---

Bara för att man säger eller kanske till och med tycker att idrotten är opolitisk betyder det inte att det är sant. Att låta Ryssland tävla i internationella tävlingar är precis lika mycket ett politiskt ställningstagande som att inte göra det. Att tilldela diktaturer och demokratier på väg att bli det på förment sportsliga grunder är politik, det också. Exemplen har inte blivit färre sedan Bang (pseudonym för Barbro Alving, 1909–1987) rapporterade hem till Dagens Nyheter från OS i Berlin 1936, mitt i det nazistiska Tysklands uppgång. 

Hennes krönikor, tillsammans med brev skrivna innan, och ett efterord av litteraturvetaren Rolf Yrlid, har samlats i Dagbok från Berlinolympiaden 1936. Att den förhållandevis unga och i stort ointresserade Bang skulle få bevaka olympiaden var alls ingen självklarhet, men med start den 28 juli 1936 talade hon in sina krönikor via telefon till en transkriberande mottagare i Stockholm och hennes rapporter ekar genom tiden till våra dagar.  

Det finns framför allt två saker, i sig delvis motstående, som ger ett bestående intryck av hennes texter. Å ena sidan är det en lika delar naiv som blasé åskådare som med distans och självdistans går in för att göra det mesta av idrottsupplevelsen. Som sportkommentator är hon drastisk och i stundom rolig. Delvis är det nog en persona som är mer okunnig än vad hon nödvändigtvis är, men hennes begynnande kärlek till Jesse Owens får henne att konsekvent bara tilltala honom med förnamn och jämföra honom och hans prestationer med samtliga av olympiadens övriga deltagare. Samtidigt gör hennes gladlynta rasism, säkerligen en produkt av sin tid, det svårt att med moderna ögon, i synnerhet som vi vet det hon inte då visste, att en del av frejdigheten fastnar i halsen. Svarta och japaner beskrivs, om än med glansig blick, som något väsensskilt från vita européer. Det är inte konstigt, men tråkigt, och illustrerar väl den anda i vilken politiken fann sin livsluft.  

För Bang är alls inte blind för nazismen, Hitler och hans propagandaapparat. Hon betraktar redan från invigningen det skådespel som hon ställs inför. Vilka länder höjer högerarmen i hälsning vid inmarsch, vilka tävlingar bevistar Hitler och hur reagerar han på det han ser, och vad händer när en tysk vinner eller förlorar? Vad händer när hennes Jesse vinner?  

1936 hade många av nazismens allra värsta brott inte skett, men Bang ser vad hon ser och vet var hon befinner sig. Det är ett propagandaspel där Berlin ska visa sig från sin mest rumsrena sida, ta på sig kostymerna och tona ner nazismen till den grad att de kanske kan lura någon att Tyskland är precis som alla andra länder. Bang ser det, och hon vittnar, och det är något befriande i det. Samtidigt, då, till skillnad från i Sverige i dag, i många andra länder där fascismen är på frammarsch, finns det få rikstäckande medier som är modiga, och dessutom stora, nog att peka på hur idrott blir politik, och hur somlig politik slår liv och samhällen i spillror.