Gerard Way & Gabriel Bá — The Umbrella Academy. Hotel Oblivion

Gerard Way & Gabriel Bá (ill.)
216 s. Dark Horse Comics 2019 (2018—2019)


När The Umbrella Academy. Apocalypse Suite (2007—2008) kom slog det ner som en bomb i min serieläsning. My Chemical Romance-sångaren Gerard Way (f. 1977) hade tillsammans med tecknaren Gabriel Bá (f. 1976) skapat en superhjälteserie som var på samma gång punkig och familjär, surrealistisk och sammanhängande. Kort därefter kom uppföljaren Dallas (2008—2009) och fortsatte på den inslagna vägen. Det var fartfyllt, finurligt och fantastiskt med en enorm potential för mer. Men istället blev det tyst.
     Det skulle dröja nästan tio år innan den tredje delen Hotel Oblivion kom. Om tiden kan förvränga minnen och förväntningar var det inget som påverkade Hotel Oblivion. Att kasta mig in i den var som att återse en gammal kär vän.
     Medlemmarna i The Umbrella Academy är utspridda över världarna. Number 5 är någon form av prisjägare, en tjock Spaceboy spöar upp flygande reklamsfärer i Japan, Allison försöker hjälpa Vanya tillbaka på fötter (bokstavligt och bildligt) efter händelserna i Apocalypse Suite. Bland annat. De är upptagna på varsitt håll när plötsligt ett hot med koppling till deras förflutna uppenbarar sig. De blir helt enkelt tvungna att samla ihop sig och komma överens igen, vilket är lättare sagt än gjort.
     The Umbrella Academy har alltid varit så snurrigt att handlingen varit svår att få fatt i. Det gäller även här, men huvudpoängen med serien är heller inte vad som händer utan de påtvingande relationerna mellan dessa aparta figurer. De är egensinniga men hänger obönhörligt ihop. Det är mäktiga och övernaturliga krafter men det hjälper dem varken att älska eller förlåta. Det i kombination med fantasirikedomen är seriens absoluta behållning.
     Känsla och stil är bekant från tidigare delar, men Way och Bá lyckas hela tiden förnya sig på ett imponerande vis. Är det något som saknas är det dels lika roliga antagonister som Hazel och Cha-Cha, dels ett ordentligt slut. Hotel Oblivion slutar i en cliffhanger, vilket å ena sidan lovar en fortsättning (som förhoppningsvis inte dröjer tio år), å andra sidan skiljer sig från de två tidigare delarna som i någon mån är var för sig avslutade.
     Hur som helst, har du inte tagit klivet in i The Umbrella Academy är det hög tid att göra det.

Olivia Bergdahl — Barnet. En sonettkrans

Olivia Bergdahl
35 s. Ordfront 2019 (2019)


Jag är djupt fascinerad av sonettkransen som diktform, och när jag nu läst Oliva Bergdahls (f. 1989) Barnet bidrar hon med en tredje, helt annan vinkel, än Lotta Olssons briljanta Den mörka stigen (2003) och Inger Christensens Fjärilsdalen (1991). Om Olsson var klassisk och Christensen naturlyrisk så är Bergdahl hypermodern. Så olika trots att de stöpts i samma form.
     Ett växa upp i Göteborg är nog inte värre än att växa upp på andra ställen, de begränsningar som man utsätts för finns på många ställen. Alla kan inte bli delfinskötare, målvakt i IFK, cowboy eller överhuvudtaget infria sina drömmar. Men i Göteborg finns havet och samtidigt som diktens jag försöker växa upp och bli ett jag bland alla förväntningar och hinder slår vågorna in. Världen händer och jag är något man ska bli, mycket sällan är, särskilt som barn.
     Och världen, den är där utanför, och är precis sådär föränderlig som nästan bara dikten, i synnerhet sonettkransen är. Trots att formen till sin natur är förutsägbar (liten repetition för den som behöver, en sonettkrans är först fjorton sonetter där sista raden i en sonett är första raden i nästkommande och som avslutas av en femtonde bestående av den första raden i de fjorton tidigare) är det aldrig greppbart. När jag kom till den sista dikten och förstod var det hela var på väg kom Lille Skutt-gråten över mig. Det är så himla starkt och det är nästan bara sonettkransen som klarar av att göra det på det här sättet.
     Barnet är brutal och brutalt bra.

Desireé Ljungcrantz — Hyperdulia

Desireé Ljungcrantz
125 s. Ekström & Garay 2019 (2019)


Hyperdulia av Desirée Ljungcrantz (f. 1982) är inte en ”magisk realistisk deckare” som baksidestexten beskriver den, en beskrivning som fick den att segla förbi många böcker på väg mot toppen av läslistan. När mina förväntningar kalibrerades om till vad den faktiskt var — prosalyrik i Anne Carsons anda — växte den mycket.
     I korta kapitel berättas en historia i tre generationer. 1. Ett barn i färd mot att upptäcka sin värld och uppfinna sig själv, gränsen mellan fantasi eller upplevd verklighet och faktisk omvärld är upplöst. 2. En moder som på liknande sätt försöker ta kontroll över sitt moderskap, men som i mötet med barnet står öga mot öga med den uppsjö av känslor det är att vara förälder. 3. En mormoder som som är färdig med upptäckandet och uppfinnandet och istället ger sig i kast med att dekonstruera sig själv, sammanfatta ett liv levt.
     Till varje kapitel fogas en fotnot som utforskar någon aspekt ur kapitlet, ett ord, en företeelse, och ofta är det intressant men underutnyttjat. Fotnoterna skulle lika gärna kunnat vara en del av den poetiska berättelsen och på så sätt kunna bidra ytterligare till den språkliga leken som är så närvarande där. Men, det ska sägas, fotnoter i skönlitteratur är överlag underutnyttjat och det finns något kittlande med att ha en kommentar från någon (författaren?) som möter det man tidigare läst.
     Hyperdulia, läst med rätt ingång, är trots storleken en vindlande roman, svår att förstå men lätt att känna. Jag får ändå en känsla av att ha lärt mig något, vara rikare, även om jag inte med säkerhet kan säga vad det är. Säkert är däremot att det behövs fler böcker med samma egensinne som Hyperdulia.