Litteratur/Recensioner

Kurt Vonnegut, Ryan North & Albert Monteys — Slakthus 5 eller Barnkorståget. En serieroman

Posted on

Kurt Vonnegut med Ryan North & Albert Monteys (ill.), i översättning av Olle Sahlin & Karolina Sahlin, omslag formgett av Albert Monteys & Scott Newman
186 s. Kartago 2023
I original på engelska Slaughterhouse-Five: The Graphic Novel (2020)

Det var över 15 år sedan jag läste romanen Slakthus 5 (1969) första gången, och när jag då skrev om det var det med fokus på budskap och lättlästhet som främsta merit. Även om det ligger nära till hands att plocka upp skämskudden över det jag då skrev, är det ändå roligt att se vad som hänt sedan dess. Boken har, på något avgörande sätt jag inte förstod då, gjort avtryck i mig. Det var därför med viss glädje jag tog mig an serie-adaptionen av Kurt Vonneguts (1922—2007) moderna klassiker om andra världskrigets fasor.
     Serieversionen är enligt upphovspersonerna (minus Vonnegut då) inte en rak adaption utan mer lik än filmatisering där bokens essens på något sätt ska översättas i det nya mediet. Jag tycker det fungerar bra. Huvudpersonen Billy Pilgrim är alltjämt frånkopplad från tiden. Ena stunden är han i bombningarnas Dresden, i nästa stund på en konferens för optiker och sedan vidare till utomjordingarnas glasmonter för människor på planeten Tralfamadore. Det jag i romanen verkar ha upplevt som rörigt blir här glasklart åskådliggjort. Om möjligt hade krigets elände kunnat göras än mer explicit för att tänja gränserna genom bilderna, men på det hela taget är det inget jag saknar.
     Slakthus 5 är en viktig bok och berättelse i det att den så osminkat visar baksidan av kriget, hur väldigt unga pojkar skickades ut utan adekvat utrustning och träning. Rätt mycket som sker nu och skett sedan dess och innan med. Hur många ungdomar kommer att frikopplas från tiden på slagfälten i Ukraina (eller något av de andra barnkorstågen som drar fram)? Det är som att vi inte lär oss och då kan kanske lite Vonnegutsk fantasirikedom och svartsyn vara till hjälp. Serieromanen börjar med ett citat från Vonnegut:

Bombningen av Dresden, ofantligt kostsam och minutiöst planerad, var verkligen så meningslös, att det till sist bara var en person på hela planeten som drog någon fördel av den. Den personen är jag. Jag skrev den här boken som gjorde att jag tjänade en massa pengar och skapade mitt rykte, så som det är.
     Hur som helst fick jag två eller tre dollar för varje person som dödades.
     Intressant jobb jag har.

… Vilket kanske även kan stämma in på Ryan North och Albert Monteys nu då, antar jag. Så kan det gå. Det är inte självklart en bra idé att göra den här typen av experiment, men jag tycker verkligen serieadaptionen erbjuder en ytterligare dimension till berättelsen och den får mig tveklöst sugen på att läsa om romanen.

Litteratur/Recensioner

Ellen Strömberg — Vi ska ju bara cykla förbi

Posted on

Ellen Strömberg, inläst av Fanny Forsander, omslag formgett av Sara Edström
7 h 9 min. Rabén & Sjögren 2023 (2022)

Jag vet av egen erfarenhet att det inte är så himla lätt att vara 15-16 år. Man är själv dum i huvudet och alla andra är det dessutom också. Eller ja, inte alla andra, har man tur hittar man någon vars kugghjul passar med en med vilken man kan skapa en bubbla av normalitet, kanske. Ungefär om det handlar finlandssvenska Ellen Strömbergs (f. 1987) augustprisvinnande ungdomsroman Vi ska ju bara cykla förbi.
     I en sådan bubbla befinner sig bästa vännerna Manda (bokens berättare) och Malin, de ska snart sluta nian och känner sig så väldigt vuxna ibland. Manda drömmer om New York och Malin drömmer sig bort i största allmänhet, men när den snyggaste killen Manda någonsin sett börjar jobba på pizzerian får sagda inrättning en alldeles särskild dragningskraft. Vem är han? Och hur vore det att vara tillsammans med honom? Tja, frågorna ska få svar men tjejerna måste utarbeta en plan under tiden skolgårdens minfält av tröga killar, torra lärare och skoluppgifter passeras. Ingen lätt uppgift, men ska några klara det är det väl Manda och Malin.
     Vi ska ju bara cykla förbi utspelar sig i någon form av nutid där det sociala även sker via nätet på ett helt annat sätt än när jag var i den åldern, ändå känner jag igen Strömbergs universum så himla väl. Inte som att jag skulle ha varit någon av personerna i boken, men jag har träffat dem eller sett dem på håll på fester där jag knappt vågade prata med någon. Det är oerhört skickligt gjort. Det är också lätt att ömma för Manda och Malin (och några av bokens andra figurer), de är så vilsna och tvärsäkra, så självupptagna och självmedvetna, och de har ingen aning om vad de ska göra med alla förväntningar som inte infrias vare sig det är positivt eller negativt.
     Att som vuxen uttrycka att ”det här, det här fångar hur det är att vara ung” kan mycket väl vara ”cringe” (som de unga säger), men jag får acceptera det, för just så är det med Vi ska ju bara cykla förbi. Den är rolig, känslosam, ärlig och fartfylld och jag tycker att det är en alldeles strålande roman.

Litteratur/Recensioner

Maja Lunde — Drömmen om ett träd

Posted on

Maja Lunde, i översättning av Lotta Eklund, inläst av Maria Lyckow, omslag formgett av Conny Lindström
13 h 50 min. Natur & Kultur 2023
I original på norska Drømmen om et tre (2022)

I och med Drömmen om ett träd avslutar norska författaren Maja Lunde (f. 1975) sin klimatkvartett som hon inledde med Binas historia (2015) och följde upp med Blå (2017) och Przewalskis häst (2019). Det är en på det stora hela en mäktig svit som lyckas vara både post-apokalyptisk och historisk på en och samma gång.
     Drömmen om ett träd skiljer sig mot de tidigare delarna i det att den inte behandlar flera olika tidslinjer utan fokuserar på två perspektiv på samma händelser. Skådeplatsen är Svalbard i början av 2100-talet. Tommy och hans två yngre blir ensamma kvar på ön tillsammans med systrarna Rakel och Runa när en epidemi slår ut hela samhället i övrigt. Förutom sig själva att ta hand om har de även frövalvet som innehåller fröer från hela världen. Tao som åter dyker upp efter sin roll i Binas historia leder en kinesisk expedition på jakt efter fröerna för att med hjälp av dem återställa lite av naturen som förstördes under det tjugoförsta århundradet.
     Tyvärr tycker jag inte Lundes berättelse gynnas av begränsningen och perspektivskiftena här. De andra delarna närmade sig varsin tematik från flera håll på ett sätt som jag tyckte mycket om. Det kändes stillsamt och påläst utan att bli forcerat. I Drömmen om ett träd lyfter vi blicken i mer existentiell riktning, vi ska ställa oss frågan om huruvida människan och gemenskapen är värd att bevara eller om naturen borde få läka utan oss. En viktig fråga, visserligen, men jag upplever att den ställs på bekostnad av någon form av inre trovärdighet. Jag har lite svårt att bry mig om huvudfigurerna och väntar i stället på nästa besök i växthuset.
     Som helhet är ändå klimatkvartetten en viktig litterär pusselbit i berättelsen om framtiden och klimatet, med huvudfokus på ekologin och den sårbarhet som ryms i det faktum att växter och djur, arter av alla de slag är så intimt sammankopplade. Kan vi lära oss något? Kommer vi ändra oss? Tja, det är väl den springande punkten, men jag vore nog inte den läsare jag är om jag inte trodde på litteraturens kraft och det gör mig tacksam över en bokserie som denna. Det ska bli väldigt spännande att se var Lundes författarskap tar vägen härnäst.