Maria Turtschaninoff — Arvejord

Maria Turtschaninoff, inläst av författaren själv
11 h 29 min. Förlaget 2022 (2022)


Intill gården Nävabacka ligger en myr som skulle lämpa sig ypperligt att dika ur för att bruka jorden. En man står och kontemplerar det när han möts av en kvinna som han låter sig förföras av för att lika hastigt skiljas åt. Något år senare kommer hon med ett barn, det är hans och han kan få uppfostra det i utbyte mot att han lovar att aldrig röra myren. En son? Ja, det har han längtat efter, men löften till skogens knytt är lätta att glömma.
     Finlandssvenska författaren Maria Turtschaninoff (f. 1977) berättar i Arvejord om människans relation till sin miljö, över århundraden och generationer låter hon gården Nävabacka fyllas med liv. Tiden går och allting förändras, men någon kärna finns trots allt ändå kvar. Metoden påminner en del om Där rinner en älv genom Saivomuotka by (2019) men där Pia Mariana Raattamaa Visén stillsamt låter älven flyta är Turtschaninoff en mer besjälande författare, och båda infallsvinklarna har sina poänger.
     Som inledningen här skvallrar om finns det en dimension av folktro som ger Arvejord ett sagoskimmer. Åtminstone inledningsvis. Mycket effektfullt låter Turtschaninoff människornas trosuppfattning ändra form, flätas samman och upplösas i ett nu. Det förstärker känslan av att tiden går och går och går. Det episodiska berättandet där (ungefär) en person per generation står i centrum gör att boken hela tiden håller tempo, en rytm som ändå är tämligen lugn men som aldrig tappar fart. I stället blir det en okonventionell och finstämd historisk roman som känns både lärd och vaken på ett sätt jag verkligen uppskattar (och emellanåt saknar).

Sasha Fletcher — Be Here to Love Me at the End of the World

Sasha Fletcher
262 s. Melville House 2022 (2022)


Låt oss för ett ögonblick stanna upp och fundera över ordet ”dystopi”. Som motsats till idealsamhällets utopi (något vi i samtiden tycks mycket mindre intresserade av att uppnå, tragiskt nog) ser vi i dystopierna ofta människornas frihet begränsas genom våldsmonopol, övervakning och kafkaartad byråkrati. Burarna behöver inte nödvändigtvis ha galler, men likväl stänger de in dem som lever i en dystopi. Ordets grekiska ursprung översätts till ”dålig plats”, men ser man till definitionen, särskilt hur den används i ett kulturellt sammanhang, är det snarare en framtidsvision än en beskrivning av ett tillstånd. Med anledning av amerikanska författaren Sasha Fletchers roman Be Here to Love Me at the End of the World kanske vi bör omvärdera dystopin till ett här och ett nu.
     Be Here to Love Me at the End of the World beskrivs som en kärlekshistoria i en mardröm om USA.1 Sam och Eleanor är tillsammans, älskar varandra djupt och gör sitt bästa. Tyvärr kan de inte gifta sig, för Sams avbetalning av studieskulderna är baserade på hans inkomst och gifter de sig slås deras inkomst samman och det skulle de inte ha råd med. Men det är okej, de älskar varandra. Eleanor vill dock att de sätter pengar på ett sparkonto, samlar ihop till något för bara dem, men Sam har inte råd. Vad han jobbar med är oklart, även för honom själv. Personen som anställde Sam hann dö innan Sam fick en arbetsbeskrivning, men det är okej, han gör någon nytta, han är uppskattad. Utanför faller snön, begraver Brooklyn i drivor som sätter stopp för all trafik. Sam är hemma, Eleanor är fast på jobbet, men det är okej, de älskar varandra och snön kan väl inte vara för evigt? Nej, snart ersätts snön av ett virus. På Eleanors jobb är det bara hon som vill vaccinera sig. De andra vill inte bli spårade av staten, skriver de samtidigt som smartklockor mäter deras puls och position. Och det är förståeligt, staten har sin hemliga polis som drar svarta påsar över huvudet på jobbiga människor de ska föra bort, men det är okej för …
     Be Here to Love Me at the End of the World är en kvävande dystopisk skildring av att försöka leva i ett samhälle som, helt uppriktigt, inte är så intresserad av att hålla en vid liv. Är det inte systemet som håller en nere är det en ny kris följd av en annan. Sam och Eleanor är förälskade, försöker leva men förtvivlar förvånansvärt lite. Hade det här varit The Handmaid’s Tale (1985) eller Nineteen Eighty-Four (1949) hade vi, bevisligen, blivit förskräckta, men i Fletchers roman är det som om gränserna löses upp. Dystopin inte bara liknar vår värld, den är den otvivelaktigt. På så sätt ringar Be Here to Love Me at the End of the World in samtiden i det närmaste kusligt.
     Fletcher har genom sin opålitliga tredjepersonsberättare en röst som är snudd på påträngande närvarande. Det är en slängig prosa med vilda associationskedjor, upprepningar och tvära kast, pratig på ett positivt sätt som pratiga texter mycket sällan lyckas vara.

Meanwhile, Eleanor and Sam are in love, they live together and everything, and it’s been a long week of missed deadlines and unread invoices and, as I mentioned, no snow, so they went out for a drink and, wouldn’t you know it!, the moment Sam walked into the bar at 4:30 at night on a Sunday afternoon, snow fell, hip high, from the sky, and it just kept falling and falling and falling until, one day, far in the distant future, it stopped.

Det är drastiskt, emellanåt roligt så att jag skrattar rakt ut, nattsvart humor baserad på igenkänning eller skarpa kontraster. I många fall hade jag kunnat störa mig på det, men här är det rent ut sagt fantastiskt, och jag vill stanna i Fletchers tankevärld mycket längre än vad sidantalet tillåter. Jag tror att en anledning till att det fungerar är just berättarens avstånd till berättelsen. I ena stunden kan hen betrakta Sam och Eleanor och deras förehavanden med en kylig distans, poängterande och förklarande olika förutsättningar för att historien hamnat precis där den just nu befinner sig, för att i nästa stund fara ut i långa utläggningar, för att inte säga tirader, om polisvåld, om kapitalismens konsekvenser, om alla de tecken hen ser på att berättelsens nu också är vårt nu och att vårt nu i allra högsta grad verkar vara världens undergång. Hade det inte varit det hade vi använt alla de verktyg som finns (exempelvis miljardärers miljarder) för att lösa fattigdomen, klimatkrisen, hemlösheten. Med tanke på att det nu, dryga halvåret efter att alla pandemirestriktioner lyftes, känns som en lisa för själen, en åminnelse om bättre tider, att få prata om vaccin och att hålla avstånd säger ändå något om tillståndet vi befinner oss i.
     Men Be Here to Love Me at the End of the World är inte en bok om slutet utan om kärlek. Om det radikala att fortsätta älska, fortsätta vara mänsklig, fortsätta leva när allt omkring oss är uppbyggt på att ta det ifrån oss, eller åtminstone att göra det till varor på en marknad. Fletchers roman må vara mörk men jag upplever den inte som uppgiven eller deprimerande. Jag läser den som lika delar meditation och avgrundsvrål vilket kanske är exakt det vi behöver just nu.

Show 1 footnote

  1. ”… concerning permanent debt, secret police, making dinner, and unpaid invoices—right up until the end of the world.”

Lukas Felzmann — Gull Juju

Lukas Felzmann
167 s. Lars Müller Publishers 2015 (2015)


Utanför San Francisco ligger en grupp (för människor) ogästvänliga öar kallade Farallonerna. En klar dag kan man skönja ön med dess raukar och spetsiga klippor från staden. I några decennier efter andra världskriget användes området som en dumpningsplats för tio miljoner liter radioaktivt avfall men sedan 1974 är det i stället ett naturreservat. Allmänheten har inte tillgång till öarna, men på sydöstra ön finns en forskningsstation för dem som studerar hur naturen återhämtar sig efter människans framfart. I Gull Juju visar den schweiziske fotografen Lukas Felzmann (f. 1959) sina bilder från ögruppen och dess invånare av både djur och människor.
     Felzmanns bilder, sammansatta så här, utgör en dramaturgi som visar hur något så förhållandevis nära kan framstå som på gränsen till onåbart, och ändå är det en ögrupp där människans sällsynt välutvecklade förmåga att smutsa ner är väldigt synlig. Inledningsvis är det bara bilder på hav. Hav, hav, öppet hav åt alla håll. Sedan kommer stranden där alla tusentals fåglar knappt går att urskilja i de svartvita fotografierna. De enorma flockarna är allstädes närvarande och till synes orädda. Det syns inte minst när Felzmann närmar sig de få byggnaderna. Utanför väggarna, fåglar som står bara meter från husknuten, innanför fotografier, data, ringar att ringmärka fåglar med. Här vänder det och vi rör oss ut igen, mot havet. Som en vågrörelse.
     Men särskilt intresse riktar Felzmann mot trutarna vilket också är anledningen till bokens namn, Gull Juju. En dag när Felzmann fotograferade hittade han en låda märkt med ”Gull Juju Archive”. I den fanns plastfigurer, bitar av betalkort, tamponghöljen och en massa annat smått bråte. Bilderna på objekten är, till skillnad från övriga fotografier, livlösa och oredigerade, makrobilder som vore det bevismaterial, och på sitt sätt är det kanske just vad det är. Prylarna i lådan är nämligen saker den stora västtruten hämtat från fastlandet och spytt upp i sina bon där forskarna plockat bort dem. Att bilderna ser ut som de gör, berättar Felzmann, är för att trutarna redan gjort jobbet.
     När jag läser Gull Juju och tar in bilderna slår det mig att den mänskliga påverkan tar sig många olika uttryck, vissa mindre uppenbara än andra. Trutarna tar ingen skada av att bära med sig tärningar, leksaker, spelkulor och nappar, vad det verkar, men samtidigt är det klart att objekten inte hör hemma i deras reden. På Farallonerna hör inte heller katter, råttor och kaniner hemma, inte radioaktivt avfall eller rovdrift på säl eller fågelägg, spillolja eller andra föroreningar, och inte ens när ögruppen formellt skyddats och forskningen koncentrerar sig på naturens återhämtning går djur- och växtlivet fritt. Nästan fem mil från Golden Gate-bron är tydligen inte ett tillräckligt stort avstånd.
     Gull Juju är en stillsam påminnelse om människans plats i naturen och bär på en stor kraft som åläggs läsaren att förvalta på bästa sätt.