Poul Anderson — Three Hearts and Three Lions

Poul Anderson, inläst av Bronson Pinchot
7 h 4 min. Blackstone Publishing 2011 (1961)


Det finns böcker som är gränsöverskridande, men inte på ett moraliskt eller ens litterärt sätt nödvändigtvis. Snarare testar de var gränserna mellan fantasi och verklighet går, eller mellan legend och historia. Neil Gaiman är duktig på det, och China Miévilles The Last Days of New Paris (2016) är ett annat mycket fantasifullt exempel. Långt före dem skrev amerikanska science fiction-författaren Poul Anderson (1926—2001) romanen Three Hearts and Three Lions vilken börjar med en dansk ingenjör som ansluter sig till motståndsrörelsen i det nazistockuperade Danmark.
     Holger Carlsen var i USA och utbildade sig till ingenjör, men när kriget kom begav han sig hem och på en strand utanför Helsingør blir han skjuten medan han hjälper en berömd fysiker att fly till Sverige. Det hade kunnat sluta där, men Holger vaknar upp i en för honom främmande värld. Bredvid sig har Holger en riddarrustning i just sin storlek och hästen Papillon väntar tålmodigt. Det blir början på ett sökande efter både var han befinner sig men också vem han egentligen är. Svaret verkar inte vara ingenjören Holger Carlsen, åtminstone.
     Det visar sig snart att världen han hamnat i är en sagovärld fylld av magi och vidunder och att han själv verkar ha en viktig roll att spela i den, så viktig att en mystisk saracen redan är i full färd med att leta efter honom. Flykten och kampen tar honom till en svanmö, förbi troll och dvärgar rakt in i centrum av ett krig mellan ordning och kaos.
     Anderson baserar sin berättelse på legenden om Holger Danske, en av Karl den stores riddare, men vrider det till att bli en fråga om vilken värld som är den mest sanna. Flykten, motvilligheten och många av de andra drag som går att finna i legenderna fångas här i den vilsekomna dansken. Och jag tycker det är en utmärkt konstruerad berättelse, finurlig och lärd men ändå med en spännande vinkel. Det finns vissa tecken på att boken har några år (sextio!) på nacken, karaktäriseringen av svanmön Alianora är exempelvis rätt grumlig. Bortsett från det är jag glatt överraskad av denna egensinniga fantasy-bok.

Elisabeth Åsbrink — Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander

Elisabeth Åsbrink, inläst av författaren själv
15 h 9 min. Polaris 2024 (2009)


När jag gick i sexan kom avhoppade nynazister och förintelseöverlevare till skolan för att berätta om deras upplevelser, avskräckande exempel för något som jag då upplevde som en visserligen förskräcklig men tämligen marginaliserad företeelse. Det skulle komma på skam (på mer än ett sätt). Ett par veckor innan jag skulle sluta sexan, den 28 maj 1999, mördade nazisterna Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson två poliser i Malexander i vad som var en del av en rånturné i nynazismens namn. Jag upplevde, för första gången i ett begripligt sammanhang, vad det innebar med politiskt motiverat våld.
     Men berättelsen om Malexandermördarna varken började eller slutade där, för det går inte att tänka på morden utan att tänka på Lars Noréns pjäs 7:3. Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink (f. 1965) skriver i Smärtpunkten om arbetet med pjäsen och om de val och missbedömningar som ledde till att bland andra Tony Olsson mer eller mindre tilläts vistas fritt utanför fängelset utan tillsyn eller övervakning.
     1998 skickade tidigare nämnda Olsson, Mats (som på oklara grunder inte omnämns med efternamn) och Militärligans Carl Thunberg ett brev till Norén om hur de som fångar spelade teater innanför Tidaholmfängelsets och skulle inte Norén kunna tänka sig att göra något tillsammans med dem? Exakt vilka bevekelsegrunder som låg bakom dessa beslut är svåra att säga. Någonstans fanns det en tanke om att detta skulle kunna vara bra för fångarnas rehabilitering, någonstans fanns säkert en önskan om att skapa angelägen konst. Kanske var det ett ego som lät sig smörjas. Oavsett vilket sjösattes projektet och under en tid arbetades pjäsen 7:3 fram, en pjäs om tre fångar och en regissör som diskuterar bland annat nazism.
     Någonstans under produktionen tappas ansvaret bort. Kriminalvården litade på att Riksteatern höll ordning på fångarna, Riksteatern förutsatte att Kriminalvården skötte sitt jobb. Lars Norén lade över det mellanmänskliga ansvaret på producenten Isa Stenberg och Isa Stenberg lämnades ensam med tre stycken grovt kriminella som mer eller mindre gjorde som de kände för under sina permissioner (och någonstans på vägen blev Andreas Axelsson skådespelarnas avlönade privatchaufför).
     Åsbrink redogör sedvanligt stillsamt om händelseutvecklingen och det blir väldigt tydligt att det är många som agerat otroligt omdömeslöst, kanske på grund av naivitet, eventuellt på grund av missriktad tillit. Även jag som ändå i grunden har en tro på att ge människor chansen att bättra sig, får svårt att känna riktig övertygelse under läsningen av Smärtpunkten. Nazisterna Olsson och Mats visar inga tecken på att bättra sig, ändå fortsätter projektet. Och det säger en hel del om en process som denna att den enda som framstår som något sånär balanserad är Carl Thunberg. Han är inte nazist, han sköter sina permissioner, han gör sitt bästa för att göra livet drägligare för sig själv och sina medfångar. Därför blir kanske sveket och slaget mot honom extra hårt när hans medspelares handlingar inte bara svärtar ner Thunbergs rykte (ytterligare), utan även gör reglerna stramare för de fångar som eventuellt bättrat sig.
     Smärtpunkten är en alldeles utmärkt bok om ett stycke modern historia, berättad från början till slut. Det är också ett inlägg både om kriminalvård och om kultur och frågan om det ena kan vara det andra. Jag tror fortfarande att svaret kan vara ja, men inte på vilka villkor som helst. Den tragedi som rånturnén och Malexandermorden utgör ursäktas inte av konsten, den omdömeslöshet som visas på alla nivåer är något som inte bara de ansvariga får leva med under resten av sina liv, utan som många annars oskyldiga fått sota för på olika vis.

Judith Hermann — Hemma

Judith Hermann, i översättning av Jesper Festin, omslag formgett av Sara R. Acedo
169 s. Weyler 2022
I original på tyska Daheim (2021)


Min kollega beskrev tyska Judith Hermanns (f. 1970) roman Hemma som att ha någon bredvid sig i sängen på kvällen innan man ska somna som berättar om sin dag. Det är en förträfflig sammanfattning som egentligen gör den här texten överflödig, men jag ska ändå göra ett försök att utveckla tankegången.
     En nyskild kvinna med en vuxen dotter flyttar till nordtyska kusten för att arbeta på sin brors krog. Hon skriver brev till sin make som blev kvar i sin enorma samling prylar han räddat från total destruktion med en ”kan vara bra att ha någon gång”-mentalitet och försöker förgäves få tag på dottern som reser planlöst över världens hav. Men egentligen börjar det inte där, det börjar med ett minne av hur hon som ung fick ett erbjudande av en trollkarl och dennes fru att resa med dem för att framföra den itusågade damen. Det var någon slags audition, hon klev i lådan och fast att det var ett uppenbart trick (och fast att hon till slut tackade nej) var det något som hände där.
     Tillvaron i den lilla kustbyn är stillsam, mestadel. Hon arbetar, umgås med den frimodiga grannen Mimi och hennes bror Arild, samtidigt som hon ser sin egen bror ha bekymmer med den 30-40 år yngre flickvännen Nike. Stillsamheten återspeglas i Hermanns prosa som är i det närmaste frikopplad från händelserna, samtidigt som varje ord rymmer en sorg eller saknad över det som blev kvar där i lådan, den avsågade halvan, för så länge sedan. Utan att ha Rachel Cusks självutplånande tillslag påminner ändå Hermanns framställning en hel del om kanadensiskans.
     Så ja, Hemma blir på något sätt intimt som ett samtal i sängkammaren utan att egentligen handla om något eller skapa en laddning. Det är snarare förtroendefyllt, som att lyssna på någon man verkligen vill höra allting om.