Florian Illies, i översättning av Jesper Festin
414 s. Norstedts 2023
I original på tyska Liebe in Zeiten des Hasses. Chronik eines Gefühls 1929—1939 (2021)
När jag 31 juli 2013 skrev om den tyske konstvetaren och journalisten Florian Illies (f. 1971) briljanta Århundradets sommar. 2013 var min enda kritik att boken saknade index. Detta är åtgärdat i den andliga uppföljaren Kärlek i hatets tid och gör den mer eller mindre till en perfekt bok. Men jag ska inte gå händelserna i förväg, låt oss i stället börja från början:
När den unge Jean-Paul Sartre möter Simone de Beauvoirs blick våren 1929 på École Normale i Paris är det den enda gången i sitt liv som han förlorar förståndet. Efter att han några veckor senare, i början av juni, äntligen lyckas stämma träff med henne på tu man hand dyker hon helt enkelt inte upp. […] När han redan hunnit dricka upp merparten av sitt te, titta femton gånger på klockan och mödosamt stoppa och tända sin pipa, kommer en ung blond kvinna framstormande mot honom. Hon är Simones syster, säger hon, Hélène de Beauvoire, och Simone kan tyvärr inte komma idag, hon beklagar. Då frågar Sartre: Men hur kunde ni hitta mig så snabbt, mitt bland alla dessa människor? ”Simone talade om för mig att ni skulle bära glasögon, vara liten och mycket ful.” Så börjar alltså en av nittonhundratalets märkligaste kärlekshistorier.
Förutom att vara mycket förälskade i varandra är Sartre och de Beauvoire även mycket rationella, eller så är det åtminstone tänkt. Sartres bud är ett öppet förhållande, ett som de Beauvoire antar och i någon mån är de varandra trogna genom hela den turbulenta tiden innan andra världskrigets utbrott sensommaren 1939. På liknande vis som i Århundradets sommar. 1913 gör Illies vykortslika nedslag hos det kulturella och politiska etablissemanget i trakterna runt Berlin och Paris och fokuserar inte så mycket på vad de åstadkommer som hur och med vilka de ägnar sig åt kärlekslika aktiviteter. Vi får följa dramatikern och erotomanen Berthold Brechts tvångsmässiga otroheter, familjen Manns många demoner, konstnärerna Pablo Picassos och Salvador Dalí skilda uttryck av åtrå och många många fler i en tid som inte alls tycks lämpa sig särskilt väl för kärlek.
Men så fungerar det förstås inte.
Genom det här kollaget målar Illies upp ett 1930-tal som präglades av en överhängande känsla av domedag, samtidigt som det tydligen fanns utrymme för såväl fasta som lösa förbindelser, inte sällan samtidigt. Om jag i Århundradets sommar. 1913 saknade ett index skulle jag i Kärlek i hatets tid inte säga nej till någon form av relationskarta, en mindmap som illustrerar alla förbindelser, för det är inte få gånger olika personer finner samma kärleksintresse eller går från en berömd famn till en annan och en tredje. Samtidigt hade det blivit ett himla nystan.
Vad som inte är uppenbart men som Illies belyser är hur queert mycket ändå var. Om man tänker på ett abstrakt då föreställer åtminstone jag mig ett ganska intolerant samhällsklimat där allt avvikande förtrycktes. Inom kulturetablissemanget var homo- och bisexualitet vanligt förekommande och relativt uttalat, crossdressing ett uttryck bland andra och polyamori mer eller mindre vardag om än inte alltid uppskattat av alla parter. Kanske gör det nazismens förskräckliga moralism än värre, för det var många rättigheter ryckte undan som tog tid att vinna tillbaka och kanske ännu inte gjort det helt än, och där kulturstriden i dag tyvärr fortfarande är levande.
Illies drastiska humor och tvära vändningar gör Kärlek i hatets tid inte bara till en bildande och intresseväckande bok utan även till en litterär sensation. Jag kliver in i hans historiska skildring och har så väldigt svårt att kliva ur, detta är första längre boken på länge som jag på riktigt sträckläst för att den varit omöjlig att lägga ifrån mig. Det skulle förvåna mig om inte denna stod som en av årets starkaste läsupplevelser när året så småningom ska sammanfattas.