Paco Cerdá, i översättning av Kevin Gerry Dunn, inläst av Timothy Andrés Pabon 

7 h 53 min. Tantor Media 2025 

Spanska originalets titel El peón (2020) 

Det är svårt att tänka sig det nu, men en gång i tiden, nämligen 1972, stod världen och vägde på ett schackbräde i Reykjavík. På ena sidan satt amerikanen Bobby Fischer (1943–2008), på andra sovjetiske Boris Spasskij (1937–2025). Båda briljanta schackspelare, men där Spasskij var flexibel, tålmodig och vänlig var Fischer självupptagen och härjad av hjärnspöken. Och ingen var de mer än en bonde på det bräde som kallades Kalla kriget.  

I spanske Paco Cerdás (f. 1985) roman The Pawn berättar han om två underbarn. Dels Fischer som kom från fattiga förhållanden men kom att hålla världen i sitt grepp under några år på 1960- och 70-talen för att sedan tappa greppet om såväl världen som sig själv under decennierna fram till sin död. Cerdás andra huvudperson är Arturo Pomar (1931–2016) från Mallorca som ännu yngre än Fischer blev affischnamn för Francos fascistiska Spanien. De två möttes faktiskt i en match i Stockholm 1962, och det är de båda spelarnas drag som utgör kapitelnamnen i boken.  

Under Kalla kriget, lika lite som nu, var spel, idrott och kultur fredade zoner från politiken. Tvärtom, visar Cerdá, hur dessa schackkungar å ena sidan totalt dominerade sitt fält och, åtminstone Fischer och Spasskij, rönte stora framgångar och hög status så länge de höll sig till det politiska spelets regler, men kom att förlora mycket när de inte längre var nyttiga för respektive land. Delvis går det att jämföra med dagens idrottsvärld där några av de största och rikaste stjärnorna böjer knä för diktatorer och oligarker och utnyttjas, mer eller mindre subtilt, för att göra politiska poänger. 

The Pawn är på många sätt ett utmärkt stycke samtidshistoria och det vinjettartade berättandet går delvis att jämföra med böcker som Århundradets sommar. 1913 (2012), 1947 (2016) och Februari 1933 (2021), men får, konstigt nog, aldrig samma nerv som de facklitterära böckerna. Kanske är det för att kronologin i ett schackparti frångås i narrativet, kanske är fokuset något för snävt. Absolut lärorikt, men inte litterärt fängslande.