---

Jag vill minnas att jag först fick höra talas om serbiske författaren Milorad Pavić (1929—2009) och hans roman, om det nu är vad vi ska kalla det, Dictionary of the Khazars genom en lista på konstiga böcker eller böcker som på annat sätt bänder till litteraturens gränser (jämte exempelvis Speedboat(1971) och Wittgenstein’s Mistress (1988)) men till skillnad från dem skulle det dröja innan jag läste Dictionary of the Khazars. Och jag tror kanske att det var bra. 

Khazarerna var ett folk som levde norr om Kaukasus under första årtusendet efter vår tideräkning. De upptog inte bara utrymmet mellan Svarta havet och Kaspiska havet utan utrymmet mellan judendomen, kristendomen och islam mot vilka de ska ha varit jämförelsevis toleranta. Runt år 1000 försvann de och lämnade inga egna skriftliga källor efter sig. Det är detta som Pavić tar fasta på i Dictionary of the Khazars.  

Boken består av tre huvudsakliga delar, en kristen, en muslimsk, en judisk vilka tar fasta på och beskriver khazarerna på olika vis utifrån olika uppslagsord men alla med centrum kring det som kallas den khazarska polemiken. Det var en process för att avgöra vilken religion khazarerna slutligen skulle bekänna sig till där en representant från varje av de tre stora abrahamitiska religionerna fick lägga fram sina argument. I lager på lager diktas så de skriftliga källorna fram med somliga personer i större roller än andra, men också med en god dos magi. Drömjägare och demoner, förgiftat bläck och förälskelser mellan levande och döda är vardagsmat i denna fantastiska värld.  

Pavićs prosa och boken Dictionary of the Khazars för tankarna till några av litteraturens mest lekfulla berättare, Jorge Luis Borges och Italo Calvino, vars sätt att blanda dikt och verklighet, och kanske ännu mer använda former som normalt presenterar fakta till att skriva skönlitterärt. Han vrider och vänder på perspektiven, säger emot sig själv mellan de olika delarna och gör formen till mer än en gimmick. Tvärtom känns det i varje stund fullt rimligt att göra på det här viset, även om vissa av de olika uppslagsorden öppnar upp för egna noveller och noveller i novellerna.  

På det hela taget är Dictionary of the Khazars ett strålande exempel på hur form och prosa hänger samman och hur historicitet som begrepp kan bli en bärande del i en oortodox historisk roman. Jag är för dåligt bildad för att avgöra vad i boken som är dikt och verklighet, men det gör detsamma för det är en väldigt inspirerande bok likväl. 

(Och som en parentes. Boken finns i två versioner: en kvinnlig och en manlig. De är identiska så när som på ett stycke mot slutet av boken och jag är inte helt säker på varför de skiljer sig åt. Det går i alla fall att googla sig till vad skillnaden är och avgöra själv. Ett kul men kanske lite poänglöst grepp.)