Nina Burton
127 s. Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2002 (2002)
I mitt eget sökande efter kreativitetens ursprung snubblade jag över Nina Burtons (f. 1946) Det som muser viskat, en liten skrift om skapande och skapare. Det gjorde mig glad för jag har tidigare sträckläst både Flodernas bok1 (2012) och Gutenberggalaxens nova (2016) och imponerats över hennes medryckande grundlighet. Undertiteln ”sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet” lovar mycket, men levererar inte riktigt som jag önskat.
De sju frågorna som ska besvaras rör vad, hurdant, var och när, vem, varför, hur och varthän skapandet är (för/på väg). Det är en härlig röra av kulturhistoria, psykologi, mytologi och biografi, essäistiskt fritt flygande på det sätt jag uppskattar så mycket, men ändå någorlunda stringent. Att skapande inte varit alla förunnat blir tydligt, i synnerhet inte ju längre bakåt i tiden vi tittar. Ofta är det välbärgade barn eller arvtagare, oftast män, som tillåtits skapa ett eget rum för kreativiteten att härja i. Myten om geniet som från ingenstans inspirerats görs också ner, bakom Ernest Hemingway och Thomas Alva Edison låg ibland många hundra redigeringar och försök, knappast någon av muser viskad stundens ingivelse.
Först var boken en artikel om nobelpristagare, men någonstans svällde den och blev något mer. Linjerna är dock tydliga och Det som muser viskat är ett smatterband av namn, de flesta mycket riktigt nobelprisbelönade i de olika disciplinerna, men andra historiska eller för ämnet aktuella personer förekommer också. Det märks tydligt hur beläst Burton är och det finns trots allt en relevans i alla citat och hänvisningar, men i det lilla formatet ter det sig lite spretigt. I princip varje namn som förekommer i boken hade kunnat få en biografi, signerad Burton, i samma omfattning som Gutenberggalaxens nova.
Och eftersom jag började läsa Det som muser viskat med ett tydligt mål blir det ganska enkelt att undersöka om boken infriade mina förväntningar. Jag ville ha en genomgång om skapandets förutsättningar på ett, framförallt, psykologiskt plan, gärna placerat i en kulturhistorisk kontext. Till viss del är det så, men det psykologiska blir alltför ytligt. Visst, Mihály Csikszentmihály och hans Flow (1992) hänvisas till friskt, men kreativitetsforskningen måste väl ha kommit längre än så, eller? Jag vet inte och får heller inga riktiga svar. Det finns teorier, modeller, idéer, men någon djupare förståelse om varför muserna viskar får jag tyvärr inte.
Med det sagt är boken absolut inte bortkastad tid, inte i största allmänhet, inte heller för mitt specifika ändamål. Har man inte läst Burton tidigare kan den för all del även vara en bra ingång till hennes författarskap.