Helena Granström — Königsberg

Helena Granströn
232 s. Kaunitz-Olsson 2022 (2022)


Jag läser gärna Helena Granström (f. 1983), inte för att hon skriver de mest lättillgängliga böckerna men för att hon alltid får mig att tänka till. Detsamma gäller hennes senaste roman, Königsberg, vilken ytligt sett utspelar sig i det numer ryska Kaliningrad.
     Berättaren vaknar upp i ett rum i ett enormt komplex med rum numrerade efter primtal, vad det verkar. Om hon är där självmant eller av fri vilja tycks inte helt klart, men klart är att hon står inför ett val som verkar vara närapå omöjligt. Hon lämnar aldrig byggnaden, men väl rummet hon inledningsvis befinner sig i, och stöter på en rad lustiga figurer som i talar i gåtor på ett sätt som för tankarna till Twin Peaks mer skruvade dialoger. Man förstår att hon är någon form av forskare, specialiserad på matematik eller logik eller så, särskilt intresserad av problemet ”Königsbergs sju broar” men om det är distraktion eller ej låter jag vara osagt.
     Königsberg är en roman i centraleuropeiskt snitt, dyster och introvert och med en huvudperson helt utan agens som i stort sett leds runt i korridorerna. I andra böcker hade det nog setts som ett större problem än vad det är här, jag vill nog till och med påstå att det är en del av poängen. Huvudpersonens kamp kring att göra valet är romanens kärna och det dröjer inte länge innan man som läsare förstår att det (förmodligen) rör sig om att göra eller inte göra en abort, därmed högaktuell med tanke på vad som just nu händer i USA, inte minst.
     Att göra abort är en förstahandserfarenhet jag som man inte har eller kan få och jag undviker att göra några moraliska utlåtanden om det annat än att det borde vara varje kvinnas val och att det, för dem som vill eller behöver göra abort, bör finnas säkra sätt med professionell hjälp. Genom huvudpersonen gestaltar Granström däremot en erfarenhet där valet, att göra eller inte göra abort, är en inre motsättning som river stora känslomässiga sår och startar ett flyktbeteende. Att välja fel är inte det värsta, det värsta är att inte välja alls. Här finns heller ingen möjlighet att, med Immanuel Kants kategoriska imperativ, handla på ett sätt som skulle gå att upphöja till allmän lag.
     Detta gör Königsberg till en kusligt aktuell roman, men förväntar man sig tydliga svar och klara besked kommer man leta förgäves.

Fredrik Sjöberg — Sjöelefanten i Bukarest

Fredrik Sjöberg
214 s. Albert Bonniers förlag 2022 (2022)


Inte nog med att Fredrik Sjöberg (f. 1958) är en starkt bidragande orsak till mitt intresse för essägenren, ingen kan som han ringa in samlandets hela spektrum i såväl tematik som stil och temperament. Det gäller såväl i hans större sammanhållna böcker och i essäerna. Den nyligen utgivna samlingen Sjöelefanten i Bukarest utgör inget undantag.
     En av essägenrens karaktäristik, sades det, var att den gjorde även de smalaste ämnena intressanta. Det måste ligga något i det, tänker jag när jag nu sträckläst Sjöbergs texter om så vitt skilda ämnen som insekter (naturligtvis), heraldik, Alban Berg, bajs, Nazitysklands droger och Ulf Lundell (med mera, med mera). Vägen är aldrig rak i essäerna, det finns alltid en avvikelse från ämnet, en händelse som inte ska gås i förväg, en bisats av föga betydelse för saken i sig. Särskilt texten om kompositören Alban Berg, eller om hans död, eller om insektsbettet som tog död på honom, eller zoologen, olympiern och anti-darwinisten Douglas Melin som den egentligen kommer att handla om, visar tydligt på vilket sätt Sjöberg låter sitt fokus löpa tills det fastnar på något av honom ansett intressant. Jag vet inte, men jag tror få andra skulle kunna komma undan med att döpa en text till ”Fallet Alban Berg” och sedan låta den handla om Douglas Melin.
     Författaren låter heller aldrig läsaren slippa undan utan kräver mer eller mindre total skärpa. Ingen inledning får gå förlorad, då är det knappt mödan värt. Som i titelessän:

Under en av mina dagliga promenader till Naturhistoriska museet i Bukarest, vars uppstoppade sjöelefant lockade till ständigt nya besök, slog det mig att rumänska elektrikerförbundets julfester måste vara något utöver det vanliga.

Och så var vi igång.
     Som författare är ändå Sjöberg en av mina personliga förebilder. Det går nästan inte en dag utan att jag önskar att jag hade skrivit en text som någon av hans. Varje bok jag ser av honom kastar jag mig över med en glöd som får … tja, rumänska elektrikerförbundets julfester att blekna. De sammanhållna är bättre, generellt, för en olat som annars sällan framträder (eller som möjligen har kommit med åren) är hans ständiga tjuvnyp mot miljörörelsen. De tycks lika omotiverade i sitt sammanhang varje gång (undantaget möjligen när det är föremålet för hans text). Nå, i den frågan finns det ändå ett citat direkt ur Sjöelefanten i Bukarest som passar bra in här:

[…] och jag gillar verkligen deras1 böcker, bortsett från att jag inte håller med dem, eller så är det just därför. De utmanar, som goda författare gör, och tvingar mig att formulera en egen ståndpunkt.

Det är en storsint iakttagelse och den fungerar åt andra hållet, för det njutbara i att läsa Sjöberg, en god författare konstaterade jag redan 2011-04-30, är trots allt övervägande och glädjen eller besattheten i samlandet av insekter, anekdoter, kulturhistoriska utvikningar och konst smittar till läsaren rakt genom boksidorna.

Show 1 footnote

  1. Helena Granströms, David Jonstads och Lasse Bergs.

Mats Jonsson — När vi var samer

Mats Jonsson
343 s. Galago 2021 (2021)


Som första serieroman någonsin nominerades Mats Jonssons (f. 1973) När vi var samer till augustpriset 2021. Välförtjänt och möjligen en del i en trend att berättelser om samer uppmärksammas på ett helt annat sätt än förr, för som Jonsson själv påpekar, berättelserna har alltid funnits där även om vi, svårligen underdrivet, inte alltid varit särskilt duktiga på att lyssna. Det är kanske inte så konstigt och När vi är samer är en viktig pusselbit för att förstå varför.
     Jonsson är snudd på manisk i sitt självbiografiska serietecknande, inte sällan med en politisk udd subtil som ett första maj-tåg, och detta är inte ett undantag. Här söker Jonsson efter svar på frågor kring sitt eget samiska påbrå, något som är svårt att finna. Detta beror till stor del på det systematiska raderandet som inte kan betecknas som något annat än ett kulturellt folkmord, men nu går jag händelserna i förväg.
     I sedvanlig ordning pendlar Jonsson mellan det självbiografiska och det bildande, ett grepp som passar honom bra (och som även det kan placeras i en trend där komiker eller underhållare också är folkbildare, men något säger mig att man gör bäst i att inte kalla Jonsson för trendkänslig!). Hur som helst. Han visar framförallt på två stora kunskapsluckor vilka krävs för att förstå vad som senare skulle komma. Först, det finns flera grupper av samer varav två är renskötande samer vilka för många är själva sinnebilden för många, och skogssamer som höll till långt längre söderut än vad man tror. Sedan, till en början hade samerna och svenskarna (en uppdelning som Jonsson gör som inte har något med medborgarskap att göra, nota bene) stort utbyte och, för att använda hans ord, var de ”ju inte speciellt förtryckta”. Visst, rika var jävliga mot fattiga, men det var de ju oavsett vilket ursprung man hade.
     När detta är utrett kan vi konstatera att det inte blivit bättre, på många sätt till och med sämre. När rikedomarna i norra Sverige blev tydligare kom även intresset för att köra bort dem som av hävd brukat landet. Kronan eller andra företag gjorde sitt, nybyggare förpassades till områdena och samerna drevs med byråkrati och juridik på flykten. För många var det enklare att anpassa sig vilket passade nationalromantikerna utmärkt. Fjällsamerna sågs som en kuriositet, ett folk vars särart skulle bevaras, ja till och med skyddas från civilisationen. Skogssamerna däremot, skulle glömmas bort. Därför blir det som Jonsson upptäcker, mycket svårt att hitta spår av skogssamerna, för sanningen att säga lyckades projektet mycket väl.
     Det är berörande att följa Jonssons irrfärder i familjens historia, i intervjuer och djupdykningar i källmaterial, för vilsenheten är en del av berättelsen både om honom själv, men också om samerna och Sverige. Det finns ju något här, det går inte att bortse från, men skogssamernas historia, familjens berättelser kan inte vara en mörk materia vars enda bevis ligger i att något måste finnas där, frågan är bara vad. Det ligger också något i att Jonsson som lever sitt liv med den plattform han har måste använda de medel han har, tecknandet, böckerna. Att När vi var samer fick sådant genomslag är små men viktiga steg i att återuppväcka det kollektiva minnet.