Yoon Ha Lee
317 s. Solaris 2016 (2016)
Apropå mitt inlägg ”Om att hitta och välja vad jag ska läsa” (2019-09-26) och att jag försöker läsa böcker från andra delar av världen än de jag brukar och skrivna av personer med andra erfarenheter än de jag själv eller de jag vanligtvis läser har, fick jag tips om Yoon Ha Lee (f. 1979).
Lee har skrivit science fiction-serien Machineries of Empire där första delen, Ninefox Gambit, beskrivits som en blandning mellan Starship Troopers (1959) och Apocalypse Now (1979). En kittlande blandning, måste medges, men inte självklart en god matchning för mig så där på rak arm.
I någon typ av världsrymd vinner kapten Kel Cheris ett slag med hjälp av okonventionell taktik. Det ska man helst inte göra och i normala fall hade hon nog förlorat både grader och livhank, men hennes goda egenskaper gör henne nyttig i ett annat uppdrag. Några kättare har nämligen intagit ett stort fort och för att besegra dem krävs än mer oortodoxa metoder.
Bevarad sedan 400 år finns general Shuos Jedao, oklanderlig militär ledare fram till den punkten då han dödade miljontals människor, vänner som fiender, i det numer mytomsusade Hellspin Fortress. Den odöde generalen kan inte göra mycket på egen hand, men Kel Cheris utses till bärare och Jedao planteras in i hennes kropp och sinne.
Som mycket science fiction gräver Ninefox Gambit djupt i stora frågor. Individualism kontra kollektivism, samt identitetsfrågor ligger nära till hans. Vad gör det med en människa att dela kropp med en annan identitet? Hur hårt kan man präglas av kulturen man lever i? Och vad är det som gör att en odöd general utan fysisk gestalt blir ett sådant fruktat vapen? Till skillnad från en hel del science fiction är tematiken inte bara intressant, den är här även mycket välförpackad.
Den värld Lee beskriver är bortom min fattningsförmåga. Jag har generellt svårt att se det jag läser framför mig och i fallet Ninefox Gambit är det i princip omöjligt. Här verkar det mesta styras av att alla accepterat en gemensam kalender, inte bara som i att folk är överens om vilken dag som är julafton utan som i att den fysiska världen beter sig på ett visst sätt utifrån detta. Kättarna är sådana som inte accepterar den kalender och för dem fungerar världen på ett annat sätt. Detta är ett exempel av många på hur Lee skriver en värld som är samtidigt obegriplig och tilltalande på ett liknande sätt som China Miéville.
Dessutom är det fartfyllt och välskrivet på ett sätt som får mig att önska att Ninefox Gambit får samma genomslag som exempelvis The Hunger Games (2008). Och för första gången på länge är jag omedelbart sugen att läsa vidare i en serie av detta slag.