9. Om Om essäer
Vissa idéer är helt enkelt för bra för att inte genomföras. Så är det bara och de gånger sådana idéer kommer över en ska man ta till vara på dem. Det var så jag lyckades att slutföra ett projekt och uppnå en – för mig – mycket stor framgång.
För enkelhetens skull ska vi dock ta det från början.
Våren 2009 läste jag litteraturvetenskap 2 vid Linköpings universitet. Det var en kurs som fortfarande kändes förhållandevis enkel och efter kurser om teori och om självbiografi hade jag skrivit min första akademiska uppsats, en B-uppsats om de postmodernistiska dragen i Fabian Kastners Oneirine, en uppsats som hade kunnat bli bra om jag inte slarvat och dragit ut på tiden så att när den lämnades in så var den inte riktigt färdig. Potentialen tror jag trots allt fanns. Nu spelar det inte så stor roll, B-uppsatsens bäring för framtiden är obefintlig och jag var nöjd med att vara färdig. Sista delkursen, som började när knopparna började spricka i slutet av april, skulle handla om essäer och essäism och vilken tid är bättre att studera essäer än våren? Med hjärtans lust kastade jag min i ämnet och försjönk snart i de mest märkliga och sinsemellan tydligt åtskilda texterna. Frågan jag och säkerligen många andra ställde sig, var om de här texterna verkligen hade något gemensamt överhuvudtaget? Namn susade förbi: Michel de Montaigne och Francis Bacon, Henry David Thoreau och Robert Luis Stevenson, Marcel Proust, Ellen Key, Virginia Woolf och Gunnar Ekelöf, Geoge Orwell och Frans G. Bengtsson, Peter Englund, Fredrik Sjöberg och Suzanne Brøgger. Alla hade olika ämnen, stilar, tilltal och alla påstods de skriva essäer. Det stod snart klart att det här inte skulle vara en enkel uppgift att tas med och att alla jag därefter skulle prata med om det hade olika sätt att se på vad en essä kan vara.
Jag ska vara väldigt tydlig: jag tvivlar på att min essä om essäer (med den krångliga titeln ”Om att skriva essäer och kanske framförallt den här essän”) som jag skrev som examination till kursen har någon större bäring, jag vet inte ens om den är så bra, men jag tänker likväl citera några stycken ur den för att den illustrerar åtminstone min begreppsförvirring på ett väldigt bra sätt.
Kanske är essäbegreppet så brett att det rymmer de artiklar jag skriver ett par gånger i veckan till min blogg. En tanke slår mig (en tanke född ur resonemanget att om Michel de Montaigne skulle levt idag hade han varit bloggare) och jag skriver ett inlägg om det för min egen skull. Jag letar efter något svar i min arbetsprocess men finner intet. Essäbegreppet är som ett DSM-system – ett system för att ställa diagnoser av mentala åkommor – vilket listar symptom som alla kan tillskrivas någon essä. ”Om texten har 2 (av alla godtyckliga tal man kan välja) eller fler av följande symptom är den en essä” är rubriken på den lista jag föreställer mig och jag synar den intresserat för att se om det jag skriver nu är en essä.
Men listan är ännu inte skapad. Även den finns någonstans i Borges bibliotek för oss att upptäcka och trots att många utforskat det hela tidigare tvingas jag att skapa listan själv utifrån tidigare observationer: I gränslandet mellan vetenskap och litteratur, osystematisk, konstnärlig, erfarenhetsbaserad, försökande och undersökande, anektodisk, innehållande referenser, tilltal till läsaren, metareflekterande över texten, en process eller tankeverksamhet, personlig och subjektiv samt i gränslandet mellan fiktion och ickefiktion. Är det nu jag ska bedöma vilka kriterier jag uppfyller? Jag trodde det här skulle vara enkelt, roligt, för det var det jag sade till mormor när hon satt under äppelträdet på landet och frågade vad jag sysslade med i skolan.
”En kurs om essäer och essäistik”, svarade jag.
”Det låter tråkigt”, tyckte mormor sannolikt uppriktigt.
Hon är knappast snar att döma ut mina i många fall vanvettiga upptåg och sysselsättningar – hon har haft sina chanser – men just essäämnet verkade inte falla henne i smaken. Jag kan inte klandra henne för essän är vagt definierad och är man inte insatt kan det mycket väl låta tråkigt. Jag ska nog låta henne läsa det här när jag är färdig och förhoppningsvis har jag då gjort klart för mig och för henne att det här inte är tråkigt. Inte tråkigt alls.
Och det stämmer, att skriva den essän är fortfarande det roligaste jag någonsin gjort som skoluppgift. Lite av den känslan är det jag försöker uppbåda när jag skriver den här självbiografiska texten, eller när jag skriver på min roman. Att helt återskapa den vore dock löjligt, varje text är unik och ska ge energi till sin författare på sitt speciella vis.
Hur som helst, att tänka om essäer var rotat i mig nu och jag återkommer ständigt till essän som form – vad nu det är? – i allt jag gör, allt jag läser, allt jag skriver. Det är både en välsignelse och en förbannelse.
Jag nämnde att min ovan citerade essä skrevs som examination till kursen, och det var naturligtvis inte bara jag som gjorde. Även ett tjugotal av mina kurskamrater gjorde så. Och idén som slog mig, den som var för bra för att inte göra någonting av, var enkel: om så vitt skilda författare som de ovan listade kan presentera så olika essäer så borde även vi studenter kunna göra det, vi borde således trycka upp våra essäer i en antologi, tänkte jag. Så jag började fråga runt bland personalen på universitetet, höra efter om det fanns några praktiska eller juridiska problem med att trycka examinationer. Till min stora lycka fanns inga sådana problem och jag började arbetet med att samla in essäer, se efter tryckmöjligheter, korrekturläsa, typsätta och sammanställa.
Ett halvår tog det från att jag fick ett ja från universitetet till att essäantologin Om essäer var färdig att säljas, och då var ändå råmaterialet – essäerna – redan skrivna. Jag vet inte om det är kort eller lång tid, men det känns som att jag har all anledning att vara stolt. Det var nämligen inte helt lätt, de flesta var väldigt positiva till idén, både studenter och personal, men att få folk att bidra med sina essäer var – mycket förståeligt, förvisso – knepigare. Det var trots allt en skoluppgift och de skriver man med speciella tidsramar, till en viss adressat med alldeles egna krav. Varför skulle en sådan text göra sig bra utanför sitt sammanhang? Jag förstod invändningen och hade inte för avsikt att pressa någon, men med facit i hand är jag säker på att ingen hade behövt vara orolig – texterna gör sig mycket bra i antologin. Att lirka med folk, tjata, böna och övertala (de som tidigt sagt att de ville vara med) tog fram till slutet av oktober, jag startade i början av juni.
Under tiden hade jag brottats med rent praktiska problem: hur ska texterna gå från ett dokument på min dator till en bok i boklådorna? Jag hade ingen budget och inget kapital och i skrivande stund är jag väldigt långt från att gå runt på det här projektet. Lyckligtvis finns det ju rimliga alternativ.
Genom spelmakandet tillsammans med de andra på Kaleidoskop kom jag i kontakt med det amerikanska print-on-demand-företaget Lulu. Det var ett alternativ för mig, även om det var rätt dåligt. Böckerna är dyra, frakten är dyr och distribution närmast omöjligt för en privatperson utan budget. Dock hade ett rykte börjat florera på internet (den mystiska platsen där alla rykten börjar), ett rykte om ett svenskt print-on-demand-tryckeri som till råga på allt dessutom hade förmånliga priser. Kunde det vara för bra för att vara sant? Nejdå, snart hade jag kontaktat Publit som tryckeriet hette och mycket på grund av deras exemplariska kundbemötande hade jag snart registrerat ett eget företag så att jag till fullo kunde utnyttja deras tjänster och Om essäer letade sig snart ut i boklådorna på nätet, till bibliotek och jag var, för en gångs skull, klar och nöjd med ett projekt jag påbörjat.
Visst, allting är inte perfekt, mot slutet av arbetet var läget mycket stressigt, jag hade en deadline som jag tvingat på mig och det gjorde att jag var tvungen att göra en av de viktigaste uppgifterna själv och i rask takt: korrekturläsning. Det mesta tror jag ordnades, men jag vet att en hel del också slank igenom min stressrättning. Det var inget vidare. Men allt som allt är Om essäer en framgång vilket blev som tydligast då den recenserades i Östgöta Correspondenten. ”Följaktligen är denna antologi ett antal essäer om essän. Detta dubbla lärande fungerar utmärkt väl och blir en lustfylld resa kring essäns möjligheter och begränsningar” och ”Linköpingsstudenterna har skrivit en lärd, humoristisk och charmig antologi om essäer. De är själva exempel på essäns suveräna förmåga att lära ut. Jag hoppas den blir väl spridd och läst av många” var bara två av de omdömen som värmde mitt hjärta en kall dag i slutet av januari 2010. Tack alla som gjorde det möjligt!