Bodil Malmsten
301 s. Modernista 2012 (2012)
När jag tänker på Bodil Malmsten (1944—2016) är det enbart med värme. Hennes starka personlighet arbetade sig genom texterna och även om hon kanske mer sällan än man tror skrev självbiografiskt så är det framförallt i texterna om författaren Bodil, i synnerhet i Priset på vatten i Finistére (2001) och på hennes numer insomnade blogg, som hon kom till sin absoluta rätt. Fyra år innan hon dog släpptes (jag hör henne fnysa från andra sidan) Så gör jag, en handbok i skrivandets konst.
Att läsa Så gör jag är en berg-och-dalbana. Hon är säker, hon tvivlar, hon motsäger sig själv och uppmanar oss läsare att göra detsamma. Handfasta tips varvas med bredare resonerande om alla aspekter av ett skrivande liv. Jag har ofta svårt för det kategoriska anslaget när det gäller böcker om skrivande, men hos Malmsten fungerar det just eftersom hon pendlar mellan polerna på det sätt hon gör. Det är på något sätt lättare att ha överseende med det nästan provocerande bestämda när det i nästa sekund visar sig vara mer stundens ingivelse.
Jag tror att om man som jag skriver kan hitta alldeles egna ingångar i Så gör jag. Hur man tänker kring grammatik och semikolonets förtjänst intresserar mig inte direkt, men frågan om vad skrivandet gör med en som människa är desto närmare vad jag behöver läsa. Hennes resonemang rörande Dr Jekyll och Mr Hyde-tillvaron mellan å ena sidan den som skriver och å andra sidan författaren ger perspektiv på vad som kan vänta den som lyckas. Författaren och hennes åtaganden stör den skrivande när hon ska åka på uppläsningar och ställa upp på intervjuer. Den skrivande skriver för att inget annat medges, författaren måste hantera en meta-tillvaro som bara behandlar avståndet mellan de båda rollerna, inte det skrivna i sig.
Jag tycker om Malmsten och tycker att Så gör jag både ger en inblick i den skrivande människan Malmsten (kanske mer än de eventuellt autofiktiva böckerna) och handfasta tips som kan hjälpa en ensam skrivande själ.