Andrew MacLean
88 s. Dark Horse Comics 2015 (2015)
Andrew MacLean (f. 1984) skapade i serien Head Lopper (2016—) en rivig fantasyberättelse med både djup och humor som jag tyckte väldigt om. Science fiction-dystopin ApocalyptiGirl gjordes kort dessförinnan så även om premisserna är vitt skilda är det ändå mycket som går igen dem emellan.
Aria och katten Jelly Beans är på uppdrag på Earth 27. De är ganska ensamma, men inte helt, och de mordiska människovarelserna som befolkar den här världen efter katastrofen drar allt närmare när de inte förgör varandra. Aria är (nästan) lika bevandrad i ultravåld som ”Head Lopper”, men är kanske mer noga med att välja sina strider. Hon bor i en gammal tunnelbanevagn och när hon inte jagar den förlorade signalen försöker hon få liv i den enorma mechan som sitter livlös vid skogsbrynet. En inte allt för idyllisk tillvaro.
Jämfört med Head Lopper är kanske ApocalyptiGirl lågmäld, men jämfört med i princip allt annat är det ösigt och överdrivet på ett väldigt medryckande vis och precis som i Head Lopper utnyttjar MacLean mediet och jag fullkomligt älskar de utskrivna ljudeffekter han bjuder på. När fienden står med maskingevär och hela bakgrunden skriker ”brakka brakka brakka brakka” så är det som om hela rummet skakar och när Aria landar med ett ”bamf” efter att ha kastat sig ut genom ett fönster så är det som att det värker i kroppen. Det är så fint inlemmat i bilderna och man nästan glömmer bort att det rör sig om text som snarare borde störa bildflödet än förstärka det. Jag vet ingen annan serieskapare som gör det lika bra.
Tematiskt rör sig ApocalyptiGirl kring frågor om tillhörighet och att känna sig hemma. Det är uppenbart att Aria varit på Earth 27 länge och att det under dessa år inte varit en lugn stund, mer eller mindre. Katten verkar vara hennes enda sällskap. Ändå är det något med hennes relation till platsen som gör att hon inte hatar den, vilket hade varit det enkla. Något kan vara eländigt men värt att kämpa för likväl.