Mia Skäringer — Maria. En kvinnlig komikers dagbok

Mia Skäringer, inläst av författaren själv
7 h 12 min. Lind & Co 2021 (2021)


17 november 2019 var jag och min partner och såg No more fucks to give med Mia Skäringer (f. 1976), jag minns det tydligt för det var den sista gångerna vi hade kvällsbarnvakt innan pandemin bröt ut. Föreställningen fyllde inte bara Cloetta Center1 utan sålde ut överallt där den spelades. Välförtjänt, för den var både viktig och rolig.2 Jag nämner detta nu när jag skriver om hennes bok, Maria — En kvinnlig komikers dagbok, för de hänger samman, två sidor av ett mycket stort mynt som snurrar utan att någonsin verka landa.
     Både showen och boken handlar till stor del om den orättvisa som präglar vår värld, den som så träffande fångades av Margaret Atwood: ”Män är rädda att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda att män ska döda dem.” Män besitter ett sådant våldskapital att kvinnor, i mycket större utsträckning än män, behöver förhålla sig till det. Konsekvenserna är, på det hela taget, mycket värre för kvinnor än för män. Om detta vill Skäringer berätta och i Maria — En kvinnlig komikers dagbok väljer hon allvaret.
     Hon gräver ur egna erfarenheter av övergrepp och av att vara till lags och vad som händer både när man är det och när man inte är det. Arvet spårar hon via mamman och mormodern till gammelmormor, generationer som aldrig fick upptäcka sig själva i egen takt. Anteckningarna i Maria — En kvinnlig komikers dagbok är inte riktigt dagboksanteckningar, men det är löst hållna berättelser om att försöka välja något annat, bryta sig ur denna arvssynd, som hon uttrycker det, och inte sända det vidare. I långa stunder är det bedrövande, vad vi män tagit oss för friheter, fortfarande tar oss, och betraktar som rättigheter. Och här når vi kanske kärnan i varför Maria — En kvinnlig komikers dagbok är så viktig.
     Jag tänker ofta på Christine Blasey Ford som vittnade om Brett Kavanaughs sexuella övergrepp när denne skulle sväras in som ny domare i USAs högsta domstol. Med stadig stämma men uppenbart tyngd berättade hon om sina upplevelser medan han skrikgrät att han gillar öl och sedan fick parkera på sin fina stol. Det var aldrig Kavanaugh som hade något att förlora, bara Blasey Ford, trots att skulden i alla avseenden var hans. Hon visste om det, efter att hon presenterat sig, sa hon:

”I am here today not because I want to be. I am terrified. I am here because I believe it is my civic duty to tell you what happened to me while Brett Kavanaugh and I were in high school. I have described the events publicly before. I summarized them in my letter to Ranking Member Feinstein, and again in my letter to Chairman Grassley. I understand and appreciate the importance of your hearing from me directly about what happened to me and the impact it has had on my life and on my family.”

Den fullständiga orättvisan i detta som går om och om och om igen. Han som begår övergrepp går i många fall fri, hon som blir utsatt får inte bara bära traumat som orsakats dem, med detta kommer också skuld och skam. Det är helt orimligt, men ändå sant, för få vill skapa dålig stämning, förstöra något som fungerat, de flesta vill i någon mån vara till lags. ”Nu har vi släpat skammen till sin egen sida,” skriver Skäringer. ”Fokus är ställt där det ska stå.”
     Förutom att det måste bli ett slut på övergreppen (”Det ska vara något extraordinärt om någon blivit utsatt på detta vis. Inte vardagsmat. Inte normalitet i en tonårsuppväxt,” skriver Skäringer.) måste skulden och skammen flyttas till dem som begått övergreppen. Perspektivet måste skiftas, trygghet måste skapas. Hon skriver att ”Det är väl egentligen den enda vettiga anledningen till att jag berättar min historia.” Det är en förbannat bra anledning, även om jag så önskar att varken hon eller någon annan behövde bära dessa erfarenheter.
     De biografiska delarna av Maria — En kvinnlig komikers dagbok löper som en tråd genom boken och som läsare får man också en tydligare bild av hela personen Mia Skäringer. Hon är en generös författare och beskriver uppväxten, föräldrarna, sin mormors död, framträdanden hon gjort och hur hon mått under tiden. Hon blottlägger även hur det är att växa upp på en liten ort och, oavsett vad som kom först, hur det är att leva med en bipolär diagnos. Utan att lägga någon värdering i det i sig blir det så tydligt att erfarenheter inte är isolerade, inte mellan människor och inte heller sinsemellan. Erfarenheterna är en konstruktion, emellanåt ganska skör, med vilken vi är tänkta att hålla oss upprätta. Ibland kan vi stå stadiga, ibland kommer vi säcka ihop. Vi gör rätt att komma ihåg det i alla mellanmänskliga kontakter. Vissa friheter kan man ta sig, andra stjäl man från någon annan.

Show 2 footnotes

  1. Jag kommer aldrig kalla det SAAB Arena av ren princip, det var en ordvits värd att bevara.
  2. Och så vitt jag vet finns den att streama på Netflix för den som händelsevis missade den.

Kazuo Ishiguro — Klara och solen

Kazuo Ishiguro, i översättning av Niclas Hval, inläst av Eva Röse
10 h 16 min. Wahlström & Widstrand 2021 (2021)


I en sällsynt sågning redogjorde jag hur underväldigad jag var av Never Let Me Go (2005) av brittiske nobelpristagaren Kazuo Ishiguro (f. 1954), en bok som föll hårt på varje given punkt. När jag nu tagit mig an hans Klara och solen går problemen igen, men inte riktigt lika illa, lyckligtvis.
     I vad som får antas vara en nära förestående framtid isoleras barn för att skyddas mot … något. Istället för mänskliga vänner köper deras välbeställda föräldrar artificiella vänner att sällskapa med. Klara är en sådan AV och trots att hon är en tidigare modell väljs hon av 14-åriga Josie. Att barnet är sjukt på något vis står tidigt klart, men vad och hur vet de knappt själva. De blir dock bästa vänner och Klara använder det yttersta av sin iakttagelseförmåga för att hjälpa Josie. Det verkar, tycker Klara, som att solen som ger henne liv även skulle kunna hjälpa Josie.
     Framtiden är dystopisk, det är tydligt. Föräldrar till rika barn lyfter dem, någon form av genetisk förädling som inte alltid fungerar, men processen har skapat nya klasser: de som har råd att stärka sina barn och de som av olika anledningar inte gör det. Ishiguro lägger återigen grunden till en bra idé, det finns något här i tematiken rörande vad som gör någon till människa, vad det innebär att älska och vad det är värt för att särskilja sig från pöbeln. Klara som berättare skulle också kunna vara en bra kanal för att säga något om oss. Hon iakttar, försöker förstå, drar slutsatser. Inte alltid riktiga, men utifrån-perspektivet fyller en funktion.
     Men det är något med Ishiguros böcker, Never Let Me Go otvivelaktigt men även här i Klara och solen, något som gör att det inte riktigt fungerar. Jag tror det är människorna som är problemet. Jag tror inte på Ishiguros figurer, eller snarare, de blir aldrig mer än figurer vars gester och känslor tycks påklistrade, relationerna är konstlade. AV:n Klara lever i mycket större utsträckning än övriga i boken och hade det inte varit för det hade jag nog varit lika lite förtjust i den här romanen som i Never Let Me Go.
     Och jag tror att det hänger på Margaret Atwood. Atwood är en författare av liknade ”spekulativ fiktion” som Ishiguro, men i sina bästa stunder lyckas hon väva samman idé, värld och personer, hur fantastiska de än tycks vara, till något som är större än delarna. Hon lyckas säga något och har en litterär förmåga som griper tag i läsaren utan pardon. För mig snuddar aldrig Ishiguro vid det och därmed faller hela premissen.
     Fast att Klara och solen inte är direkt dålig, och ett klart steg uppåt från Never Let Me Go, tror jag att jag är klar med Ishiguro nu.

Carl Johan De Geer — Jakten mot nollpunkten

Carl Johan De Geer
341 s. Månpocket 2009 (2008)


Visa mig ett uppror, tänker jag ibland, något som visar att det är möjligt att slå sig fri, att allt inte går runt, runt, runt, ärvs i generationer. Det ligger möjligen i sakens natur, att ett uppror är omöjligt till dess att det sker. Sedan är det omöjligt att tänka sig en värld utan det. Visa mig ett uppror, tänker jag, och slår upp Jakten på nollpunkten av mångkonstnären och friherren Carl Johan De Geer (f. 1938).
     Jakten på nollpunkten rör sig i gränslandet mellan roman och självbiografi och måste ha landat precis rätt där i slutet av 00-talet. De Geer berättar frejdigt, roligt och stundtals allvarsamt om sitt liv, en omvänd klassresa från en adlig uppväxt, son till en diplomat men uppfostrad av barnskötare, till ett färgglatt och fattigt konstnärsliv, framgångsbefriade projekt och ett surfande på rivningskontrakt i ett Stockholm under omdaning. Ibland är integriteten så stark att pärmarna nästan buktar för att i nästa stund osa av självdistans när han som tomte på ett köpcentrum försöker skramla pengar till en (kapitalistisk) teater.
     Nu framstår inte De Geer och hans livsval som upproriska på det sättet. Nog är det egensinnigt och man kan knappast föreställa sig ett radikalare brott mot en familjs tradition än det han gjort, men i historien om familjen De Geer är det snarare slutpunkten där något ålderdomligt till slut förgås mot något modernare. Alla har uppenbarligen inte nått den insikten, men det är kanske bara en tidsfråga.
     De Geers berättande är associativt, han tar omtag och repeterar, broderar ut och rör sig mot en självmedveten form av skröna. Det är ett ganska pratigt tilltal, men det fungerar bra just för att det känns nära en mer muntlig tradition och på något sätt gör det också humorn mer närvarande. Jag känner mig trollbunden vid lägerelden och även om alla anekdoter inte intresserar mig möter jag det yviga med överseende, och summan blir ett frändskap som sträcker sig över generationer, från en adlig ubrytare född på 1930-talet till lilla jag.