Luigi Pirandello, i översättning av Nils Agrell
116 s. Hugo Gebers förlag 1924
Italienska originalets titel Sei personaggi in cerca d’autore (1921)
Det är alltid en märklig känsla att läsa dramatik, i synnerhet som jag inte ens har en sinnets teater att sätta upp föreställningarna i, men när det gäller den italienske nobelprisbelönade dramatikern Luigi Pirandello (1867–1936) och hans Sex roller utan författare har jag länge velat göra just det. Varför? I Svenska akademiens motivering till priset 1934 lyfte de ”hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst” och just Sex roller utan författare är ett tidigt exempel på metafiktion och en självrefererande litteratur som jag länge varit svag för.
I pjäsens inledning ska ett teatersällskap repetera en pjäs (Livets gyckelspel av en viss Pirandello). Skådespelarna sysslar med sitt, småpratar, röker en cigarett. Sufflören tar snart plats i luckan, regissören och direktören sätter i gång. Det verkar lite rörigt, oklart om primadonnan ska vara i scenen nu eller senare och vilka kläder ska de egentligen ha på sig? Kanske är det tur, även om direktören blir rasande, att de blir avbrutna av sex gestalter som säger sig söka en författare.
Därefter följer en kolerisk diskussion om gestalterna och deras öden, om huruvida det är det verkliga dramat. De är fadern, modern, styvdottern, sonen, gossen och flickan och de har råkat ut för något som bara kan göras rättvisa på en teaterscen med hjälp av en författare.
I bokens förord lånar Kjell Strömberg (1893–1975) ”motvilligt” termer från den expressionistiska målarkonsten:
Det är en estetisk studie av förhållandet mellan författare och skådespelare, mellan liv och teater, dikt och tolkning, om man sill, men det är också ett filosofiskt försök att sudda ut gränserna mellan illusion och verklighet, att dubblera eller upplösa den mänskliga individualiteten, jagbegreppet, och det är slutligen en skum av flera människoöden, innehållande alla de kusliga ingredienserna till en borgerlig Orestestragedi. Men den hinner aldrig rullas upp för den förbryllade åskådarens blickar.
Och nog blir man en smula förbryllad av Sex roller utan författare, men varken Strömberg eller Pirandello kunde ana med vilken träffsäkerhet pjäsen skulle ta sig an det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets vurm för den fiktiva verklighet som är reality-teve. Genom sitt drama återkommer Pirandello gång på gång till spänningen mellan autencitet och drama. Alla föds i en roll, säger fadern, med manuskriptet inuti. Det finns inte stoff till ett riktigt drama, klagar direktören, men låter sig så sakteliga övertygas.
Familjen börjar spela upp sitt drama för skådespelarna som ska lyssna och lära, sufflören som ska anteckna varje ord. Snart uppstår diskussion om den konstnärliga friheten direktören vill ta sig över materialet som råkar vara rollernas liv. Det är omöjligt att inte dra paralleller till dagens medierade privatliv, i synnerhet den i händerna på produktionsbolag. Vad de som söker till Gift vid första ögonkastet eller Expedition Robinson egentligen säger är: vi är roller som söker författare.
Strömberg, som inte alls verkar ha velat skriva det där förordet, avslutar med:
Mycket finns att fråga, litet finns att svara. För Pirandello har tydligen konsten att uppställa riktigt många och intrikata frågor varit huvudsaken. Svaren har han överlämnat åt åskådaren – eller läsaren – att fundera på eller låta vara.
Även om dramatik nog gör sig bäst på scen, gör man oklokt i att som Strömberg avfärda Sex roller utan författare. Mycket tyder på att den har mer att säga om vår samtid än om sin egen.