Simon Stålenhag
130 s. Fria Ligan, 2016 (2016)
Än en gång är det dags för Simon Stålenhags (f. 1984) nostalgi att omsättas i bokform. Flodskörden är uppföljaren till Ur varselklotet (2014) och sedan första boken har tiden rullat vidare; det sena 1980-talet och tidiga 1990-talet har passerat och det statliga partikelacceleratorprogrammet har privatiserats och havererat. Kvar finns spillrorna av teknikoptimismen, lösdrivande robotar med förkärlek för kulörta tyger, maskiner drabbade av någon organisk sjukdom, sankmark och diskbänksrealism.
Likt Ur varselklotet varvas de fantasieggande bilderna med inte fullt lika inspirerande texter och kritiken eller önskemålet jag hade om förra boken kvarstår: korta bildtexter hade varit att föredra framför de nuvarande mininovellerna. Trots att Flodskörden på många sätt är en mer stringent uppsättning målningar bidrar inte texterna i någon större grad och ibland får jag känslan att det i processen varit lite svårt att bestämma huruvida bilderna eller texten ska vara det bärande elementet.
Det är synd, för Stålenhag är så väldigt kompetent när det kommer till penseldrag (eller motsvarande). Trots science fiction-inslagen fångar stämning och känsla på ett utomordentligt träffsäkert sätt. Jag förflyttas sakta till en barndom som aldrig fanns, och det är just det som är själva styrkan i Flodskörden.
Och frågan är förstås vad som är nästa steg. Genom fiktionen beskrivs hur spåren av tekniken städades undan med bestämdhet efter att det mesta gick åt pipan. Det är ett sätt att knyta ihop Stålenhags historia med vår nutid. Flodskörden får mig verkligen inte mindre sugen på den här typen av bilder.