Ali Esbati — Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle. 10 år efter Utøya

Ali Esbati, inläst av Figge Norling1
11 h 21 min. Leopard förlag 2021 (2021)


Jag vet precis vad jag gjorde den 22 juli 2011. Inget avancerat förvisso, men ändå. Jag satt klistrad framför datorn i lägenheten på Ågatan. Twitter, Facebook, nyheterna. Jag förmådde knappt lämna datorn för att gå på toa eller äta, för jag hade fullt sjå med att ta in vad som hände i Oslo och på Utøya. Ett högerextremistiskt terrordåd med många döda och desto fler skadade.
     En som befann sig på Utøya var den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Ali Esbati (f. 1976), som då var där i egenskap av föreläsare, tidigare debattredaktör på Klassekampen och en av grundarna av tankesmedjan Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse). I samband med tioårsdagen av attentaten har Esbati givit ut boken Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle i vilken han berättar om hans upplevelse på Utøya, men också hans bild av ur vad attentaten var sprungna och om upplevelserna efteråt. Och det är inte så uppmuntrande.
     I Norge och Danmark har främlingsfientliga partier funnits länge, men förutom Ny Demokrati på 1990-talet tog det tid innan de högerextrema tog plats i riksdagen. Det gör att tidslinjerna mellan länderna inte är helt jämförbar, men då bör man också ha i åtanke att partierna i våra grannländer inte är sprungna ur nynazistiska organisationer.
     Esbati ägnar förvånansvärt lite utrymme åt förövaren, trots att denne sade sig ha Esbatis dåvarande partner Marte Michelet som tilltänkt offer. Istället beskriver han ingående ur vilka miljöer och tankeströmmar Breivik hämtade sin inspiration. Inga idéer, inga åsikter, ingenting var eget tankegods, bara detta att agera på det här sättet var något nytt. Det mesta gick att hämta på nätet, bland (självutnämnda) experter, publicerade och efterfrågade. Givet att Breivik var en del av Fremskrittspartiets ungdomsförbund hade man kunnat hoppas att debatten efteråt skulle bli mer nyanserad och det högerextrema en gång för alla kunde förpassas till historiens skräphög, men istället har utvecklingen gått åt helt andra hållet. Fremskrittspartiet tog plats i Norges regering och i Sverige gick vi på några år från att ingen skulle samarbeta med rasisterna till att åtminstone tre partier mer än gärna gör det.
     Esbati gör ett mycket gediget arbete med att peka på väven och se att Breivik och dåden är maskor i något större som i allra högsta grad pågår fortfarande. Och ju mer det eldas på, desto troligare är det att det dyker fram fler med samma agenda, metoder och mål som Breivik. Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle är en hjärtskärande och skarp bok som handlar lika mycket om var vi står idag som om den 22 juli 2011. Där bör vi söka lärdom.

Show 1 footnote

  1. Det är något med inläsningen som skaver lite, tyvärr. Många hack, tonförändringar och liknande som ger ett väldigt hopklippt intryck. Det förtar lite av lyssningsupplevelsen, men går att vänja sig vid i längden.

George R. Stewart — Storm

George R. Stewart
279 s. New York Review Books 2021 (1941)
På svenska Oväder, i översättning av Elsa Thulin Ljus (1942)


Minns du Gudrun? Eller Katrina? Förmodligen, för stormarna rev stora sår, den förstnämnda i Sverige och den andra runt Mexikanska golfen. Kanske hade de varit svårare att minnas utan namnen och traditionen att döpa stormarna med namn kommer från amerikanske författaren George R. Stewart (1895—1980) och hans roman Storm, vars huvudperson, om man nu får uttrycka det så, är en storm döpt till Maria.
     Under tolv dagar växer sig Maria stor, lamslår stora delar av västra USA och försvinner sedan. Enorma mängder snö faller, vägar stängs, personer försvinner och dör, men stormen är obeveklig, så som de har en tendens att vara. Dag för dag får vi följa Maria och människorna i dess spår, däribland en namnlös meteorolog som döper stormen, snöröjningschefen, någon trafiksamordnare, personen som är ansvarig för dammarna i området och en rad andra, förhållandevis ansiktslösa personer. Deras makt är begränsad, de behöver bara hänga i, men det är lättare sagt än gjort. Huvudpersonen är stormen, men ändå blir Stewarts berättelse full av nyanser, motsättningar och vändningar. För att vara så distanserat som det ändå ter sig kommer man som läsare förvånansvärt nära många gånger. Stormen blir påtaglig, och det är inte ens huvudsakligen på grund av all väderdata.
     Nej, Storm känns trots sina 70 år som en modern roman, om än möjligen svår att sälja in på en modern bokmarknad. Tilltalet är piggt och anslaget är så framåtblickande. Tekniken för att mäta och följa ett oväder har visserligen förändrats, men konsekvenserna är i mångt och mycket desamma och framförallt sätter det ljus på människans litenhet. Maria beskrivs som ett oväder av normal storlek som träffar olyckligt, men om Stewart redan då såg framför sig hur stormarna skulle öka i antal och kraft låter jag var osagt. Något sedelärande är det kanske, eller skrämmande, som om det är den här maktlösheten som väntar i en framtid med mer och mer extremväder som det vi nyligen sett i Gävle och Centraleuropa.
     På sitt sätt hade jag kunnat tänka mig en remake på den med väderballonger och data från jordens alla hörn som på bråkdelen av en sekund flyttas till ett väderinstitut, men vi är ändå chanslösa. Det finns en rening här någonstans mellan sidorna i Storm och det känns märkligt att inte den översatts på nytt eller givits ut igen. Det tycker jag gott att den förtjänar.

Jules Verne — Jorden runt på 80 dagar

Jules Verne, i översättning av Eyvind Johnson, inläst av Peter Haber
7 h 34 min. Bonnier Audio 2010 (1873)


När jag läste Jules Vernes (1828—1905) roman Jorden runt på 80 dagar första gången var jag kanske 13 år. Jag mindes inte särskilt mycket av den läsningen, men något med känslan har stannat kvar i mig genom och efter både Around the world in 80 days with Michael Palin (1989) och 80 days (2014). Det är detta något som jag sökte när jag nu gav mig på den igen. Fann jag det?
     Jag är inte särdeles berest, visserligen geografiintresserad men jag har förmodligen gjort min sista flygresa och det begränsar vad jag kommer att få uppleva i framtiden.1 Jag vet inte ens om jag är en särskilt god turist, när allt kommer omkring, men till skillnad från romanens huvudperson Phileas Fogg Esq. är min synbara distans huvudsakligen blygsel. För Fogg, däremot, tycks distans vara den nollpunkt vid vilken hans temperament vilar när inget extra extraordinärt sker. Hur som helst!
     De flesta kan historien i runda slängar. Efter att en usel skurk stulit £55 000 från Bank of England bedyrar rikemannen Fogg att en resa runt jorden, ja, det kan man göra på 80 dagar. De övriga medlemmarna i Reformklubben tvivlar så till den milda grad att ett vad måste ingås. Med omedelbar verkan ger sig den annars statiske Fogg ut på sin resa tillsammans med sin sedan några timmar anställda betjänt Passepartout. Från London via Suez och Aden, via Indien, Yokohama, San Francisco och New York är det meningen att Fogg inom 1 920 timmar återigen ska kliva in på Reformklubben 20.45, annars förlorar han £20 000. Att Foggs signalement på pricken stämmer överens med tjuvens gör saken mer bekymmersam.
     Det är en förvånansvärt strapatsfri resa ändå. Det händer en hel del, javisst, men ingenting som påverkar tidsplanen annat än i sista stund, egentligen. Det vore kanske märkligt annars, om vadet var förlorat redan innan halva resan var gjort hade boken blivit ganska tam, men rent dramaturgiskt känns vägen rak, som att de små hacken i berättelsen varken gör till eller från. Jag har en känsla av att det är vanligt att det är så i klassikerna (utan vidare närstudie). Det märkliga är att det inte gör särskilt mycket. Vernes prosa (i Eyvind Johnsons översättning) flyter på, både intresserar och roar på ett sätt som jag inte riktigt hade förväntat mig. Det är riktigt bra, helt enkelt. Att boken och översättningen dras med en visst kolonialt perspektiv är inte heller så konstigt, men där framstår ändå Fogg som en förhållandevis progressiv huvudperson, så rimlig att även tidens orimliga inställning till saker och ting händelsevis får ett annat ljus på sig.
     Och ja, exakt den känsla, om möjligt ännu starkare, som jag hade när jag först läste den och senare såg olika yngel av den, infann sig nu. Jag vill stanna i jorden runt-resan, fortsätta ett varv till och ett varv till. Det är ett gott betyg.

Show 1 footnote

  1. Om inte framtiden har något oerhört miljövänligt vis att färdas långa sträckor på som jag inte känner till.