Daniel Thollin
182 s. Kartago 2021 (2021)
Att iklä sig en superhjältemask är inte bara ett sätt att undgå upptäckt, det kan också vara ett sätt att skänka sig själv styrka. För 12-åriga Folke i Daniel Thollins (f. 1981) serieroman Hjältedåd är det i allra högsta grad så. Vardagen blir inte bara mer uthärdlig när han klar ut sig till Flamman, det är också då han har en chans att göra någon skillnad.
Nu är Hjältedåd mycket mer av socialrealism än superhjälteserie. Det finns dem som ser efter Folke, men i stort är han klämd mellan de äldre grabbarnas glåpord och pappans hårdföra uppfostran (eller vad man ska kalla det) och hans förbud mot att klä ut sig. Uppenbart är att Folke ofta är eller känner sig ensam med sina bekymmer. Det blir inte bättre av att en gul bil far runt den lilla orten och ryktet är att de kidnappar barn. Kan Flamman möjligen göra något åt dem som gäckat polisen så länge?
Liksom exempelvis Simon Stålenhag lyckas Thollin fånga en alldeles särskild 1990-talsstämning. Såväl bilder som berättelse andas samhällelig uppluckring och utsatthet, The Goonies och landsbygdsbussar som trots allt fortfarande går. Jag tycker om stilen och jag uppskattar verkligen att det är en svensk serie som dessutom är vältecknad. Att det ska vara så ovanligt?
För oss uppvuxna på 1990-talet kan Hjältedåd mycket väl vara lite som att komma hem, eller, på gott och ont, återuppväcka en bit barn- eller ungdom. Det kan man behöva ibland, även om allt inte var frid och fröjd.