Rebecca F. Kuang — Yellowface

Rebecca F. Kuang, inläst av Helen Laser
8 h 38 min. The Borough Press 2023 (2023)

Från viktoriansk silverfantasy i Babel (2022) till en skarp satir om bokindustrin och minoritetsröster i Yellowface. Den ohyggligt produktiva Rebecca F. Kuang (f. 1996) tycks vara en litterär multiinstrumentalist dessutom och det är ett författarskap väl värt att hålla ögonen på i framtiden.
     Romanens berättare June Hayward är en av alla oss med författarambitioner men ännu utebliven uppenbar framgång, till skillnad från vännen/rivalen, kinesisk-amerikanska Athena Liu, som inte bara skriver succéartade romaner utan nu även skrivit kontrakt med Netflix om en tv-serie. June ser på Athena med enorm avundsjuka omsatt i äckel, kanske, men ändå, något tycks göra att de två som känt varandra länge ändå kan umgås, de olika karriärutfallen till trots. En natt när de är fulla och äter pannkakor i Athenas lägenhet sätter vännen i halsen och kvävs. Det blir en vändpunkt för June som inte bara kan skriva twittertrådar om hur traumatiskt det var att se bästa vännen dö utan att kunna göra något, utan som dessutom stjäl det manus Athena i hemlighet arbetat på. Efter lite bearbetningar blir Athenas framgångar även Junes.
     Det är ett snillrikt drag att låta oss kliva in i plagiatörens och bedragarens huvud, på så sätt blir Yellowface en modern Brott och straff (1866). June kanske inte har slagit ihjäl någon pantlånerska, men kvalen och grubblerierna och självrättfärdigandet lutar åt samma håll. Hennes lögner fungerar kanske mycket bättre på henne själv än på läsaren, för det ska mycket till för att man inte ska finna henne djupt osympatisk och kanske är det, liksom i Babel, en smula djup som saknas när det väl bränner till kring de viktiga frågorna.
     Kuang visar upp en utgivningsindustri och en författarvärld där allt handlar om status eller pengar (och inte sällan både och). Hon visar också upp en sida av branschen där somliga minoritetsförfattare (och jag menar detta i ordets mest neutrala mening) tycks få allt, men där de också fyller upp den strukturella rasismens kvot för rasifierade röster. Litteraturen är aldrig bara litteraturen, en röst är aldrig mer än sitt varumärke. Det är cyniskt och det är förskräckligt och jag hoppas, från min förhållandevis privilegierade position, att Kuang överdriver en smula för effekt, men har kanske en känsla av att hon inte gör det. Samtidigt visar hon upp den oresonlighet som kan drabba en twittermob som vädrar blod, bloggare som hela tiden jagar fler personers uppmärksamhet (och jagar status på samma sätt, om än av annat slag, som författarna i branschen). Det finns många som på goda grunder fått lida konsekvenserna av sina handlingar (och bokens huvudperson är definitivt en av dem), men när vissa dörrar stängs i kulturkriget och andra står på vid gavel är det kanske inte konstigt att somliga faller djupare ner i sin rasistiska (eller misogyna eller transfoba) bubbla. Yellowface är på så sätt en utmärkt bok för den här typen av samtal, för när verklighetens förövare blir röda skynken och verkliga exempel omöjliggör principdiskussioner, kan litteraturen beskriva något annat.
     Yellowface låter mig vara arg över huvudpersonens dumma beslut och tråkiga inställning till i princip allt, men även över de mekanismer som samhället genomsyras av som försvårar för vissa, förenklar för andra och som eskalerar konflikter till den punkt att de inte går att lösa. Är man inte upplagd för det är nog Babel en bättre bok att börja med. På sitt sätt är de ganska lika i det att de behandlar en rad orättvisor och strukturella problem genom en solid berättelse. Jag står fast vid att Kuang har alla möjligheter att bli en av vår samtids viktigaste berättare.