Nino Mick, omslag formgett av Sara Kaaman
76 s. Norstedts 2018 (2018)
De som, trots att ingen frågat om deras åsikt, ifrågasätter erfarenheter av könsdysfori och kritiserar transvården får det ofta att låta så enkelt, som om besluten eller processen är marginellt knepigare än att välja om man ska ha vita eller oblekta kaffefilter när man storhandlar. Det är förstås befängt, alla som för en sekund försökt vara vuxen vet att ingenting är enkelt. Allra minst att veta vem man själv är. Nino Mick (f. 1990) har gjort sig känd som scenpoet och debuterade nyligen som romanförfattare med den utmärkta Vulcan (2023). I diktsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar sätter hen ord på sin egen upplevelse och rätten att inte välja.
Diktsviten börjar med första läkarbesöket, ett besök som kommer ur önskan att få bli lämnad i fred:
Könsutredningen:
För att det ska ske behöver jag få tillgång till
din kropp inkl hjärna
ditt liv inkl sexliv
din medicinska historia
dina berättelser
Hur lätt är det att blottlägga, även om allting vore glasklart?
För berättarjaget flyter utredningen och diktandet samman, åtminstone till en gräns. Hen är van att berätta om sig själv, van att röra sig i en språkets nakenhet framför dem som kommit för att lyssna. Ändå är det inte enkelt. Vården söker svar, men inuti finns bara frågor, de allra flesta skaver. Jaget ser en orm utan bekymmer ringla över hinder: ”Tänk om min kropp kunde hjälpa mig sådär”.
Micks dikter binds samman av processen, den svåra, såriga, läckande, tvivlande processen. De allra flesta är korta, bara några rader, som exemplet ovan, andra fyller en sida, och som starkast lyser orden då de får vända, något svårt blir något tydligt, ett finger på de erfarenheter jag inte har. Som här:
Jag vill vistas i det hårda och beständiga
därför konstruerar jag en diktsvit och en man att bo i
jag vill naglas fast
normeras och bli en del av ordlistan
tilldelas ett hem
att lämna
När jag läser Tjugofemtusen kilometer nervtrådar får jag en stark känsla av och en innerlig önskan att poesin förändrar sin omvärld. Oavsett vilka erfarenheter och funderingar vi som läsare bär på är jag övertygad om att Micks ord kan öppna dörrar till en högre grad av förståelse. För det blir kanske aldrig enkelt, men somliga har det tuffare, gör vi det tuffare för, än vad som är rimligt.