Gunilla Jonsson & Michael Petersén, inläst av Electra Hallman1
8 h 33 min. Storyside 2019 (2018)
Det fanns en gång ett rollspel som hette Kult (1991) och med lite god hjälp från 1990-talets skarpaste moralpoliser satte det en hel hobby i gungning. Här fanns inga alver i Sagan om ringen-lika världar där det var tydligt vilka som var goda och onda utan det berättades om vår värld och att den bara var en illusion vilken dolde en sann och demonisk motvärld. I detta skulle spelarna navigera sig fram. Jag missade ståhejet, började spela först efter det att ingen vågade kalla sig rollspelare längre.
Nu blomstrar hobbyn igen, Kult-rollspelet har fått nya versioner och författarna bakom det ursprungliga spelet, Gunilla Jonsson (f. 1964) och Michael Petersén (f. 1959), har en roman som utspelar sig i spelvärlden man kan köpa, låna på bibliotek eller lyssna på via ljudbokstjänsterna: Döden är bara början. Tiderna förändras, och tur är kanske det.
Romanen utspelar sig i Berlin 2017. En svensk konstnär arbetar på ett kulturhus i Kreuzberg där hennes betongsuggor vaknar till liv (men bara för henne), en kvinna letar förtvivlat efter sin syster som hade någon form av förhållande med en åldrad konstnär. Han drömmer i sin tur om att vada genom taggtråd. Allting tyder på att verklighetens ramar börjar ge vika för något annat, något som vissa kan skymta i horisonten som svarta höghus i horisonten. Sakta men säkert utmanas de gamla föreställningarna för de inblandade och bortglömda ockulta ritualer kommer nu väl till pass.
Döden är bara början är på det hela taget en rättfram ganska splattig skräckbok som på ett bra vis presenterar den spelvärld rollspelet Kult utspelar sig i, men samtidigt är det inte riktigt poängen, tänker jag. Den behöver kunna stå på egna ben. Det är svårt att tänka bort den förkunskap jag har i frågan, men stämningen tycker jag boken sätter perfekt. Människorna presenteras och ju längre tiden går desto större bekymmer får de att hantera friktionen mellan vardagen och de nya insikter de får. Mot slutet ska det omedelbara hotet som uppstått hanteras på ett eller annat vis. Jag tycker det är rätt bra och önskar att det blev så här när man spelar spelet vilket spelen i sig kanske inte stöttar särskilt väl. Att Jonsson och Petersén i romanform tagit sig tiden att gjuta liv i den spelvärld de skapat på sådant sätt, får man förmoda, som det var tänkt, är ändå ganska fantastiskt.