Hans Alfredson, inläst av författaren själv
6 h 53 min. Wahlström & Widstrand 2021 (1979)
Jag tänker mig att Hans Alfredson (1931—2017) sitter i skrivstugan i Vita bergen, snön ligger lagom tjock utanför fönstret (men det beror kanske på att den gör så utanför fönstret där jag sitter) under sin läslampa med Eirik Rödes saga. Efter en stund tittar han upp, ut i ingenting och alldeles oavsett om någon hör det eller inte säger han på sin karaktäristiska skånska: ”Det här är ju urdumt!” Känslan hos Alfredson är så stark att han där och då beslutar sig för att skriva sin debutroman, Den befjädrade ormen.
Eirik Rödes saga berättar, bland annat, om hur vikingarna, helt felaktigt, ”upptäckte” Amerika och om de inuiter de stötte på vid sina besök. Det är en erövrares saga om ett land som varken förr eller senare låtit sig erövras. Det Alfredson gör i Den befjädrade ormen är att vända på perspektivet.
Den enbente Caculha Hurakan, krönikören i fråga, undgår att offras i en av toltekernas riter och blir i stället härskarsonen Huwequens skugga, vilket, på omvägar, tar honom ut på haven. De strandar på en ö där de möts av vitskinnade, illaluktande barbarer vars seder och bruk lämnar en hel del att önska för de upplysta toltekerna vars skinande städer i Världens mitt är något helt annat och sedan förs de vidare genom Europa innan de till slut tar sig hem igen, dragna av guden Quetzacoatl.
Alfredsons tankeexperiment är en vindlande krönika som tävlar med sig själv om att göra det mesta möjliga av detta perspektivskifte. I jämförelse med Laurent Binets motsvarande roman Civilisationer (2019) är Den befjädrade ormen lite mer rakt på sak, sin vinkel trogen och med en berättarstil som, inbillar jag mig, ska efterlikna förlagan (egentligen på samma sätt som Binet, bara att denne använder fyra olika typer av berättande i stället för ett). Jag tilltalas av det och jag hade roligt med Den befjädrade ormen även om jag tror att boken hade sett annorlunda ut, och kanske varit något bättre, om den varit skriven i dag.