Gail Carriger — The Heroine’s Journey

Posted on

Gail Carriger, omslag formgett av Starla Huchton
297 s. egenutgivning 2020 (2020)

Berättelsen om hjälten (”hero’s journey”) känner alla igen, ett kall eller en strävan efter revansch får honom att ge sig ut på en ensam resa, han besitter all styrka själv, skyr känslomässiga relationer (åtminstone potentiellt välfungerande) och när äran eller hämnden är bärgad har färden förändrat honom så i grunden att han omöjligt kan kliva tillbaka in i det samhälle han lämnade. Det är en normsättande berättelse vars inflytande på västerländsk kultur knappt går att bortse ifrån. Och det är en ganska toxisk berättelse.
     Som motvikt finns hjältinnans resa (”heroine’s journey”). Den bästsäljande amerikanska författaren Gail Carriger (f. 1976) definierar den i sin bok Heroine’s Journey som: ”Increasingly networked protagonist strides around with good friends, prodding them and others on to victory, together.”1 Det är en mycket gammal berättelse, vilket Carriger exemplifierar med myter från antikens Grekland, egyptisk mytologi och sumeriska Inanna, men som återberättas kanske mer än någonsin nu. Vad man än tycker om böckernas upphovsperson är Harry Potter ett av Carrigers återkommande exempel på en hjältinnas berättelse, vilket understryker att även om benämningarna är könskodade kan kvinnor, män, transpersoner och icke-binära i allra högsta grad vara huvudpersoner i både hjältens och hjältinnans berättelse.
     Carrigers syfte med Heroine’s Journey är tudelat. Dels vill hon rikta ljuset mot den här narrativa strukturen så att läsaren ska kunna känna igen vilken typ av berättelse hen upplever. Dels vill hon att de författare som konstruerar berättelser ska utrustas med en verktygslåda för att inte bara skriva hjältinnans berättelse utan kanske i första hand medvetandegöra vilka reglage och parametrar som finns och hur dessa kan ändras, justeras och laboreras med för att manipulera läsarens förväntningar. Det är en god ansats, och jag utmanas ständigt att granska de berättelser jag själv skrivit och de jag läst eller sett utifrån den kunskap som Carriger förtjänstfullt förmedlar.
     Men Heroine’s Journey är en tämligen pratig bok (nästan gimmickartat så) som sällan går djupt i det som tas upp och där analyserna av de verk som får exemplifiera författarens poänger bara snuddas vid. Samtidigt graviterar Carriger mot att försvara sina val, vilket inte är så konstigt med tanke på att den här typen av berättelser oftas ses ner på av förstå-sig-påare. Men Carriger själv säljer massor och hon understryker att marknadsandelarna är enorma så den defensiva inställningen tycks mig onödig. Samtidigt värjer hon sig från invändningarna med att hon skrivit den bok hon vill skriva och uppmuntrar den som vill se andra perspektiv på hjältinnans berättelse att skriva andra böcker.
     På det hela taget är Heroine’s Journey ändå nyttig läsning, Carriger har många poänger som visserligen skulle kunnat underbyggas bättre men som likväl håller för granskning. Som skrivhandledning är den både grundläggande och upplysande och jag tror att mycket ur boken kommer följa med mig i både skrivandet och läsandet framöver. Det är inte fy skam.

Show 1 footnote

  1. Som kontrast definierar hon hjältens resa som: ”Increasingly isolated protagonist stomps around prodding evil with pointy bits, eventually fatally prods baddie, gains glory and honor.” ↩

Sigrid Nunez — What are you going through

Posted on

Sigrid Nunez
210 s. Riverhead Books 2020 (2020)

Om jag när jag skrev ”Om generösa lyssnarskap i litteraturen” (2022-07-02) hade läst amerikanska Sigrid Nunez (f. 1951) roman What are you going through hade den haft en given plats bredvid Rachel Cusk och Lina Wolff, för här görs lyssnandet, observerandet till den bärande delen av huvudpersonens psykologiska process.
     Berättaren är en kvinna som besöker sin svårt cancersjuka vän i en annan stad, hon går på föreläsning och bor på AirBnB hos en gammal bibliotekarie där hon läser vad som verkar vara en ganska dassig kriminalroman. Att föreläsningen hon går på handlar om att det är kört för mänskligheten berör henne inte nämnvärt, inte heller att det är hennes ex som håller den. Romanen hon läser är blodig och misogyn och hennes döende vän blir är alltjämt döende. Distansen är kanske inte självvald men tycks i det närmaste oundviklig och som ett intellektuellt skydd graviterar hennes tankar med jämna mellanrum mot mer essäartade passager.
     Men, och det här är rätt viktigt, det går inte att ställa ”What are you going through?” (”Vad går du igenom?”) utan att något händer. Vännen, som inte varit särskilt nära berättaren på många år, behåller berättarens fokus genom sitt öde, på så sätt luckras skydden upp och någonting händer. Nunez använder berättarens passivitet som en motvikt när anekdoter och avsnitt staplas på balansbrädan och till slut tippar den över. Och vad som rullar fram är en social och emotionell förvandling som skrivs smärtfullt fram.
     Det är en otroligt välskriven roman som trots sina tunga, tunga ämnen lyckas vara rolig, egensinnig och omöjlig att värja sig mot. What are you going through har sitt tilltal och Nunez gör det hela mycket bra, så bra att romanen kvalar in bland de absolut bästa böckerna jag läst i år. Storslagen i sin enkelhet.

Amanda Svensson — Själens telegraf

Posted on

Amanda Svensson, inläst av Livia Millhagen, omslag formgett av Johan Hillebjörk
7 h 49 min. Norstedts 2023 (2023)

Enda sedan Hey Dolly (2008) stod det klart att författaren Amanda Svensson (f. 1987) är någon utöver det vanliga. Hon har en förmåga att sätta tonen perfekt och sedan hålla blicken fäst på målet till sista punkt. Även om det här och var kan slira lite med annat (handling, tematik) är hon en ekvilibrist som får mig att reflektera över glädjen att vara en läsare. Om den fantastiska Ett system så magnifikt att det bländar (2019) var något av ett mästarprov är den senaste romanen, Själens telegraf en stil- och omfångsmässig förflyttning tillbaka till hennes tidigare romaner.
     Att Iris Watkins inte är som alla andra står tidigt klart. Inte så konstigt med tanke på att hon växte upp i en övervuxen äppelträdgård tillsammans med sin mytomaniska mamma Grace och stenhuggaren Hugo på andra sidan häcken som enda sällskap. En liten värld vars få glimtar av annat främst kom via teven. Men en dag kommer en man till grinden och frågar efter Hope Watkins och med frågan slås den kil in i Iris vardag som ska få allt att rämna.
     Klipp till Glasgow runt millennieskiftet. Iris har kommit ut från ungdomsvårdsanstalten som blev slutpunkten efter att hon eldade ner huset där hon och mamman bott (det står klart tidigt, inte mycket till spoiler). Där träffar Iris Rupert och på ett eller annat sätt bildar de tillsammans med några vänner ett band vars akuta brist på pengar tar Iris tillbaka till mammans fotspår.
     Själens telegraf är i stort en berättelse om att mycket få varaktiga ting, om de så är världsliga eller själsliga, reses med lögner som byggstenar. För Iris som i sin nyfunna frihet inte bara från påföljderna av sitt dåd utan från sin mammas inflytande börjar finna en tillvaro att trivas i är varje beslut alltid ett val om att bryta mot något annat. Och länge fungerar det ganska bra, men samma mekanismer som skapade utsatthet i början av 1990-talet gjorde sig påminda igen i slutet, och så även mammans metoder.
     En anmärkningsvärd sak med Själens telegraf är hur Svensson, enligt mig, lyckas fånga en engelskhet som gång på gång får mig att i huvudet försöka finna en lämplig engelsk översättning av de svenska orden och, förvånande ofta, leds rätt. Emellanåt känns det nästan som att boken skrivits på engelska och sedan översatts. Det är en mycket märklig effekt som bidrar med någon form av autencitet. Imponerande hur som helst.
     Så ja, jag var lite avvaktande när jag tog mig an Själens telegraf för jag visste att den inte skulle vara någon Ett system så magnifikt att det bländar, men den är ändå en värdig fortsättning på ett av Sveriges mest tonsäkra författarskap.

Keanu Reeves & China Miéville — The Book of Elsewhere

Posted on

Keanu Reeves & China Miéville
337 s. Del Rey 2024 (2024)

Jag hade ju bestämt mig för att inte läsa mer av China Miéville (f. 1972) i år efter att ha läst flera tusen sidor av honom under våren. Sedan kom nyheten om att han, tillsammans med skådespelaren Keanu Reeves (f. 1964) skulle skriva en bok, romanen The Book of Elsewhere, tillsammans. Och nu sitter vi här.
     Oklart om det var en pandemi-grej, men 2021 släppte Reeves, tillsammans med Matt Kindt och Ron Garney, den första delen av seriealbumet BRZRKR. Serien, som jag inte läst (än), handlar om en odödlig krigare, Unute, och hans resa genom världshistorien. The Book of Elsewhere gör ett, eller egentligen flera, nedslag i Unutes berättelse och det långa sökandet efter svaret på frågorna om vad och varför han är och hur det ska få ett slut.
     Amerikanska myndigheterna tror att Unute är anställd hos dem, men egentligen är arrangemanget enklare än så, deras mål råkar vara förenliga och Unute passar på att slå följe så länge det är det. Under tiden gör forskarna vad de kan för att utvinna den kraft som finns inneboende i honom, till hans måttliga intresse, ska sägas, för många är de som försökt tappa honom på odödligheten. Samtidigt är det svårt att överraska någon som levt 80 000 år och minns allt. Ändå … kanske kan det hända något nytt nu.
     The Book of Elsewhere är skriven på ett ganska, för Miéville, okaraktäristiskt vis, växelvis i första-, andra- och tredjepersonsperspektiv, men långa hopp i kronologin. Det senare kommer av förlagan, och det är något med BRZRKR, eller kanske bara Reeves närvaro, som får boken att emellanåt bli lite killtuff. Främst inledningsvis är det som att läsa en berättelse om en av Reeves träigare actionroller, men blir gradvis bättre vartefter Unutes person sätts i gungning. Samtidigt har jag lätt att förlåta Miéville för mycket, för han skriver något överjordiskt bra. Miljöer, dialog, personer är strålande framskrivet och kompenserar (möjligen som vanligt) en lite svagare handling.
     Jag kanske hade förväntat mig och hoppats på något mindre uppenbart tufft, men The Book of Elsewhere var svårt att lägga ifrån sig. Den bjöd på fin prosa, spänning och modern fantastik som tänjer gränserna för vad den här typen av äventyrslitteratur kan vara.

An Yu — Efterklang

Posted on

An Yu, i översättning av Anna Gustafsson Chen, inläst av Hedda Stiernstedt, omslag formgett av Kerstin Hanson
6 h 8 min. Tranan 2024
I original på engelska Ghost Music (2022)

Det är en särskild känsla att läsa böcker där man bara kan (och bör) flyta med utan att fundera så mycket på vad som egentligen händer, eller åtminstone inte aktivt söka förklaringar och samband. Det kan handla om magisk realism, men även om drömska skildringar där berättelsernas fransiga kanter lämnar utrymme att luta sig tillbaka. En sådan bok är Efterklang av kinesiska författaren An Yu.
     Song Yan skulle bli konsertpianist som sin far, men det blev inte så. I stället är hon fast i sin trånga lägenhet med sin frånvarande make och hans kravställande och sjuka mamma. Ibland håller hon pianolektioner för motvilliga barn utan större entusiasm. En dag kommer det en felleverans av matsvampar som blir början på ett sökande efter en sedan länge försvunnen musiker. Song Yan snubblar också över makens förflutna som inte alls stämmer överens med vad hon trott.
     Efterklang handlar om frigörelse och ouppfyllda drömmar. Song Yans eftertänksamma och distanserade person ställs mot den klaustrofobiska tillvaron som blivit hennes nutid. Det hade kunnat vara outhärdligt men i stället tänjs verkligheten och hon får hjälp av (eventuellt drömmer om, men jag är inte helt hundra på det) talande svampar som växer ur skarvarna i väggarna och bakom listerna. Det är märkligt och fint på något vis. De gör berättelsen mer porös på ett sätt jag uppskattar mycket, får socialrealismen att skimra.
     Efterklang är en fin och lågmäld roman som lämnar en hel del jobb åt läsaren utan att det känns betungande.

John Pham — J + K

Posted on

John Pham
160 s. Fantagraphics books 2024 (2024)

Serieskaparen John Pham har varit verksam länge och sysslade i början främst med sitt eget självpublicerade serietidning Epoxy där han till fullo utnyttjade begränsade teknikers fulla möjligheter, exemperimenterade med form och teknik på ett sätt som få andra. Inget av det här visste jag när jag plockade upp J + K från bibliotekets seriehylla, det var bara en helt oemotståndlig bok. Då visste jag inte heller vad jag skulle ge mig in på.
     J + K handlar om de bästa vännerna Jay and Kay som lever sitt liv, fattigt på pengar med rikt på äventyr, mellan hemmet och South Town Super Mall med vissa avstickare till vännen(?) Eggy och ett tältläger där de lokala uteliggarna bor. Jay och Kay är väl vagt mänskliga, men i övrigt befolkas världen av figurer med ansikten som vikta papper eller smält ost och glumpires som samlats i gallerian för att lyssna på Pomp À Dours kassett ”Ennui En Nuit” i sin likkisteformade Gloombox.
     Allt är färgglatt och härligt knasigt på ett alldeles förtjusande vis. Pham fångar känslan av ett 1980-tal som aldrig fanns, en liten värld där tidningen ”Cool” innehåll allt som var värt att veta och ingenting var så konstigt att det inte fick hängivna fans och samlare. Mot slutet av boken finns en rad uppslag med fiktiv reklam (även insprängt här och där i boken) där en av personerna berättar om varför just de här klistermärkena eller den här vinylen borde ha ett samlarvärde. Samtidigt rymmer serierna en hel del svärta, om jobb, om ensamhet och död. Sedan kommer ett kapitel där alla är hundar eller katter. Det är snudd på gränslöst glättigt och obrytt emellanåt, men jag älskar det. Absurdidet när det är som bäst.
     Genomgående har Pham också arbetat för att serien även i ”normalt” tryck ska ha känslan av risograf, hyllskav och ojämn färg. På så sätt blir J + K också en artefakt att försjunka i, leta detaljer som inte bara tyder på fantasirikedom utan även hantverksskicklighet. Som sagt, J + K är fullständigt oemotståndligt för mig.

Leo Vardiashvili — Hard by a Great Forest

Posted on

Leo Vardiashvili, inläst av Luke Thompson
10 h 25 min. Penguin Audio 2024 (2024)
På svenska Invid den stora skogens rand, Wahlström & Widstrand (2024)

Liksom huvudpersonen i Hard by a Great Forest flydde författaren Leo Vardiashvili från ett Georgien i sönderfall efter Sovjetunionens kollaps. Inbördeskriget slet både familjer och regioner itu och givet nuvarande utveckling i landet är inte sista ordet sagt. Vardiashvilis roman behandlar inte kriget direkt, men i allra högsta grad dess efterverkningar, och är, tveklöst, en riktig pärla.
     I centrum står den nu vuxne Saba som tillsammans med sin bror Sandro och deras far Irakli flydde från Georgien och brödernas mor Eka. De var bara barn då och tillvaron i London var kanske inte enkel, pappan gjorde vad han kunde, men vad det led blev de mer britter än georgier. Så en dag, många år senare, beger sig först Irakli tillbaka till Georgien, därefter Sandro för att leta efter pappan och så var familjen splittrad igen. Saba kan inte annat göra än att följa efter.
     Det Tbilisi som möter Saba är inte som han minns det. Djuren från djurparken har rymt och stryker omkring husen och snart snubblar han över det spår av brödsmular som brodern lämnat åt honom i jakten på Irakli. Åtföljd av rösterna i huvudet från människorna som blev kvar när de reste, bästa vännen Nino, modern och flera andra, blir det en jakt genom familjens historia med hjälp av brödernas egna pidginspråk.
     Hard by a Great Forest är en ömsint skildring av flyktens och förlustens psykologi samtidigt som den är fartfylld och spännande, en märklig och oemotståndlig kombination. Vad som är verkligt, på sitt sätt, och vad som är någon form av mild magisk realism är inte alltid självklart, behöver inte nödvändigtvis vara det heller, förvisso, men det finns ett sagoanslag som vilar över berättelsen:

”Hard by a great forest dwelt a poor wood-cutter with his wife and his two children. The boy was called Hansel and the girl Gretel.”

Hans och Greta går igen genom boken, liksom berättelser av Shakespeare. Brodern Sandros brödsmulor är kanske inte alltför lätta för läsaren att dechiffrera, men Vardiashvili gör vad han kan för att Saba ska hjälpa oss. Och nog får vi åka med genom ett Tbilisi med långa skuggor där nästan alla möter Saba med orden ”en gäst är en gåva från Gud”.
     Jag tycker fantastiskt mycket om Hard by a Great Forest, än så länge en av årets bästa böcker. Det är medryckande, mänskligt och magiskt på samma gång. Det är ett stycke modern historia som kommer till liv och jag önskar att den hittar många läsare.

Francesca Segal — Welcome to Glorious Tuga

Posted on

Francesca Segal, inläst av Kristin Atherton
11 h 13 min. HarperAudio 2024 (2024)

När vi var små lyckades min syster med konststycket att skaffa en brevvän genom att skicka flaskpost, en pensionerad lots med sirlig handstil svarade och berättade om hur han en gång, för mycket länge sedan, besökte Tristan da Cunha i södra Atlanten. Den brittiska ögruppen är den bebodda plats som ligger längst från en annan bebyggelse och är så nära världens ände man kan komma. Jag tyckte det lät fantastiskt och navigerar fortfarande med ojämna mellanrum till öns wikipediasida för att läsa om flora och fauna, gemensamt ägda marker, Tristan-engelska, obefintlig brottslighet och fri sjukvård. Att ön Tuga de Oro i brittiska Francesca Segals (f. 1980) feelgoodroman Welcome to Glorious Tuga har Tristan da Cunha som förebild är bortom uppenbart.
     Den inåtvända veterinären Charlotte Walker tackar utan sin mammas vetskap ja till ett stipendium för att studera, kanske till och med rädda, utrotningshotade sköldpaddor på den avlägsna ön Tuga de Oro. Hade hon sagt något hade hon säkert blivit stoppad, för någonting säger henne att hennes sedan alltid försvunna pappa kan varit just därifrån. På båten dit möter hon läkaren Dan Zekri och de finner det oväntat lätt att prata med varandra. En romans? Nja, så enkelt kan det förstås inte vara. Väl på ön står hon inför en kulturkrock (såklart!), inte minst den med hennes snygge men bufflige hyresvärd Levi Mendoza. Hennes forskning står också i bjärt kontrast till öbefolkningens omedelbara behov och snart finner hon sig undersökande får, åsnor och hundar, snarare än sköldpaddor.
     Segal gör två saker väldigt bra och en mindre bra. Vi börjar bakifrån.
     Om vi leker med tanken att Tuga har en befolkning motsvarande Tristan da Cunhas landar vi runt 240 personer och det känns, tveklöst, som att varenda en är med i boken. Det är ett enormt persongalleri i en inte alltför lång bok och jag som annars inte brukar ha några större bekymmer att hänga med i röriga ensembler får kämpa hårt innan jag till slut ger upp och konstaterar att det nog ganska sällan är viktigt exakt hur bifigurerna hänger samman. Här man känslig för sådant bör detta ses som en varning.
     Desto bättre är hur hon gestaltar öns och samhällets egenheter och dilemman. Det är inte fråga om någon exotisering, åtminstone inte bara, utan de faktiska omständigheterna att bo så långt från andra det är möjligt att bo med allt vad det innebär av långsamma leveranser, tveksamt respekterad integritet och mycket annat får sitt utrymme. Även om det inte är Tristan da Cunha, inte riktigt åtminstone, så lyckas Segal förmedla känslan av att vara på en plats som den.
     Slutligen tycker jag, ovan feelgood-läsare som jag är, att den handling som kretsar kring Charlotte hanteras ypperligt. Hon får växa, men det får även de runt omkring henne och de vägval Segal gör är inte alltid de uppenbara och det får mig mer engagerad i deras öden än om hon följt alla de konventioner (jag upplever) finns. Och på det hela taget så levererar Welcome to Glorious Tuga exakt det jag var ute när jag plockade upp den.

Olga Ravn — De anställda

Posted on

Olga Ravn, i översättning av Johanne Lykke Naderehvandi, omslag formgett av Jennifer Bergkvist
138 s. Wahlström & Widstrand 2023
I original på danska De ansatte (2018)

Danska författaren Olga Ravn (f. 1986) har hyllats stort världen om, och De anställda blev nominerad till International Booker Prize 2021. Den science fiction-anstrukna boken innehåller vittnesmål från människorna och de ”människolika” som bor och jobbar på det sextusende skeppet som far genom världsrymden.
     Vittnesmålen är numrerade och inte alla nummer finns. Det blir tydligt att det uppdrag som besättningen på rymdskeppet en gång hade är på väg att rinna ut i sanden. Dynamiken förändras och varken människorna eller de människolika (olika typer av artificiella intelligenser, får man anta) beter sig som projektet initiativtagare antog, hoppades eller krävde. Situationen blir alltmer prekär och vittnesmålen ska ligga till grund för framtiden.
     I den bästa av världar hade De anställda kunnat vara en andlig uppföljare till Aniara (1956), en litterär skildring av en mänsklighet satt i rörelse på grund av de förutsättningar vi givit oss själva. Tyvärr har jag mycket svårt att få grepp om De anställda. Där Harry Martinson på olika sätt arbetar med både skeppet Aniara och tiden som rum genom ordval och stilistik fokuserar Ravn väldigt mycket på vittnenas upplevelser utan att riktigt motivera, eller förklara (genom undertext) vad som egentligen skapar förutsättningarna de lever under.
     Jag vill så gärna gilla De anställda men kom aldrig in i den. En annan typ av läsare skulle säkert ha stor behållning av den (uppenbarligen, eftersom den rönt sådana framgångar). Kanske är det enklare om man tonar ner science fiction-förväntningarna dessutom.

Ak Welsapar — Kobra

Posted on

Ak Welsapar, i översättning av Stefan Lindgren, omslag formgett av Kerstin Hanson
635 s. Tranan 2011
I original på turkmeniska Kepjebaş (2002) och ryska Kobra (2003)

Den turkmeniske författaren och journalisten Ak Welsapar (f. 1956) kan inte läsas i hemlandet. Den hårdföra post-sovjetiska diktaturen gör vad den kan för att hålla hans ord borta från befolkningen. Trots att landets första president, Saparmurat Nijazov, varit borta sedan snart 20 år vårdar hans efterföljare oförrätterna ömt, som om deras makt inte alls kommer från folket utan skulle spricka vid minsta beröring. Märkligt det där.
     I mastodontromanen Kobra ger Welsapar en inblick i diktatorns psykologi på ett alldeles utmärkt vis. I ett land täckt av öken härskar en man som av alla kallas ”Herr kamrat presidenten” och vars koleriska kynne ligger till grund för varje försök att omforma verkligheten. En vars verklighet definitivt omformats men inte på alls samma vis är kobran vars habitat krymper ju mer oljefälten breder ut sig. Han, kobran, förvandlar sig till människa för att se om han inifrån kan stoppa utvecklingen men finner sig i stället snabbt stigande i grader inom staten så att han till och med kommer inom Herr kamrat presidentens närmaste krets.
     Kobra sällar sig till en rad despotskildringar. Den saknar Patriarkens hösts (1975) ekvilibrism, är inte en motbjudande karnival som Jägarna på Karinhall (1972) och är väl i ärlighetens namn åtskilliga hundra sidor för lång, men det är ändå en inbjudande roman med en alldeles särskild förmåga att fånga de auktoritäras volatilitet. Konstitutioner skrivs om, huvudstäder flyttas, böcker skrivs och trycks (till Herr kamrat presidentens ära) på någon dag och när nyheter ska presenteras flyttas middagstiden till natten för att kunna utropas dagtid. Samtidigt visas västvärldens journalister en kuliss och intervjuerna är rökridåer, och pakter sluts med företagare, allt för att varje invånare ska leva på så lite som möjligt och, som parollen lyder: ”En människa får inte dö i förtid!”
     Welsapar granskade som journalist barn- och mödradödligheten i Turkmenistan och fann att de höga dödstalen var kopplade till omfattande miljöförstöring och -förgiftning. Detta var förstås otänkbart för styret och ledde så småningom till Welsapars exil. Miljöfrågan går som en röd tråd genom romanen i och med kobrans patos i frågan. Det, i kombination med den epidemi av post-sanning som råder i det politiska samtalet bland i huvudsak högerauktoritära ledare i dag, gör Kobra dessutom högaktuell fortfarande.