Simon Stålenhag
141 s. Fria Ligan 2021 (2017)
Med sina lågmälda och fantasieggande bilder skapade Simon Stålenhag (f. 1984) en vision av ett Sverige med myndighetsöversedda gravitronskepp, märkliga reaktorer, robotar och dinosaurier som stod öga mot öga med glassbilschaufförer. Passagen förflyttar handlingen till USA och en annan nära dåtid som inte var. Året är 1997 och större delen av befolkningen är bokstavligt fast med huvudena i sina neurografhjälmar.
I berättelsen får vi följa en tonåring som tillsammans med drönarroboten Skip och med en kanot på taket av bilen försöker ta sig ut mot västkusten. Någon sorts kollaps har skett, det står klart, men vad och i vilken omfattning dröjer innan vi får veta. På håll syns neurograftornen och de många och långa sladdarna som sträcker sig ut över villaområden, in i hemmen där neurografhjälmarna gör dess bärare allt mer fjärran verkligheten. Om människan någon gång uppfunnit neurograftekniken för att använda den tycks det nu snarare som om maskinerna använder brukarnas hjärnor och deras processorkraft för att hemsöka världen.
Stålenhags 1990-tal är allt annat än glättigt. Passagen inleds med en sandbrun Mojaveöken beströdd av hjälmbeklädda skelett som marginellt mindre levande än förut har huvudena vända mot himlen. Dimman ligger tät, hagelgeväret är draget. Färden går genom regniga, dishöljda trakter, mörkgröna av väta med bara neurografhjälmarnas och -tornens röda sken som bryter upp. Det är stämningsfullt och kontrastverkan är subtil, men ständigt närvarande. På så sätt liknar boken Stålenhags tidigare böcker, Ur varselklotet (2014) och Flodskörden (2016). Samtidigt väcker den en annan känsla än dem. Där Ur varselklotet och Flodskörden appellerade till mina minnen av barndomen är mina gemensamma referensramar med Passagen färre och framförallt mer fjärran. Ändå funkar det och jag kan tänka mig att av Passagen har samma kraft på mig som fick Stålenhags tidigare bilder att fara över hela jorden.