Profetisk eller ej, idag börjar jag som bibliotekarie

Idag börjar jag arbeta som bibliotekarie i Malmslätt, något jag sett fram emot hela sommaren. Inte minst för att det markerar den definitiva slutpunkten för mina två år av biblioteks- och informationsvetenskapsstudier men också för att det inger hopp om en tillvaro med framtidsutsikt. Även om valet av utbildning inte var överilat så var det i någon mån spontant, ett alternativ till den arbetslöshet som fick mig svårligen ur balans. Indicier tyder dock på att valet var ödesbestämt.
     Låt mig förklara.
     Första manuset av texten som skulle bli min roman Gudsförgäten skrevs mellan 2009 och 2012. Därefter gjorde jag en hel del redigering, men innehållet var mer eller mindre detsamma och däri döljer sig något intressant, för att inte säga profetiskt.
     Den namnlösa huvudpersonen kommer till ett bibliotek i en tyst och färglös stad (inga jämförelser med Malmslätt och Linköping där, dock):

Bakom disken satt en man som inte såg ut att vara trettio år fyllda. Det svarta långa håret och täta skägget gjorde honom nästan till en stereotyp kulturarbetare. […] Han satt djupt försjunken i en bok och hade han märkt att jag kommit in låtsades han inte om det. […]
     Efter lite grävande [i skrivbordslådorna] hittade han vad han sökte och satte dit en namnbricka på bröstet. […]
     Jag gick fram till disken och satte mig på en stol som stod mitt emot mannen.
     ”Martin, var det så du hette?”
     ”Martin Ackerfors, ja. Vad heter du själv?”

Var det verkligen mig anno 2016 jag såg när jag skrev de där raderna någon gång under 2011 (gissningsvis)?
     Jag tillåter mig ändå att svara nej. Jag hade vid nedtecknandet inga som helst planer på att bli bibliotekarie och romanens Martin Ackerfors har egentligen en viktig uppgift som ingen annan hade kunnat utföra, att distansera fiktionens huvudperson, dess jag, från författaren — i det här fallet verklighetens Martin Ackerfors. Greppet är knappast nytt. Paul Auster gör det i ”City of Glass” och Philip K. Dick slår sitt liv till spillror och låter Harlan Ellison förolämpa honom i en novell utan titel från 1978. Anledningarna att skriva in sig själv kan vara olika, men oavsett vilket ställer det frågor till läsaren: vems röst är det jag hör?
     Alltför ofta — av lättja eller nyfikenhet låter jag vara osagt — sätts likhetstecken mellan författaren och dess fiktiva figurer. Givetvis behöver författaren stå till svars för det hen skriver, men litteraturen och konsten måste också få ge utrymme för det ofärdiga och förlåta försöken och som betraktare behöver man inte slipa knivarna vid minsta spricka i fasaden1. Man kan förstås gör det, men lämnar på så sätt väldigt lite utrymme både åt en själv och åt författaren att bli klokare.
     Samtidigt vill jag inte göra anspråk på den typen av experimentlusta, även om Gudsförgäten som litterärt projekt varit en ventil för min hjärna. Ibland skiner det igenom, med flit, men oftast är texten en mötesplats för olika vinklar.
     Romanens Martin Ackerfors är en snacksalig och stundtals mästrande bibliotekarie. Han besvarar hjälpsamt huvudpersonens frågor och mer därtill, och de långa utläggningarna om böckerna är eventuellt mer än vad som efterfrågas och med all säkerhet mer än vad verklighetens Martin Ackerfors kommer mäkta med. Vi skiljer oss åt på många vis, helt enkelt. Romanfiguren är i det närmaste nöjd med den ensamhet som han utsatts för i det till stora delar övergivna biblioteket, medan jag skulle kalla det ett misslyckande.
     Ändå finns han där på boksidorna, vädjar om läsarens uppmärksamhet, om så bara för ett kapitel. Romanens Martin Ackerfors är inte jag. Jag vädjar om läsarens uppmärksamhet i samtliga kapitel, men gömmer mig bakom alla jag skriver om. Bakom huvudpersonen, bakom Martin Ackerfors. Vore jag tvungen att välja en person i boken som var mig närmare än alla andra tror jag att det är huvudpersonens syster, även om det kanske är mer önsketänkande (i fråga om karaktär, inte om öde) än faktiskt samband.
     Oavsett vilket är det bibliotekarien i boken som lämnar över stafettpinnen till en nybliven kollega och jag ska göra vad jag kan för att forma mitt yrkesutövande på egen hand, utan hans hjälp.

Show 1 footnote

  1. Upprepade bevis på att författaren är en osympatisk figur är förstås långt mer än sprickor i fasaden, vilket Lex Teratologen nyligen visat

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!