Yu Ishihara, i översättning av Athena & Alethea Nibley
160 s. Yen Press 2023
I original på japanska 世界の終わりに柴犬と (#1) (2018)
Att döma av mycket populärkultur ska upplevelsen att vara den sista människan på jorden vara rätt obehaglig, inte minst om man tar en närmare titt på vilket sällskap man blev lämnad med. Japanske serieskaparen Yu Ishiharas Doomsday with My Dog är något helt annat, och vad jag än förväntade mig när jag köpte den och började läsa så var det inte det jag fick.
Det var en tonårsflicka som blev kvar. Vi får lära känna henne som ”Master” eftersom hennes huvudsakliga sällskap är den mycket lojala och övermåttan filosofiske Shiba-hunden Inu Haru som, liksom alla andra hundar (och djur överlag), kan prata. De vandrar omkring i ett Japan i fullständiga ruiner, småpratar och försöker få tiden att gå. På sina resor stöter de på andra hundar, några tvättbjörnsliknande djur, någon form av vattenande, samt utomjordingar vilka verkar ha jorden som sommarvistelse där de kan köra runt sina gräsklippare drivna av radioaktiva ämnen. Inget är för konstigt för den nya tiden på jorden.
Att det är en manga och läses så att säga tvärtom (från höger till vänster) gick skrämmande enkelt att komma in i, min ovana till trots. Att den dessutom är uppdelad i seriestrippar som går uppifrån och ner tog mig ändå några förvirrade och obegripliga uppslag att förstå. Det är inget Doomsday with My Dog egentligen kan lastas för, det ligger helt på mig, men det säger också något om hur lite seriestrippar, på något håll, jag läser att det inte försvävade mig att boken kunde vara uppbyggt så. Varje sida har två strippar som i bästa fall har någon typ av punchline, men emellanåt bara är konstigt.
Och det är ett av de bestående intrycket av (och kanske starkaste argumentet för att läsa) Doomsday with My Dog. Det är konstigt och charmigt och originellt och tramsigt och fullständigt bedårande. Den uppenbara undergång som drabbat mänskligheten framstår här mest som egentid med plusmeny. Flickans och Inu Harus diskussioner handlar om allt mellan himmel och jord. Ibland är det det mänskliga tillståndet, ibland är det det … hundliga tillståndet. Det glimrar till av djup stundtals, men det är om inte ointressant så åtminstone inte strikt nödvändigt. Som bäst är serien när Inu Haru får vara riktigt, snudd på stereotypt, hundig.
Albumet avslutas med en längre sammanhållen berättelse och jag tror kanske att jag hade gillat Doomsday with My Dog ännu bättre i den formen, men det hade varit en helt annat serie och kanske inte haft samma utrymme för charm och trams som den har nu. Oavsett vilket tror jag definitivt att jag kommer läsa de två efterkommande delarna vad det lider, för är det något jag blir av Doomsday with My Dog är det genuint glad, trots apokalypsen.