Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Tillverkare: Harmonix
Utgivare: RedOctane/Activision
Plattform: Playstation 2
År: 2006
Guitar Hero II är det andra i raden spel som går ut på att man spelar på en plastgitarr. Kan det verkligen vara roligt?
Någon handling i egentlig mening finns inte och är heller inte nödvändigt. I karriärläget får man chansen att åka på turné för att förhoppningsvis låsa upp nya låtar, karaktärer och gitarrer. Det är egentligen det enda dåliga med spelet. Karriärläget känns nämligen rätt krystat, som om spelutvecklarna behövt sätta in ett element för att spelet ska vara ”komplett” – ett framgångsläge som ska betala sig att lyckas med. Det hade knappast behövts eftersom spelet är mer av ett partyspel än något jag provat på väldigt länge.
Man spelar med en plastgitarr med fem knappar på halsen (med vilka man tar toner och ackord), en spak som fungerar som strängar och en spak som används som svajarm (jag är medveten om namnproblematiken). Med det instrumentet ”spelar” man sedan efter de färgade prickarna som visas.
I spelet finns det 55 låtar på fyra svårighetsgrader och med dubbla spår för samspelarläget. I multiplayer kan man antingen spela mot varandra eller med varandra. I den senare varianten spelar den ena bas och den andra gitarr och man får alla poäng tillsammans. En charmig variant, helt klart.
På frågan jag ställde i början – kan det vara roligt? – blir svaret ett rungande ja. Spelet är jättetrevligt i ensamspel, jättetrevligt om man är två och fullkomligt lysande på fest. Det är jättebra anpassat för personer som är olika bra och man kan spela tillsammans även om en är superbra och en annan är total novis.
En nackdel till är priset: dryga tusenlappen för spelet och två gitarrer. Jag måste nog ändå anse att det är värt det.
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!