Taylor Jenkins Reid, i översättning av Rebecca Alsberg, inläst av Charlotta Åkerblom, Rafael Pettersson, Håkan Julander, Alexander Salzberger, Disa Östrand, Isabelle Moreau, Sanna Bråding & Magdi Saleh
8 h 30 min. Bookmark förlag 2020 (2019)
Har du hört talas om rockbandet Daisy Jones & The Six? De var så sjukt stora efter debutplattan Aurora och att de splittrades mitt under en turné 1979 har bara gjort dem mer mytomspunna. Nå, det är eventuellt ett litet bekymmer att bandet aldrig fanns, att allt bara är hittepå, men det är inget som författaren Taylor Jenkins Reid (f. 1983) bryr sig särdeles mycket om. I boken Daisy Jones & The Six låter hon intervjuer väva berättelsen om bandets framfart och fall på ett sätt som utan tvekan för tankarna till Rob Reiners mockumentär This Is Spın̈al Tap: A Rockumentary by Martin Di Bergi (1984) (men också en hel del till De vilda detektiverna (1998) av Roberto Bolaño).
Nå, dels är det berättelsen om Daisy Jones, hangarounden med den magnifika rösten och viljan av stål som under tonåren glider runt bland fester och famnar i Hollywood. Dels har vi The Dunne Brothers, bandet som strävade efter framgång med Billy Dunne som frontman. Båda gör det bra var för sig, men det är först när deras vägar motvilligt sammanstrålar som det uppstår något som i det närmaste är att beskriva som magi. Men alla medlemmarna strävar med sitt. Daisy med sitt missbruk, Billy Dunne med att hålla sig borta från detsamma och hålla sig trogen för sin fru Camila och sina barn. Ingetning är någonsin särskilt harmoniskt, särskilt inte när Daisys och Billys samarbete inte bara skapar gnistor ur högtalarna, även emellan dem.
Reid fångar tiden och rummet väl, inspirerad som hon sagt sig vara av Fleetwood Mac och deras album Rumours (1977).1 Man får en bra känsla av turnéliv och att spela in skivor, men också för allt det som skaver när man arbetar på det sättet med viljor, missförstånd, täta utrymme, få egna rum och en hel del rockstjärneliv. Genom replikerna låter Reid bandmedlemmarna och dem runt omkring dem komma till tals och effekten är att man nästa, bara nästan, glömmer bort att det dels inte är en dokumentär, men också att det inte är på riktigt.
Det är också få böcker där det är så tydligt att författaren haft det roligt när hon skrivit. Margaret Atwood är stundtals en sådan, men i Daisy Jones & The Six kan man nästan höra Reid fnittra åt sitt skrivande. Replikerna framkallar om inte annat den effekten, för alla inblandade har olika syn på delar av deras gemensamma karriär, så först kan någon självgott berätta om sin insats varpå nästa lakoniskt säger tvärtemot. Det rycker och sliter i berättelsen, men det skapar också en trovärdighet jag uppskattar och en komisk effekt som smittar av sig på läsaren.
Daisy Jones & The Six saknar en del djup som jag hade kunnat önska, svärtan är emellanåt ganska stereotyp, men det hindrar mig inte från att känna mig engagerad, intresserad och underhållen av berättelsen. En djupare analys skulle kanske hitta annat att uppehålla sig vid, men jag kan inte komma undan att jag gillade Daisy Jones & The Six oerhört mycket.