom hem, ytterligt plågad av de sista kilometrarna, men i mål med min vansinniga ambition.
Var kom konditionen från? Varför fick jag inte ont? (Okej, efter halvmaran var jag lite stum, men inte alls som förr.) Nog för att min ångestdämpande medicin minskat min scenskräck, minskat min sociala fobi, sannolikt även tagit udden av min åksjuka, men var den också fysiskt prestationshöjande? Jag tror inte det, men … jag kan ha fel.
10
Natthiko Lindeblad berättar om sin vigselring i vilken han låtit gravera orden “This too shall pass”.
“Inget varar”, skriver han. “Allt är förgängligt. Det är de dåliga nyheterna. Men även de goda.”
Han berättar att frasen kom till honom via en berättelse om en persisk kung som ska ha styrt sitt rike med mycken visdom och som ska ha haft just den inskriptionen i sin ring, en påminnelse om att en dag kommer detta ta slut, och, får man anta, det skulle vara motivation nog att göra gott.
Vad skulle det, att allt tar slut, göra för skillnad? frågar någon, inte helt utan fog.
Det hade jag nog också gjort om jag inte också hade läst Vårt enda liv (2019) av filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglund. I den formulerar han en “sekulär andlighet” som besvarar just den frågan ur ett icke-religiöst perspektiv. Om man inte tror att någon väger ens handlingar, bevittnar den som syndar och skipar rättvisa vid livets eller tidens slut, kan det tyckas svårt att förstå varför man ska göra gott, men inte för Hägglund. Det Natthiko Lindeblad nämner som “Även detta skall passera” fraserar Hägglund i stället som “Vårt enda liv”. Han skriver:
“[…] idén om ett ändlöst liv är lika självmotsägande och meningslöst som idén om ett tidlöst liv. Risken för en tragisk förlust – risken att förlora ditt eget liv eller den du älskar – är inte en möjlighet som kan elimineras, utan en väsentlig del av varför det har betydelse vad du gör med ditt liv.”
11
Kanske borde jag kämpa för min skog, gå hem till den vars namn står skrivet på plaketterna på virkestravarna, kasta min blombukett och säga “alla har rätt att ha nära till en skog!”
När jag till slut satte mig och formulerade dessa tankar som föddes någonstans där i bedrövelsen jag kände på löpturen var de fällda träden redan bortforslade och även detta skulle, som synes, passera. Likaså har lusten att löpa jag kände i somras så sakteliga mojnat. Det är mycket jobbigare att springa och att leva när vardagen stjäl ens kraft, oftast bokstavligen, för jag provade att springa efter att ha promenerat 10 000 steg på vägen till och under mitt arbete och det gick superdåligt. (Jämfört med min ambition, åtminstone. Det var 27 grader varmt ute och jag sprang 6,5 av de 13 kilometerna innan jag gav upp bara för att inse att jag skulle behöva gå resten av vägen oavsett.)
Lika mycket som den aversion mot löpning som jag en gång kände försvann passerade även lusten att springa nu. Inget av det är något att ta för givet, förhoppningsvis kommer den tillbaka.
12
En före detta kollega hade för vana att rita ett kryss med en kulspetspenna på sin hand och med sin Malmöskånska besvärja krysset att bära hennes minne. “Mjölk, mjölk, mjölk”, kunde hon säga och mycket riktigt, nog kom hon ihåg att köpa mjölk på vägen hem (så vitt jag vet).
Det är ett minnesknep jag hört om förut men som är märkligt svårgooglat nu, en eventuellt punkigare version av att knyta ett snöre runt fingret kan vi säga. Jag gillade hennes mässande på ett lågintensivt vis, lite som man kan gilla när igelkottar prasslar i buskagen eller doften av mat från en grannes köksventilation, kanske ingen känsla att stanna kvar i nödvändigtvis, men avgjort något som gör dagen lite lättare att bära.
Först senare skulle jag nå den punkt att jag på riktigt förstod vilken kraft som kan finnas i ett kryss på en hand.
13
Bara genom att förstå och bejaka någots ändlighet kan vi finna styrkan att kämpa för något, menar Hägglund. Det gäller oavsett om det är en relation, tillståndet i världen, hälsa, framgång eller något annat man tycker är viktigt.
När jag läste Vårt enda liv var jag som förtrollad av Hägglunds fullständigt självklara moraliska plattform, att det som jag försökte att efterleva utan att ha ord för det var så precis formulerat var en sådan befrielse. Naturligtvis är det ändligheten, vår egen och vart och ett omkring oss, som gör oss villiga att kämpa om det är viktigt. Men om jag då trodde att insikten förpliktigade var det svårt för mig att internera den.
Samma sak gällde den mindfullness jag försökte praktisera för att hålla panikångesten stången. Det var inga problem att i min ensamhet försjunka i ett meditativt tillstånd där jag kunde bero. Däremot hade jag väldiga bekymmer att frammana minnet av övningarna när livet brände till.
I stunder då det verkligen behövdes var det helt enkelt som bortblåst. Jag saknade ett minnesknep.
14
Senast jag sprang i skogen var det sommar och varmt, nu skiftar den i gult och brunt och jag har insett att mina löparskor inte håller tätt bland vattenpölar och lerstigar, men det spelar ingen roll för just nu gror en förkylning i min kropp och jag orkar knappt upp ur soffan. På teven har jag satt i gång Taskmaster och det känns märkligt ovant att inte vara deprimerad när jag ser det, nästan som om programmet är mindre roligt nu när det kontrasterar sämre mot mitt humör.
Under de senaste fem åren har jag åkt med ett krampande barn till sjukhus (två gånger), lärt mig hur panikångestattacker känns, drabbats av post-covid som höll mig borta från jobbet i flera månader och upprepade gånger varit beredd att ta mitt liv. Jag skriver inte det här för att det är mest synd om mig, för det är det inte, utan för att jag ännu är vid liv och de facto sett alla dessa saker passera.
15
“This too shall pass.”
“Även detta skall passera.”
Eller “ska”.
Eller “kommer”.
Det är inte helt enkelt att översätta Björn Natthiko Lindeblads mantra. Det finns en obeveklighet i “skall” eller “ska” som för all del stämmer, men som jag upplever mer som en påminnelse om att detta inte bara kommer förändras utan att detta, vad detta nu är, kommer att ryckas ifrån mig. Jag föredrar “kommer”.
Det får mig främst att känna att förgängligheten är ett faktum, men som ändå låter sig påverkas med de tankegångar som kommit till mig via Martin Hägglunds sekulära andlighet. Allt, bra som dåligt, kommer en dag att passera, för något bättre eller sämre eller annat. Det är viktigt att minnas när insättningssymptomen från medicinen tömmer mitt inre alltmedan signalerna i kroppen kalibreras om efter de nya förutsättningarna. Det är viktigt att minnas när förkylningen kommer eller barnen skriker. Det är viktigt att minnas också när det går bra att ingenting varar för evigt.
Kämpa och lev.
Kämpa och njut.
16
Både “Flower Thrower” på mitt ben och labyrinten på min arm har förlorat sin skärpa, inte som symboler men som tatueringar betraktat. Konturerna är suddigare, den svarta färgen har förlorat sin skärpa.
“Den har ändå hållit bättre än vad jag trodde”, sa min tatuerare när han såg labyrinten igen efter alla dessa år (han hade utan tvekan sagt “ja” när jag frågat om han ville tatuera mig igen) när han förberedde sig för att göra i ordning mitt senaste motiv.
“Tatueringar kommer väl för sjutton inte passera”, hör jag min ömma mor ordlöst gnissla.
Förutom att två av mina barns teckningar skulle göras på mitt ben hade jag bestämt mig för att jag aldrig igen skulle glömma bort att allting kommer att passera och att det finns en styrka i att minnas det, att jag måste minnas det.
“Det är så litet, och det kommer kanske att flyta ihop”, sa han när han måttade upp det lilla motivet på min hand. “Det är rörlig hud, det kommer nog inte hålla så länge, bara så du vet.”
“Det gör inget”, svarade jag. “Det kommer ändå att vara ett kryss.”
17
“Även detta kommer passera.”
Jag läser det på min vänsterhand varje dag. Flera gånger.
Och i stunder av tvekan kommer jag alltid minnas det.
