Edwidge Danticat
139 s. riverrun 2024 (2024)

Inte nog med att Haiti varit illa drabbat av stormar och jordbävningar, i princip alla strukturer för att underbygga ett anständigt liv för befolkningen har rasat samman på grund av korruption, kriminalitet, våld och en giftig dekokt av de tre gemensamt, så som det gärna blir. Ingen kan ta taktpinnen i den politiska sankmark som samhället utgör. Om detta och mycket annat skriver den haitiska författaren Edwidge Danticat i sin essäsamling We’re Alone. Och som ni som känner min litteratursmak vet att få saker lockar mig så mycket som välskrivna essäer.
     Vad som slår mig främst är hur Danticats berättelser om Haiti inte direkt skiljer sig till innehåll mot vad som annars rapporteras, men att hon anlägger ett perspektiv som rymmer både närheten, för att inte säga kärleken, till landet och kulturen och den utflyttades distans. I en av de mer laddade texterna, ”Chronicles of a Death Foretold” berättar hon om mordet på den haitiske presidenten Jovenel Moïse som sköts till döds i presidentpalatset 2021. Han hade blivit förvarnad, men hade väl ingen anledning att tro att han var i större fara nu än de flesta dagar och när han väl mötte sina mördare var han, med Danticats ord, ”as abandonded and unprotected as Haiti’s most vulnerable citizens.” Det är en hårresande text om ett stycke modern historia som inte riktigt berättas på detta vis annars.
     Samtidigt befinner sig författaren Danticat alltid i litteraturens närhet, stora namn som James Baldwin, Gabriel García Márquez och Toni Morrison lyfts och placeras i sammanhang som ger dem ytterligare dimensioner. Det är beundrandsvärt och Danticats sätt att lyfta blicken på både samhället, litteraturen och inte minst skärningspunkten däremellan passar mig utmärkt. We’re Alone påminner på så sätt inte så lite om texter skrivna av Rebecca Solnit. Det är lärt, ödmjukt och storsint, linjer dras mellan kulturen, historien, samhällsutvecklingen och dess existentiella implikationer. Som en god essäist låter hon läsaren gå bredvid och både känna och tänka, vidgar horisonten och delar generöst med av sina perspektiv.
     Och liksom många essäer är det till formatet svårt att ringa in huruvida det är memoarer, reportage eller något annat, men författarens närvaro i texten är total, hennes stil är rätt fram (trots vindlande stigar) och grundtonen är i någon mån ljus. We’re Alone är en mycket fin essäsamling som jag kommer att bära med mig länge och förhoppningvis återkomma till många gånger.