538 s. First Second 2018 (2018)
Amerikanska serieskaparen Tillie Walden (f. 1996) berättar i sin serieroman On a Sunbeam en lågmäld science fiction-berättelse om kärlek, förlust och längtan. Hon bjuder in läsaren till ett gammalt universum i vilket jag mer än gärna skulle stanna mycket längre än de drygt 500 sidor handlingen pågår.
Då: en ung tjej, den skoltrötta och rebelliska Mia på internatet Cleary’s School for Girls, har inga glädjeämnen i livet mer än sporten Lux (i vilket studenterna bygger små skepp och fångar bollar, typ). Åtminstone inte förrän den tillbakadragna Grace börjar på skolan. Först blir de vänner, mot alla odds, sedan förälskade, sedan åtskilda utan ett farväl.
Fem år senare tar Mia anställning hos ett gäng unga, queera rymdresenärer som far runt och restaurerar gamla, förfallna byggnader inför återanvändning, ruiner som gömmer minst lika många frågor som svar. I en omaka besättning finner hon snart en ny familj och den trygghet hon bara hade med Grace, men snart finner hon spår som kanske kan föra dem samman igen.
Waldens sparsamt färglagda bilder och fantasirika världsbygge lyfter varandra genom berättelsen. Arkitekturen, de fisklika rymdskeppen, det ibland närapå frustrerande enkla ger On a Sunbeam ett originellt uttryck som är lätt att förlora sig i. Samtidigt saknas helt och hållet tendenser åt det överdrivna hållet. Bland science fiction-berättelser är det få jag upplever säger så mycket med så lite som Waldes serieroman.
Utöver det präglas On a Sunbeam av en uppfriskande queerhet där samkönade relationer i princip är normen, män på oklara grunder frånvarande och besättningens icke-binära, icke-verbala inte bara får komma fram på sina egna villkor, de hemligheter hen bär på ges också ett utmärkt utrymme.
Det finns helt enkelt väldigt mycket med On a Sunbeam som jag, och säkert många med mig, har lätt att tycka om, vare sig det är spännande science fiction-världar, lågmälda relationsdramer eller välavvägda normbrott.