8. Om att alltid vara för kort
Jag är, och har under en längre tid varit, en meter och åttioåtta centimeter lång. En inte helt oäven längd i jämförelse med medellängden på män i Sverige som brukar beräknas ligga runt 181 centimeter. Detta faktum har inte hindrat mig från att under långa perioder av mitt liv känna mig ohjälpligt mycket kortare än alla andra. Det beror inte, vilket man lätt skulle kunna gissa, på att jag råkat umgås med enbart basketspelare på minst två meter. Nej, min umgängeskrets har varit ytterst varierad och ska sanningen fram så har jag nog – med ett fåtal undantag, naturligtvis – varit längst. Slutsatsen man måste dra är därför att min dvärgväxt varit psykosomatisk.
Återigen kommer jag se tillbaka på tonåren i min självanalys: Min kroppshållning har aldrig varit särskilt bra. Under en tid gick jag krumryggad som en lite för gammal farbror med lite för tung ryggsäck. Jag var förstås ingen farbror och några fysiska tyngder bar jag sällan med mig – eventuellt hade mina lågt sittande påsiga byxor och min oförmåga att ta händerna ur fickorna med saken att göra, men det kan jag inte svära på. Oavsett anledning så var min hållning katastrofal och min ömma moder tjatade på mig om att sträcka på mig, oftast både bildligt och bokstavligt. Jag vet att jag försökte, men det kändes alltid så onaturligt.
Och jag fortsatte att odla min puckelrygg. Jag gjorde det rätt länge utan att göra något åt det och till slut fick jag förstås ont i ryggen och svårt att röra mig. Lyckligtvis fanns hjälp att få, men kiropraktor (eller massör eller vad människan nu var) klämde och tryckte på mig och gav mig ett träningsprogram att köra varje dag för att ryggmusklerna inte skulle vara helt förtvinade. Det hjälpte, mina smärtor gick över och rörligheten kom tillbaka. Snart kom också hållningen tillbaka, men till skillnad från vanliga sedelärande romaner var det inget som kom och straffade mig för att jag inte skärpte mig på riktigt. Antingen hade min demon givit sig av eller så hade smärtorna berott på något annat, resonerade jag då.
Det skulle dröja ytterligare några år innan något inträffade på den fronten. För dramaturgins skull vore det ju bra om jag kunde säga att smärtorna kom tillbaka, vildare än någonsin tidigare, att jag led och lärde mig min läxa och att jag sedan dess håller mig rak i ryggen. Tyvärr är det inte så, och just därför är det kanske svårt att dra några lärdomar av just det. Det enda som hände var att jag rätade på ryggen. En dag kanske, eller som en process under en längre tid, jag vet inte, men som om jag inte varit närvarande tidigare upptäckte jag att jag sträckte på mig, tittade mot horisonten och inte på mina slitna gymnastikskor.
Nu är inte det här en text om hållning, sådant kan experter på området förklara och beskriva mycket bättre än vad jag någonsin kan. I jämförelse med sakkunniga räcker jag inte långt. Nej, min rygg och min hållning är inte bara en symbol för hur jag bör möta världen, de är också ett fönster som med oanad klarhet visar hur jag ser på sig själv. Det gäller förmodligen för de flesta dessutom.
Det finns två typer av mindervärdeskomplex. Den befogade och den obefogade. Den tidigare typen kallas ofta ödmjukhet och en av ödmjukhetens effekter är att man inser sina begränsningar inför uppgifter som är för svåra eller kunskaper man inte besitter. Det är inget fel att vara ödmjuk, tvärtom ser jag ödmjukhet som en dygd som bör praktiseras ofta och av många. ”Jante, jante!” ropar någon någonstans och jag kunde inte bry mig mindre om den utslitna gamla trasan som alltid kastas fram så fort man efterfrågar ödmjukhet. Ödmjukhet handlar om respekt, både mot sig själv och mot andra. Inte om avundsjuka eller något dolt behov av att alla ska ha det lika jävligt som en själv, vara lika dålig och må lika uselt. Låt oss gräva ned jantemantrat nu, en gång för alla. Tack.
Den andra typen är det som jag lider av, min psykosomatiska dvärgväxt. Det är svårt att avgöra om det är något djupare grundat som ligger bakom det hela, eller om det bara är ren och skär dumhet. Problemet kvarstår dock – när jag jämför mig med andra känner jag mig alltid mycket liten både i anden och i rummet. Att det visat sig så konkret som i att jag trots min längd alltid känner mig kort är kanske mest en lycklig slump som gör att jag kan skriva det här kapitlet. För visst är det så, sättet på vilket jag ser mig själv färgar ju inte bara min kroppsliga hållning, det fläckar ju även när allting jag gör, allting jag skriver, allting jag säger, hela mitt sätt att tänka stinker av det där ihopkrupna lilla spöket av en pojke. Det kanske är sött ett litet tag, något som man kan tycka synd om och försöka hjälpa, men i längden är det bara jobbigt och något som påverkar hur folk ser på mig. Jag vet ju om att jag inte är hjälplös, men ändå kan jag inte låta bli att rodna och skämta bort det när någon ber mig beskriva mig själv.
Inte skulle andra kapitlet om min fantastiska familj och min del i den se ut som den gör om jag hade haft en fullständigt nykter bild av mig själv fullständigt befriad från mindervärdeskomplex. Hade jag haft den bilden idag som jag målar upp av mig där kan jag helhjärtat garantera att någon text hade här inte funnits, det här projektet hade aldrig startats och än mindre underhållits och fortsatt. ”Och allting skulle givetvis resultera i något perfekt i sämsta fall” skrev jag för något kapitel sen och det är en ambition jag inte kan arbeta utan, oavsett om det slutar i succé eller i en brusten dröm.
Vad var det då som hände när jag äntligen rätade på ryggen? Svaret borde vara ganska tydligt vid det här laget: jag började, sakta men säkert, att se mig själv utan spegeln i Lustiga huset. Jag började värdera det jag kan och är bra på, se mina färdigheter och det jag kan bidra med på ett sätt som gör det värdefullt att ens försöka. Med insikten om att jag kanske inte var så tokig trots allt och att jag oavsett vilket skulle behöva dras med mig för alltid kunde jag ju lika gärna göra det bästa av situationen. Samtidigt har jag blivit bättre på att se vad det är jag faktiskt inte kan och ödmjukt lämna det åt någon som vet hur man gör (inte utan intresse att lära mig, dock).
Det här innebär inte att jag helt plötsligt blivit osårbar och oövervinnerlig. Det innebär dock att jag kan ge mig på projekt som det här eller Om essäer och känna att jag har det under kontroll och faktiskt kan föra det i hamn.
Tack vare min raka rygg har ni fått möjlighet att få en blick in i mitt inre och mina strävanden med ett begynnande författarskap (jag skriver det trots de ödesmättande tonerna sådana pretentioner kan slå an). Om det sen är intressant är jag inte rätt person att svara på, men det är mitt sätt. På samma sätt som det här projektet, den här boken om det nu blir en sådan, ska spegla det strävandet så försöker jag också få det att visa upp någon form av personlig utveckling. I och med det här kapitlet lägger vi den osäkre Martin åt sidan ett slag, vi får säkert möjlighet att återkomma till honom fler gånger, men för tillfället ska vi slippa honom.
Sträck på dig! Du är en vacker och stilig ung man inifrån och ut!
Tack, mamma. :)