Redan när jag såg filmen Me and You and Everyone We Know (2005) för snart 20 år sedan har jag haft ett gott öga till den amerikanska mångsysslaren Miranda July (f. 1974). Hennes persongalleri, svarta humor och feministiska touch passade perfekt för de skärvor ur livet som hon berättade om. Förra året, 2024, kom romanen All fours (på svenska 2025) och blev enormt omskriven. Kunde samma känsla infinna sig nu (“Kanske är Me and You and Everyone We Know fruktansvärt bra eller så passar den min filmsmak som handen i handsken”, skrev jag i min recension.), trots att så lång tid gått?  

Det är inte självklart. 

All fours berättas av och handlar om en vid det här laget väldigt privilegierad mångsysslare, en kvinna i fyrtioårsåldern inte helt olik författaren själv, även om man gott kan vara försiktig med biografiska jämförelser. På en tillställning säger hennes make Harris att vissa, som han, är “förare”. De tar livet som det kommer, lever i nuet och kan finna glädjen i det lilla. Andra är “parkerare” som berättaren. De måste stanna och parkera för att engagera sig i sina liv, startar projekt och låter sällan något bara vara. Men berättaren vill inte vara en parkerare och bestämmer sig därför för att göra en bilresa från Kalifornien till New York i stället för att ta flyget. Hon ska minsann visa honom att hon också kan njuta av livet och lämnar för första gången maken och deras ickebinära sexåriga barn för att vara med sig själv.  

I många andra böcker hade detta varit början på en interkontinental roadtrip på vägen mot upplysning, men berättaren kommer bara till Monrovia, cirka 20 minuter från hemmet i Los Angeles. Där stöter hon på en yngre man som hon inleder en besatthet med, ingen av dem är riktigt med på vad som angrep dem, men i det av berättaren helrenoverade motellrummet rör och berör de varandra till dess att det inte går längre. När berättaren efter tre veckor kommer hem igen, inte från New York utan Monrovia, är det som en förändrad person. 

Det finns många sätt att närma sig All fours. På såväl yta som djup är det en berättelse om en kvinna i förklimakteriet som känner att livet därför håller på att rinna henne ur händerna. Det är inte bara en kroppslig förändring utan en psykisk och social som inte pratas särskilt mycket om och som, generellt, verkar beskrivas som i princip slutet. I den kris som berättaren genomgår tar hennes kropp och sexualitet och lust all hennes energi vilket tar sig uttryck i relationen till den yngre mannen, men även i relationen till Harris och de övriga hon träffar senare i boken.  

Överlag läser jag romanen som en berättelse om vad jag slarvigt vill kalla kvantstadier. Att något är och samtidigt inte är, att dess nuläge bara kan observeras, och den existentiella kris det kan vara när det appliceras på en själv eller sin närhet. 

I centrum står hennes barn. Åtta veckor innan födseln var planerad drabbades de av en blödning som resulterar i att barnets blod blandas i moderns och som ofta leder till att fostret dör. Inte här dock. Barnet överlever mot alla odds. Ett mirakel med svåra psykologiska konsekvenser för berättaren. Barnet var dött, borde varit dött, men lever och leker med lego och önskar sig abnormt stora småprylar. Bara i motellrummet har berättaren utrymme att vara själv med sina känslor. Alla känslor. 

För likt barnet som lever är kvinnan på väg in i klimakteriet i allra högsta grad vid liv, kanske har hon aldrig varit så mycket vid liv som nu och då finns det så mycket att vara rädd för och känna. Hon både är och inte är. Liksom förhållandet till maken som både är och inte är. Allt är aldrig bara. 

July är fantastisk i hur hon skriver fram huvudpersonen och hennes omgivning. Nog är allt uppskruvat en grad eller två, absurditet betingad av rikedom eller narrativ, men det gör mig ingenting. I synnerhet huvudpersonen är så självupptagen man nästan bara kan vara i sitt eget huvud, besattheten så mycket mer hos henne än i omgivningen. Hon fantiserar och onanerar, hon längtar och tvivlar och det är både mänskligt och jäkligt futtigt. Så som så mycket egentligen är.  

I slutet av min recension av Me and You and Everyone We Know skrev jag också: “Hur som helst är [filmen] en självklar fullpoängare som jag med gott samvete kan rekommendera alla, även om alla inte kommer gilla den.” Det stämmer väldigt väl in på All fours också.