Dispatches from Elsewhere. Säsong 1

Skapad av Jason Segel
10*50 minuter. 2020


Det här är tv-serien Dispatches from Elsewhere.
     Betrakta den som dig.
     Betrakta den som dig om du ibland känner att världen saknar en gnutta magi. Eller nej, inte saknar, men att magin du ibland glimtar inte riktigt är för dig. Du kan höra en melodi, se en bild, höra om upptäckter av nya djurarter, nya planeter, nya sätt att vara människa på, men allt är medierat genom en skärm. Det blir inte mindre verkligt för det, men det blir ett steg bort.
     Betrakta den som dig om du skulle se ett anslag om försökspersoner till en studie om kommunikation mellan människor och delfiner och du skulle ta lappen och ser var den tar dig.
     Nu är den här inledningen som du säkert förstår även utan att ha sett serien en parafras från den. Billigt kanske, men kul ändå.
     Istället är personerna du ska betrakta som dig Peter, Simone, Janice och Fredwynn. De är olika, så som folk är mest, men de har det gemensamma att de av en eller annan anledning tappat några länkar mellan tillvaron och verkligheten. Peter (spelad av Jason Segel) har aldrig haft en ambition, aldrig gjort en val, i hela sitt liv och inte ens när han dragit lappen är han övertygad om att det finns något större där ute, inte minst när han träffar Simone. Simone (spelad av Eve Lindley) å sin sida är en kvinna som försöker finna sin plats i världen efter sin könsbekräftande behandling. Rätt person i rätt kropp, numer, men ännu inte trygg nog att leva. Janice (spelad av Sally Field) å sin sida vårdar och vakar över sin make, känner honom alltmer avlägsen fast att hon nästan inte vet något annat liv än vid hans sida. Och slutligen Fredwynn (spelad av André Benjamin), IT-miljardär (förmodligen) och övertygad om att det finns något, där bakom, som styr och ställer vad vi ska tänka och känna, han vet, trots allt, han har ju varit med.
     Alla drog de lappen och hamnade i vad som verkar vara ett alternate reality game, en skattjakt och ett spel om en verklighet bortom verkligheten där en strid står mellan The Jejune Institute och The Elsewhere Society om hur kreativitet och livfullhet ska införlivas i våra vardagliga liv. Peter, Simone, Janice och Fredwynn bildar lag och dyker allt djupare ner i spelet (eller vad det nu är), alla med sina egna ingångsvinklar. Deras väg är förtrollande, farlig, förvirrande och …
     Det här är Martin.
     Betrakta honom som dig.
     Betrakta honom som dig om du gillar knäppa serier. Serier som Twin Peaks (1990—19911), Fleabag, (2016—2019) Wonderfalls (2004), Pushing Daisies (2007—2009), Better Off Ted (2009—2010). Knasiga serier, men ändå med någon form av värme. Självdistans. Om vänlighet, respekt och ärlighet är egenskaper som inte bara är önskvärda hos medmänniskor, utan även hos tv-serier. Betrakta honom som dig om du också ibland känner att allt det fantastiska som är världen, hela världen, ibland är svår att nå.
     Då är Dispatches from Elsewhere exakt vad du letar efter.

***

Det tycks mig som att Jason Segel fått mycket fria tyglar i denna egensinniga skapelse. Det gör också att serien som helhet inte liknar mycket annat och därför kanske inte tilltalar alla i samma utsträckning som mig. Det går bra att se de första fyra avsnitten, eller att sluta efter det sjunde, eller att se alla tio. Den ändrar nämligen karaktär en smula vid dessa brott. Mig stör det inte, men jag kan tänka mig att vissa kan finna det lite provocerande. Det är en modig serie och det skulle förvåna mig (och glädja mig) om den fick fler än två säsonger i denna cyniska tv-era.
     Avgörande för varför serien passar mig så bra är framförallt fyra saker: 1. Skådespeleriet och personkemin, 2. humorn, 3. magin i världen och 4. respektfullheten. Låt oss beta av punkterna en och en.

1. De fyra huvudpersonerna är olika, men de passar enormt bra ihop. Deras egenart står inte i vägen för deras band till varandra och Segel, Lindley, Field och Benjamin får det att gnistra. De är starka ihop, svaga ihop och de hör ihop på det naturligaste vis. Rollen som Peter ska vara träig, så nog har Segel lite mindre att jobba med än de andra, men samtidigt krävs det färdighet för att inte bara bli en planka som flyter med. Tillsammans med Lindley uppstår en mysig romcom-relation som jag är svag för. Häftigast är det ändå att se Field och Benjamin tillsammans. De figurer som har minst gemensamt finner mest frändskap hos varandra. Janice tillåts vara sårbar och stark på samma gång, Fredwynn utmanas på alla möjliga vis: socialt, intellektuellt, emotionellt.

2. Jag gillar svart humor. Jag gillar inte elak humor. Lyckligtvis är det nästan enbart svärta och nästan ingen lyteskomik (vilket vi kommer få anledning att återkomma till). Det är mycket som är oväntat i Dispatches from Elsewhere men det är framförallt i dialogerna detta kommer till sin rätt. Figurerna lyckas vara helheter utan att bli förutsägbara. Peter, till exempel, som när Simone frågar om han är höjdrädd svarar: ”Förmodligen. Hur så?” Serien är sprängfylld med sådana ögonblick.

3. Nu kan det bli lite rörigt, men jag hoppas det ska gå bra. Mellan 2008 och 2011 kunde man i San Fransisco kliva in i ”Games of Nonchalance”, ett spel eller en upplevelse eller en installation som enligt konstnären och upphovspersonen Jeff Hull skulle få folk att arbeta tillsammans på nya sätt. Detta spel blev till dokumentären The Institute2 (2013) och det är den dokumentären Dispatches from Elsewhere löst ska vara baserad på.
     Hur är det relevant?
     Jo, för ungefär tio år sedan var jag mycket intresserad av spel som på olika sätt förstärkte eller förändrade världen, i synnerhet de som på något sätt kunde ha världsförbättrande egenskaper (”Spel kan förbättra verkligheten och världen”, 2011-06-17). Egentligen är jag fortfarande intresserad av det, men har inte ägnat det särskilt mycket uppmärksamhet.
     Hur som helst!
     Både ”Games of Nonchalance” och Dispatches from Elsewhere bygger på liknande tankar, att spel, skattjakter, lek och liknande kan i all sin overklighet få oss att interagera även med verkligheten på nya eller andra sätt. I tv-serien lyfts detta och de olika figurerna förstår också spelet på helt olika vis, som förströelse, som spänning, som något meningsfullt eller som distraktion. Samma upplevelse, olika utfall. Ambitionen behöver inte vara världsförändrande, det kan för all del vara bara kul3.

4. Vissa går igång på att vara plumpa med flit, andra råkar bara vara det på grund av egen okunskap eller nonchalans4. Dispatches from Elsewhere faller inte i någon av groparna, trots att den hanterar svåra ämnen. Alla figurer har egen agens och en plats i serien som inte bara är ett alibi. Det är en bra början. Tydligast blir det kanske med transkvinnan Simone.5
     Att Simone är transkvinna nämns aldrig rätt ut, men serien lyckas förmedla hennes situation och vidden av hennes karaktär ändå. Hon är mer än sin könskorrigering. Betrakta henne som dig, säger en röst och berättar vidare:

Simone is you if you never truly felt part of anything. Simone is you if you your whole life feel like you’ve been invited by mistake.

Hon är också Peters kärleksintresse6, utan omsvep, förklaringar eller invändningar. I fråga om representation är detta oerhört viktigt. Det är, vad jag kan bedöma, mycket respektfullt framställt. I en intervju (”’Usually, trans women are side characters”, Vox.com, 2020-07-12) med Lindley, själv transkvinna, lyfter hon hur ovanligt detta är och hur hon satt på något möte i början av produktionen och undrade var personen som skulle spela snyggtjej-karaktären var innan hon insåg att det var hon som skulle göra det.
     Jag tror att Dispatches from Elsewhere är en föregångare här och själv finner jag det befriande ur min cishet-manposition att en karaktär som Simone får finnas på sina egna grunder. Även starka normer går att rucka på.

***

Jag ska inte börja med ”det här är … Betrakta …” igen. Jag vill inte att det ska bli uttjatat innan du börjat titta. Emellertid vill jag säga detta:
     I en tid där vissa tv-serier sväller i omfång till synes utom kontroll (inte sällan utan att öka särskilt mycket i innehåll) händer det allt för ofta att de lite udda faller utanför krassa budgetar. Det är som det är, världen står och faller inte på vilka tv-serier som produceras. Men när en serie som Dispatches from Elsewhere letar sig genom bruset vill jag stå på hustaken och sjunga dess lov. Dispatches from Elsewhere är som en trompe l’œil-målning. Du måste nästan känna på den för att förstå att den inte är på riktigt.
     Serien är som klippt och skuren för mig. Martin Ackerfors. Undertecknad. Et cetera. Kanske är den det även för dig?7

Show 7 footnotes

  1. Vänligen notera att jag med flit utelämnat 2017.
  2. Vilken jag inte sett. Än.
  3. Vilket inte är så bara.
  4. Touché!
  5. Givet, förstås, att jag inte har förstapersonserfarenhet av transfrågor.
  6. Och vice versa.
  7. Om så är fallet, vilket jag hoppas, finns den, tyvärr (får jag väl ändå säga) på Amazon Prime. Men tillsammans med mästerliga Fleabag kan det kanske vara värt att titta som fan under 7 dagars gratis provperiod om inte annat.

Ida Andersen — I oxögat

Ida Andersen, inläst av Cecilia Nilsson
13 h 15 min. Bokförlaget Polaris 2019 (2019)


Det är Småland och det är 1741, det är otukt och domstol, fattigdom och småbarnsdöd. Historiska romaner av detta slag blir lätt svenska mästerskapen i elände. Ida Andersen (f. 1960) balanserar ändå den historiska romanen I oxögat väl och man kan nästan känna askan i munnen och den steniga jorden under fötterna.
     Sissel är förälskad. I Eskil. Det är förmodligen hennes syster Lovisa också, men det är Sissel som förför ynglingen på självaste midsommarafton. Omgående blir hon på det viset och på det viset ska man inte bli om man inte stått framför prästen så istället för fest blir det åtal. Sissel kommer från en fattig familj, men än mer knapra förhållanden kommer Eskil från, men genom sin fosterfars försyn får han både arv och yrkesskicklighet nog att skapa en dräglig tillvaro för den lilla familjen. Och när glasbruket ska etableras på bygden stiger han snabbt i graderna trots att torparfolk inte ses på med blida ögon av särskilt många alls.
     Centralt för berättelsen är den oerhörda fatalism samhället drogs med. Född fattig ska dö fattig, men för Eskils del är det i det närmaste en klassresa som rullas ut. Det går inget bra förstås, det är trots allt Småland och 1741, men ett embryo kan skönjas. Samtidigt är han själv fast i sin gudfruktighet som riskerar att ta både fru och barn ifrån honom när han förväxlar läkedom med häxkonst.
     Jag tycker Andersen skildrar sin miljö och sin tid väl, med Cecilia Nilssons inläsning lever småländskan upp, både som dialekt och som kynne. Ibland är det nästan för välgjort (vilket låter fånigt) när synonymer staplas som korsordsord på varandra är det farligt nära att bli poserande snarare än gestaltande.
     Allt som allt har Andersen skrivit en habil historisk roman som med all säkerhet kommer tillfredställa dem som gärna försjunker i sådana.

Gunnhild Øyehaug — Presens maskin

Gunnhild Øyehaug, i översättning av Marie Lundquist
180 s. Nirstedt/litteratur 2020 (2018)


När jag skrev om Helena Granström och hennes roman Betydelsen av kärlek (2020) skrev jag att bara hon kan skriva en roman om kärlek och kvantmekanik. Det var innan jag kände till norska Gunnhild Øyehaug (f. 1975). Hennes roman Presens Maskin innehåller inte lika uttalad kvantmekanik (eller kärlek, för den delen) men bortsett från allt det norska hade jag vid ett blindtest gissat att det var Granström som skrivit den.
     Hur som helst, mor och dotter, delade för alltid i varsitt universum. Laura sitter på sin trehjuling på gräsmattan när hennes mamma Anna istället för att läsa ”trädgård” i en Tua Forsström-dikt läser ”tärdgård”. Plötsligt är de två separerade. I Lauras universum minns ingen Anna, i Annas universum finns inget spår av Laura. Eller spår, förresten. Alla förnimmer att något fattas, men ingen kan få fatt vad det är. Ibland snuddar världarna vid varandra, men det är först när de båda närmar sig Erik Saties modernistiska ”Vexations” som de i det närmaste läggs på varandra.
     Berättelserna om Laura och Anna är i sig ganska trevliga men det är framförallt med Øyehaugs egenartade språk det blir riktigt levande. Det finns en nästan tillgjord pratighet som fungerar oväntat bra. Den allvetande berättaren tar emellanåt plats i berättelsen, vissa kapitel avslutas med ett konstaterande att kapitlet avslutas. Avvikningar, framspolat, tillbakaspolat. Det är egensinnigt, det är roligt och det är emellanåt otroligt vältajmat.
     När jag först hörde om Presens maskin var jag obönhörligt lockad av den och med facit i hand är jag inte besviken, tvärtom känner jag att jag vill läsa mer av Øyehaug. Sämre kan man ha det.