Annika Norlin — Jag ser allt du gör

Annika Norlin
218 s. Weyler 2020 (2020)


Jag har i snart tio års tid hävdat att sångerskan Annika Norlin (f. 1977), i musikaliska sammanhang mer känd som Säkert! och Hello Saferide, är Sveriges bästa låtskrivare. På såväl svenska som engelska har hon med oerhörd precision ringat in en känsla, en tanke, ett förlopp, en situation och med ett öga för det mänskliga laddat det med mening. Som jag har väntat på hennes skönlitterära debut och när den väl kom i form av novellsamlingen Jag ser allt du gör tog det inte mer än ett par dagar för mig att läsa klart den.
     Är hon även Sveriges bästa novellskrivare?
     Ja, eventuellt, och den som har lyssnat sin beskärda del på Norlins låtar kommer att känna igen sig i såväl tilltal som innehåll och för mig är det definitivt guld värt.
     Samlingen innehåller åtta noveller och sätter tonen direkt med ”Bekräftaren”. Huvudpersonen berättar om sitt yrke som varken är terapeutens eller livscoachens, men med bas i psykologiutbildningen har hon funnit sin nisch: att bekräfta sina klienter (i regel småbarnsföräldrar) som i många fall helt saknar den sortens feedback. I en annan far ett punkband på spelning i Österrike, i ytterligare en ser barnen Jan och Margit sina föräldrar gemensamt vittra sönder under vardagens och förväntningarnas ok. I sista novellen går en kvinna som förlorat ett barn, hon går och går och går och går och kommer till slut till en insikt som skär i hjärtat i all sin rimlighet.
     Berättelserna är originella på det sätt som jag framförallt känner igen från Gabriella Håkansson och Paul Auster. Inget är konstigt, allt är viktigt, och huvudfokus ligger på människorna och berättandet. Oavsett om det är Håkanssons skalbaggsamlare, Austers privatdetektiv eller Norlins bekräftare så finns det något snudd på intimt i den relation som byggs upp mellan författaren, huvudpersonerna och läsaren. Jag gillar det skarpt och i kombination med Norlins sinne för detaljer och känsla för proportioner blir det rakt igenom fantastiskt. Jag ser allt du gör känns i sammanhanget mest som Norlins bekräftelse av personerna som befolkar hennes noveller.
     Även om allt inte är frid och fröjd i Norlins universum, varken i låtar eller noveller, så är det något med hur hon tar sig an sina texter som får mig att vilja kliva in i dem och stanna där, skava med huvudpersonerna, känna det de känner, söka en väg ur rotlösheten tillsammans med dem.
     Jag lyssnade för lite sedan på en radiointervju med Norlin. Hon sa, ungefär, att hon har svårt att skriva långt och att novellerna i jämförelse med låttexterna var enorma. Oavsett vilket hoppas jag att Jag ser allt du gör givit henne mersmak och att vi får återkomma till hennes skönlitterära värld många fler gånger.

Werner Herzog — Att gå i kylan

Werner Herzog, i översättning av Madeleine Gustafsson
108 s. Norstedts 1980 (1978)


Ett närapå dödsbud kan få människor att göra de vildaste saker. När filmskaparen Werner Herzog (f. 1942) 1974 fick bud om att hans mentor, filmhistorikern Lotte H. Eisner (1896—1983) var svårt sjuk och nog inte skulle klara sig längre kände Herzog med bestämdhet att om han gick från München till Paris där hon bodde skulle hon fortfarande leva när han kom fram. Med en persedelpåse och nya kängor trotsade han den bayerska vintern i en tre veckor lång vandring. Dagboken han skrev publicerades som Att gå i kylan.
     Och kyla är det. November- och decemberdagarna är kalla, snöiga och blöta. Han stöter inte på så många människor och de människor han ändå möter håller han i allmänhet både fysisk och känslomässig distans till. Bara när hans fötter verker och han ser ett barn med kryckor finner han något slags samförstånd. Annars ser han sig omkring, trotsar vädermakterna och bryter sig in i sommarstugor eller kryper upp på loft där han sedan sover illa.
     För att vara ett företag för Eisners skull lyser hon i allmänhet med sin frånvaro i dagboken. Herzogs vandring är här och nu, som ett försvar mot det otänkbara hålls även hon på avstånd, hon kommer ju ändå vara vid liv när han kommer fram. På det sättet rymmer Att gå i kylan reaktionen på en stor sorg. Han tror, nej han vet, att han kan betvinga verkligheten genom att lämna München, men för en utomstående är det sina egna känslor han försöker ta kontroll över.
     Samtidigt: Eisner levde när han kom fram. Hon kom att leva i nästan tio år till och mot slutet av sitt liv bad hon Herzog om att få bli befriad av förtrollningen hans vandring lagt över henne. Åtta dagar senare gick hon bort.
     Att gå i kylan är en apart skrift, ganska Herzogsk men lyckligtvis helt i avsaknad av Klaus Kinski. Trots dess ringa längd rymmer den mycket och huvudsakliga behållningen för mig är inte Herzogs tankar utan reaktionen i sig, de psykologiska aspekterna av att försöka bestämma verkligheten bortom det kontrollerbara.

Axel Lindén — Tillstånd

Axel Lindén
214 s. Albert Bonniers förlag 2020 (2020)


Jag läste nyligen Fårdagboken (2017) av Axel Lindén (f. 1972). Om det var i det närmaste en meditation över det stilla och enkla livet (om än inte alltid så stilla och inte alltid så enkelt) så är hans nya roman, Tillstånd, istället en frustration. Varför är det så mycket med tillvaron som skaver?
     Berättarjaget är en ofrivillig skogsägare, ointresserad av kubikmeter och produktion och strävar istället efter något som närmar sig om inte naturlighet så åtminstone hållbarhet. Han avverkar på känn, planterar utan egentlig plan och motionerar till någon skogsägarförening om att fler ska göra som han. Det går inget vidare. Samtidigt är håller hans biologiska barn på att växa ur det småskaliga egenhushållet, in i det ohållbara, och hans ensamkommande bonusbarn får ett utvisningsbeslut mot sig. Hur är något i det här rimligt?
     Att läsa Tillstånd är att förflyttas mellan samhörighet och panik. Det finns mycket i huvudpersonens resonemang och känsla av stilla uppror som skapar en gemenskap med mig. Jag rör mig själv i hans tankevärld och brottas med samma frågor. Samtidigt finns det ingen hoppfullhet i romanen, tvärtom slår romanfiguren ofta i bergväggar av motstånd. Ingen i skogsnäringen förstår honom, tonårsdottern navigerar ett minfält av status och förväntningar och så det stackars barnet som inte får stanna i Sverige. Det är inte upplyftade på något enda vis, men det är å andra sidan inte mycket i de teman Lindén hanterar som är det.
     Tillstånd är också en roman som på många sätt tangerar och löper parallellt med den roman jag själv skriver på nu, det ger en annan typ av samhörighet. Visst, Lindén och jag lever olika liv, är olika punkter i samma kvadrant i grafen som visar klimatarbete. På något sätt är det naturligt att den typen av berättelser blir fler och fler, den som sätter klimatkris och till viss del även empatikris i ett samtidsnarrativ, utan dystopier och apokalypser, bara här och nu. På så sätt fyller Tillstånd en mycket viktig funktion som bricka i ett pussel som beskriver den existentiella fara vi alla står inför.