Nuruddin Farah, i översättning av Lennart Olofsson, omslag formgett av Lars Sundh
320 s. Modernista 2015
I original på engelska Maps (1986)
Somaliske författaren Nuruddin Farah (f. 1945) nämndes för några år sedan ofta som en het nobelpriskandidat, men nu var det ett tag sedan jag hörde honom nämnas. Oklart varför. När jag till slut kom fram till de gamla bokreafynden i hyllan och läste hans roman Kartor var det med oerhört stor fascination över hans sätt att rucka på ens föreställningar, inte genom att utmana ens värderingar utan genom att ständigt skifta perspektiv.
När bokens huvudperson hittas av den etiopiska kvinnan Misra, ytterst kort efter sin födelse, är hans mamma död och hans blick kristallklar. Det är som att han väljer henne till ny mor, han döps till Askar och de blir varandras kosmos i den gränsregion som snart ska härjas av Ogadenkriget 1977—78. Det är helt tydligt att Askar inte är som andra barn, är han ens ett barn? frågar de i hans omgivning sig. Även som tonåring, boende i Mogadishu och lojal gentemot de nationalister, förblir blicken klar och banden till Misra intakta trots de många konflikter som spelar roll för deras liv.
Farah har en berättarröst som drabbar mig mer eller mindre direkt:
Du sitter i kontemplativ ställning med spända anletsdrag och plågad min; du sitter timme ut och timme in, sömnlös, ser in i mörkret och hör en dämpad snarkning från rummet intill. Och du frammanar ett förflutet; ett förflutet i vilket en häst kastar av ryttaren; ett förflutet i vilket man skönjer en fågel som tar sig ut ur skalet så att den kan lyfta mot frihetens himmel. Ur samma förflutna dyker det upp en man som är insvept i en mantel med olagade hål, vart och ett stort som ett fönster — och varje fönster är lika stort som hemligheten vid vilken du klamrar dig fast som om den var den enda själ du ägde. Och du ifrågasätter, du betvivlar varenda tanke som infinner sig.
Stämningen är satt och du är ett barn utan egen röst, osäker på din egen existens, i en värld mycket större än det du ser från din horisont. Berättelsen om Askar tar sin början vid födseln och berättas omväxlande i andra, första och tredje person, ett djärvt tilltag som hade kunnat skapa en onödig distans till läsaren men som jag snarare uppfattar som ett gummiband, ett gummiband som håller en på tå, osäker på om man kan vila i det eller om det kommer brista. Det är effektfullt. Farah har dessutom en litterär höjd som inte bara låter Kartor bli till vittneslitteratur.
Kartor är första fristående delen i en trilogi och min ovana trogen är det möjligt att det kommer dröja innan jag fortsätter läsa den, men jag vill föra till protokollet att det var länge sedan (om man inte räknar den radikalt annorlunda The Locked Tomb) jag var så sugen att bara kasta mig vidare in i en berättarvärld längre än en bok.