Tingen
Georges Perec, i översättning av Fredrik Rönnbäck, omslag formgett av Lars Sundh
121 s. Modernista 2017
Franska originalets titel Les Choses — Une historie des années soixante (1965)
Perfektion
Vincenzo Latronico, i översättning av Johanna Hedenberg, omslag formgett av Ilse-Mari Berglin
131 s. Albert Bonniers förlag 2026
Italienska originalets titel Le perfezioni (2022)
1960-talet var inte ens halvvägs avklarat när franske författaren George Perec (1936–1982) tänkte sig sammanfatta det i debutromanen Tingen. Modigt, visst, men alls inte utan meriter, för på så sätt hann han förekomma 1968 och den omvälvning av världen året skulle innebära. Det kunde han förstås inte veta, men det får nog anses vara en del av mytbildningen kring Perec.
I Tingen får vi följa det unga Paris-paret Jerôme och Sylvie som tar klivet in i vuxenvärlden när materialism, kapitalism och individualism på riktigt gör sitt intåg i samhället. Halvhjärtade studier ersätts av jobb i reklambranschen, med allt vad det innebär av marknadsundersökningar och kundtillvändhet.
Och under fyra år, kanske mer, utforskade de, intervjuade, analyserade. Varför säljer dammsugare så dåligt? Vad anser låginkomsttagare om cikoriasallat? Gillar man pulvermos och varför? För att det är fluffigt? För att det är krämigt? För att det är lätt att tillaga – klart i en handvändning? Tycker man verkligen att barnvagnar är för dyra? Är man inte alltid beredd att offra sig för småttingarnas bekvämlighet? Hur kommer fransyskorna rösta? Gillar man mjukost på tub? […]
Under tiden jag skrev av citatet fick jag ett mail från en onlinebutik som bad mig recensera den sil till badrumsgolvet jag nyligen köpte, ett betyg mellan 1-5, ett kort omdöme, gärna en bild. Samma trötthet jag känner av det, samma trötthet tycks Jerôme och Sylvie känna i sin jakt på perfektion. Nog är det verkliga livet bara en uppoffring bort? Perec behandlar sina huvudpersoner med en kylig distans, deras berättelse ett stackato, inledningsvis i konditionalis:
De skulle ha velat vara rika. De trodde att de skulle ha klarat av att vara det. De skulle ha vetat hur man klär sig, betraktar, ler som rika människor. De skulle ha uppträtt med nödvändig takt, diskretion. De skulle inte ha tänkt på sin förmögenhet, skulle ha förstått att inte skylta med den, De skulle ha utstrålat den. De skulle ha njutit intensivt. De skulle ha älskat att promenera, flanera, välja, värdera. De skulle ha älskat att leva. Deras liv skulle ha varit ett konstnärligt uttryck.
Och i någon mån är det väl det, genom Perecs försorg, detta snudd på maniska katalogiserande över livet, vad som är viktigt. Perec är åtminstone inte kundtillvänd, det får man ge honom, och Tingen vittnar om det säregna författarskap som ska komma från hans penna. Mästerligt och unikt. Här är en ögonblicksbild utsträckt över några år i Jerômes och Sylvies liv och jag antar att en liknande bok hade kunnat skrivas i vilken tid som helst. Tusan, är inte just det Perec tar fasta på i Tingen exakt det vi ser omkring oss nu?
Entré: italienske Vincenzo Latronico (f. 1984).
Som med ett vred förflyttar Latronico Tingen till vår tid, i sin roman Perfektion. Här heter det unga paret Anna och Tom som efter halvhjärtade studier flyttat till Berlin för att leva och överleva som formgivare (bitvis känns Perfektion som ett personligt påhopp, ska jag erkänna). Varje rörelse ska översättas i ett språk sociala medier förstår, som genererar lajks. Som inflyttade har de inte riktigt samma möjligheter som de infödda, inte heller som de som har engelska som modersmål, men under dem finns ett segment där Anna och Tom får plats och kan odla sina drömmar. Vilka är de, drömmarna? Lite oklart, men det är helt klart något som bara kan komma utifrån. Tomheten är, precis som hos Jerôme och Sylvie närapå drivkraften. Den ska fyllas med något, oklart vad.
Latronico härmar skickligt Perecs särartade stil, disponerar Perfektion på precis samma vis med exposéer genom rum som vore det syntolkning av inredningsmagasin. Och det är väl ungefär så jag hade skrivit boken om jag hunnit först.
Tingen är originell och överraskande på ett sätt som Perfektion, av naturliga skäl, aldrig kan vara. Det är egentligen ingen kritik mot boken, den är bra, till och med riktigt bra, som samtiden i en skrattspegel, men för att helt uppskatta den kanske man inte ska ha läst Tingen innan, åtminstone inte, som jag gjorde, exakt innan. De hör samman, men där Tingen välter mig av stolen med sin kyliga, ryckiga berättelse blir Perfektion aldrig mer än en uppföljare.