Celia Svedhem, omslag formgett av Sara R. Acedo
165 s. Natur & Kultur 2023 (2023)
Föga förvånande tror jag på skrivandet som metod för att ta sig genom svårigheter, oavsett om det är sjukdomar, förluster eller olyckor. I boken Det mörka rummet undersöker psykologen och författaren Celia Svedhem (f. 1984) om det finns någon väg ut ur hennes svåra migrän.
Att vara småbarnsförälder, offentliganställd och ha en partner som jobbar borta i veckorna kan, föreställer jag mig, vara nog så tufft även om allting skulle fungera perfekt. För Svedhem är det bara början. Sitt första migränanfall fick hon som sextonåring och därefter har de kommit oftare och oftare med allt större intensitet. Migränen är kronisk, dagligen närvarande och de mediciner hon har hjälper inte eller får inte tas för ofta. Det är en hopplös situation, som icke-migräniker och läsare är det är det lätt att sätta sig in i lidandet.
Svedhem söker personer att hålla i handen, några som visat att det går att leva, inte bara överleva, som migräniker. Hon vänder sig till, bland andra, Lewis Carroll, Virginia Woolf, Friedrich Nietzsche, Sigmund Freud. Ser både hur de själva mött sin värk och hur värken sipprat in i deras verk och värv. Ett svårlöst bekymmer är att migrän dels historiskt inte identifierats och att det på många sätt varit för diffust för att ens begripas. Det gör att även om Svedhems perspektiv säkert håller mycket väl här, i det kortare formatet, ibland ter sig aningen spekulativt.
Vad som aldrig är spekulativt, däremot, utan osar av vanmakt och desperation, är den egna berättelsen om sjukdomen. Det mörka rummet är inte bara ett sökande efter förståelse utan i allra högsta grad en jakt på lindring. Svedhem provar tabletter och botox och sprutor. Hon byter jobb och hon intervjuar experter. För henne framstår det som bäst som en temporär lindring. Och det är klart, när migrän kan ha i princip oräkneliga källor är det lätt att det blir symptomlindring snarare än sökande efter roten till det onda.
För Svedhem kommer lindringen där hon minst anar det. Som sådan är Det mörka rummet hoppfull när man slår igen den. Det är ingen hemlighet att hennes berättelse inte är universell, ändå tror jag att det finns något i den, terapeutiskt skrivande och terapeutiskt läsande, som kan stötta den som brottas med livet, verkligheten, kroppen eller själen.