Originaltitel: Diary
Författare: Chuck Palahniuk
Utgivningsår: 2003
Tryckår: 2003
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 260
Förlag: Random House
ISBN: 0-224-06389-8
Diary är den första boken jag läser av Chuck Palahniuk, författaren bakom bland annat Fight Club. Jag har hört honom prisas av många och ny är det upp till bevis.
Boken är upplagd som en dagbok skriven av Misty Marie Kleimann, maka till Peter Wilmot som efter ett självmordsförsök hamnar i koma. Dessutom blir familjen Wilmot tvugna att flytta ifrån sitt hus, så Peters mamma Grace och Peters och Mistys dotter Tabbi flyttar tillsammans med Misty in på vindsvåningen på Waytansea Hotel där Misty jobbar. En gång i tiden var Misty en duktig konststuderande och det var på universitetet hon träffade Peter. Hon avslutade aldrig sina studier utan flyttade med Peter till Waytansea Island.
Diary är speciell. Den liknar inte något jag läst tidigare, vilket både har sina fördelar och sina nackdelar. Den stora fördelen är förstås originalitet som eftersträvas allt mer. Boken känns ny och fräsch – som om Chuck Palahniuk tänkt utanför lådan. Inte mycket, men tillräckligt mycket. Nackdelen är att det är svårt att ha något att jämföra med, och att chansningen man tar när man gör något nytt faktiskt kan misslyckas. Den här gången måste jag dock säga att det lyckas mycket bra.
Chuck Palahniuk skildrar en kvinna som skildrar sig själv. Han skildrar en liten värld (Waytansea Island) genom Misty. Och till mångt och mycket är både Misty och världen sjuk. Framförallt är boken sjuk. Beskrivningar och förklaringar är jättebra, och allt som oftast väldigt hemska. Diary är en hemsk bok, så enkelt är det.
Språket är lättläst även om det blir lite knepigt när det radas upp namn på muskler i ansiktet (det är bland det första som står i boken, så ingen allvarlig spoiler här), men det är ganska lätt att ”hoppa över” (med risk för att pissa av alla kultursnobbar, förstås).
Diary kändes som en bra start för mig som inte läst något Palahniuk tidigare och jag fick definitivt mersmak.
kul att du tyckte om chuck. däremot måste jag säga att du började med att läsa hans sämsta bok.
men som sagt, kul att du fick mersmak! Invisible monsters och Survivor är annars mina favoriter som jag varmt kan rekommendera.
Först och främst, jag snyggade till recensionen lite nu. Den, precis som många andra äldre recensioner, är en kvarleva från förra versionen av Yasylum. Därav märklig formatering.
Susan: Tja, nu när man kan se betyget igen, kan man nog gissa att jag inte riktigt håller med. Jag tycker exempelvis att Choke var mycket sämre (om än inte dålig) och jag håller ju Fight Club som hans bästa. Han har en fenomenal känsla för att välja rätt ord vilket gör honom otroligt läsvärd oavsett om man gillar storyn eller temat.
Jag ska ta dina rekommendationer på orden och se om jag kan få tag i böckerna. I så fall lär det dyka upp recensioner här när de är avnjutna. :)