Anneli Jordahl
141 s. Norstedts 2019 (2019)
Att som Anneli Jordahl (f. 1960) arbeta både som författare och litteraturkritiker är, som titeln på hennes essä, en Orm med två huvuden. Ibland slåss de om maten, ibland är den ena hungrig när den andra helst vill dåsa i solen, ofta drar de inte jämt och i ett skov av skrivkramp manade Jordahls förläggare att skriva om just det.
Orm med två huvuden är en liten skrift som kanske främst kommer läsas av andra i liknande situation som författaren. Med stöd av andra författare, däribland George Orwell, Sara Lidman och Édouard Louis, och hennes egen bakgrund funderar hon kring hur det kunde dröja till hon var 49 år innan den skönlitterära debuten kom, om hur klass påverkar ens möjligheter i livet generellt och kulturlivet i synnerhet och hur ensamheten format hennes författarskap. Det är tydligt hur hon ser banden till övriga litteraturen, en inställning som kanske inte är så konstig om man också är kritiker, kan jag tänka. En stor hyllning till folkbiblioteken och bibliotekarierna som bjuder in besökarna ryms också inom bokens pärmar.
Som vanligt när jag läser den här typen av böcker (det har blivit några stycken vid det här laget) känns det tryggt att se någon form av frändskap. Min bakgrund är väl inte kalkerad efter Jordahls, direkt, men det finns ändå observationer, känslor och tillstånd som hon lyckas formulera i ord. Samtidigt är Orm med två huvuden en ganska inåtblickande och sökande bok som periodvis i det närmaste blir en skrivövning för en författare som egentligen borde skriva annat. Det är inget fel, vill jag tillstå, böcker av det slaget kan fylla sin funktion (som är, för mig, uppenbarligen). Samtidigt är det kanske en text som kommer finna sin läsare främst hos den som skriver själv. Det är synd, för det finns frön här som förtjänar större uppmärksamhet.