Torgny Lindgren, inläst av författaren själv
7 h 14 min. Norstedts 2021 (1991)
Torgny Lindgren (1938—2017) skrev Till sanningens lov för 30 år sedan, men han lyckas fånga inte bara sin egen samtid utan även vår, något som skapar ett grovt anakronistiskt intryck. Det är med nästan dystopisk känsla för framtiden som han skapat denna satir över kultur- och underhållningsbranschen.
Theodor Marklund är rammakare, sannolikt duktig på sitt jobb, men det spelar inte så stor roll för han har bara plats i sin värld för två saker: konst och den lilla flickan alla kom att kalla för Paula men som för Theodor mest var som en lillasyster. Paula visar sig vara en exceptionell begåvning och när mamman säljer rätten till hennes sångröst och framträdanden till en agent inleds en fantastisk popkarriär och hon flyttar till Stockholm. Kvar blir Theodor som på en auktion, till slut, och med hjälp av Paulas pengar, lyckas köpa Nils Dardels ”Madonnan med dolken”, en triptyk han blir alldeles tagen av.
Trots att han betalade 125 500 kr för den anser många att han gjorde ett klipp, för många vill köpa hans tavla för mångmiljonbelopp och när han vägrar blandar sig Skatteverket i. Tydligt är att ingen förstår dess rätta värde.
Häri ligger en stor del av styrkan i Till sanningens lov. Det Lindgren såg, som nog bara får sägas ha spårat ur än mer sedan dess, är frågan om värde. När bolag och agenter skapat en mångmiljonmarknad för i princip allting och pengar, för att inte säga vinst, är allt som räknas, blir estetiska, personliga eller affektiva värden i princip omöjliga att begripa. Någon utan pengar, eller någon som betalar sina sista 125 500 kronor för den, kan inte äga ”Madonnan med dolken”, försäkringsvärdet är alltför stort. Okränkbara värden, som rätten till sitt eget liv, är heller inte särskilt intressant när en människa kan bli en produkt (vare sig det är popstjärna eller fotbollspelare). Frågan om vad som är äkta blir central, fast ingenting (eller allting) längre tycks vara äkta.
Anledningen till att diskussionen i Till sanningens lov blir så effektfull är inte minst för att huvudpersonen Theodor Marklund är så alltigenom självutplånande. Förutom att han läser Schopenhauer och lyssnar på Brahms suger han i sig varje anklagelse som vore det livskraft. Det är otidsenligt och det är en tydlig spegel av hur allmänheten ser på honom, utan egentlig grund. Det spelar ingen roll hur han tar sig an omvärlden, äkta eller falsk spelar ingen roll eftersom han redan är dömd, då kan han lika gärna bejaka det.
Jag har gillat det jag läst av Lindgren tidigare, men jag måste ändå säga att det är något alldeles extra med Till sanningens lov, i synnerhet med hans egen inläsning. Det är relevant, det är välformulerat, det är oväntat. En roman som, inte minst för att jag aldrig tror att ”pizza” och ”kebab” nämnts så ofta ens i kokbokssammanhang, hållit väl trots tre decenniers samtid som flutit förbi.