Nino Mick — Vulcan

Nino Mick, omslag formgett av Moa Schulman
432 s. Norstedts 2023 (2023)


Det är februari och förmodligen kallt i tändsticksfabriken i Tidaholm där flickorna arbetar med att fylla askar. De bankar till så att stickorna hamnar i ordning, petar ner dem, stänger asken och lägger den åt sidan. De har gjort så tusentals, ja, säkerligen miljontals gånger, på samma sätt, men just den här dagen tar en bunt stickor eld av friktionen och 46 fabriksarbetare blir innebrända i vad som kom att bli en av Sveriges värsta arbetsplatsolyckor. Året är 1875 och de omkomna går inte att identifiera, de begravs alla i samma grav. I författaren och poeten Nino Micks (f. 1990) roman Vulcan är det flickornas osaliga andar som får berätta om dem som kom att arbeta vid fabriken 34 år senare.
     Att vara arbetare har aldrig varit lätt, men livet kring fabrikerna vid förra seklets början var omvittnat tufft. Låga löner, ingen säkerhet, förskräckliga arbetstider. Andra omständigheter kunde göra det värre. Det vet Sara, en av romanens huvudpersoner. Trots att hon kom till Tidaholm med två oäkta barn fann hon socialisten Salemon som ville gifta sig med henne. Hon kanske inte blev lycklig, men till freds åtminstone, men det kom att ändra sig när Salemon sattes i fängelse för vapenvägran och nu är hon ensam med barnen, lägenheten och en ynka lön, samtidigt som Tidaholm och flera andra industriorter är nära att brisera ut i strejk. För att klara sig låter hon den äldre Berta flytta in, hon som daglönar på vad sätt hon kan med sitt av fosforångorna vanställda ansikte. Och de två, Sara och Berta, kommer att komma mycket bra överens, på ett sätt som verkligen inte sågs med blida ögon på vid den tiden.
     Mick skriver på västgötsk dialekt, berättarskaran mer tillgängligt, figurernas dialoger mycket bredare. Det är modigt. Jag trodde det skulle vara svårt att komma in i men det behövs inte många sidor eller ens rader för att det ska kännas fullkomligt självklart. Det passar både berättelsen och det opålitliga och originella berättarperspektivet hen valt för berättelsen. Ur orden kliver både människorna, tiden och misären fram och blir större än delarna och som projekt är Vulcan en imponerande historisk roman. Likt Sten i siden (2023) av Mikael Niemi tar den upp den sociala oro som präglade det tidigmoderna industrisamhället, men böckerna skiljer sig åt i det att Mick hela tiden behåller fokus, litar helt och fullt på den berättelse hen berättar.
     Vad som gör Vulcan än mer imponerande är att Mick som tidigare mest sysslat med estradpoesi (och skrivit åtminstone en dikt som rört mig till tårar) nu slagit till med en så genomarbetad och fullfjädrad roman som om hen aldrig gjort annat. Hen visar en litterär bredd som få andra författare i hens generation.

Jo Ann Beard — The Collected Works of Jo Ann Beard

Jo Anne Beard
438 s. Serpents Tail 2023 (1998, 2021)


Den första fråga man bör ställa sig är hur viktigt man tycker att det är med genrer. Då menar jag inte huruvida något är space opera eller fantasy, eller om det är feelgood eller romance, nej, jag menar större genrer. Som fiktion och essäistik. Den amerikanska författaren Jo Ann Beard (f. 1955) rör sig i gränslandet mellan dessa genrer, kanske sysslar hon med båda, kanske ingen, oavsett vilket är The Collected Works of Jo Ann Beard bland det bästa jag läst, alla kategorier.
     The Collected Works of Jo Ann Beard är i strikt mening inte hennes samlade verk, men det är som babushka-dockor, en samling av essäistiska noveller och novellartade essäer som tidigare givits ut i två olika samlingar, som The Boys of My Youth (1998) och Festival Days (2021) och vars texter givits ut på olika håll under årens lopp. De har det gemensamt att de allt som oftast har en berättare eller en huvudperson som delar namn med författaren och att de i någon grad utgår från ett faktiskt skeende som gradvis övergår i något annat, fiktivt, utan att det för läsaren är uppenbart var och när. Det hade kunnat vara frustrerande, men något sanningsanspråk finns egentligen inte, tvärtom är det tydligt att det är litteraturen som står i första rummet.
     Essäistikens meandrande och analyserande hållning är kanske inte en självklar grund att stå på när man skriver om sorg, sjukdom, död, uppbrott och såriga familjerelationer men det är något med Beards anslag som lämnar mig fullkomligt försvarslös inför det hon berättar. Oavsett om det är hennes egna känsloliv, hundens obarmhärtiga ålderdom, faderns alkoholism eller makens otrohet (och inte sällan en kombination av flera av dessa på en och samma gång) kan hon ena stunden med penetrerande kyla precist beskriva hur det är eller upplevs, för att i nästa stund få läsaren att vilja begrava tårna i pälsen på en hundmage, luta sig ut över samma balkongräcke eller köra i 100 kilometer i timmen över en tågövergång.
     Det finns många mycket starka texter i boken, vissa mer så än andra (”The Fourth State of Matter” och ”The Boys of My Youth” exempelvis) och värdigt en god novellförfattare är Beard också mån att hålla läsaren i sitt grepp. Det är kanske inte spännande eller gastkramande, men det finns i regel ordentliga slut att leta sig fram till. Och när man väl kommit till dem är det mycket, mycket svårt att släppa taget.
     Beard är en författare jag unnar alla att upptäcka, och det är synd, om än inte för sent, att hennes böcker ännu inte översatts och att hon vid det här laget inte har en enorm läsarskara som efterlängtar varje ord hon skriver. Men det är väl så, lite nyckfyllt, i branschen. Jag kan bara konstatera att jag är väldigt glad att The Collected Works of Jo Ann Beard kom till mig när den kom.

Tove Jansson — Pappan och havet

Tove Jansson, omslag formgett av Jukka Aalto
208 s. Alfabeta 2006 (1965)


En pappa går runt och känner sig onödig. Det skulle kunna vara början på en berättelse om mig, men i det här fallet är det Muminpappan som i Tove Janssons (1914—2001) Pappan och havet undan för undan glider in i en depression. Han har inga verktyg för att hantera känslan (trots all klokhet som ryms i Mumindalen är det påfallande ont om terapeuter) och därför drömmer han om fyren vid havet där han inte skulle vara onödig, där han skulle få beskydda och försvara sin familj. Således packar muminfamiljen båten Äventyret och ger sig av.
     Väl på ön har de svårt att göra sig hemmastadda. Fyren lever inte upp till pappans förväntningar, och kanske lever inte heller pappan upp till fyrens förväntningar, den går inte ens att få igång. Muminmamman, detta under av förståelse, saknar sin dal och sin trädgård och sin veranda, men tiger för att hon med övertygelse tror att miljöombytet gör pappan gott. Mumintrollet förtrollas av vackra sjöhästar men förföljs av Mårran vars kyliga ensamhet ingen vill prata om. Den enda som egentligen trivs på ön är Lilla My med sin aggressiva mindfulness.
     Tillvaron på ön blir allt värre, i synnerhet när havet börjar trilskas. Den sveper bort den lilla odlingsteg muminmamman gjort åt sig och sin ros, den får sanden att dra sig undan och träden att fly uppåt land. Havet var pappans ankare, trodde han, men väl vid vågorna går havet inte att förstå sig på.
     Jag är nog, just i dag i alla fall, av åsikten att man ska passa sig för att sluta läsa böckerna om mumintrollen bokstavligt. Janssons rika värld gör sig bäst som knasig och fantastisk och mundan och sann utan att man behöver läsa in metaforer och analogier i den. Skriver hon att träden rör sig, ja, då ska de få göra det utan att man nödvändigtvis ska behöva psykologisera det till att symbolisera muminfamiljens allt trängre uppfattning av ön. Samtidigt går det inte att sticka under stol med att mumin-böckerna i allmänhet och Pappan och havet utgör en utmärkt grund för att diskutera psykisk ohälsa, här depression framför allt och i den mån den i kombination med en skör manlighet riskerar att rent bokstavligt försätta inte bara sig själv och andra i fara.
     Och det är kanske därför jag dras tillbaka till Janssons böcker, för att i den knasiga och orimliga världen som är Mumindalen och dess omgivning ryms både stora och små känslor, både glädje och djupaste obehag. Det går att känna igen sig, eller andra, utan att illusionen av en värld i egen rätt bryts.