Stina Oscarson — Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?

Stina Oscarson, inläst av författaren själv
3 h 25 min. Leopard förlag 2018 (2018)


Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? Frågan kommer ur dramatikern och debattören Stina Oscarson (f. 1975) när någon frågar vem som orkar ägna sin lediga tid åt facklitteratur. Frågan blev en mycket lämplig titel till den handbok i aktivism hon senare skrev. Och facklitteraturen i fråga var Right Livelihood Award-vinnaren Gene Sharp vars texter om icke-våld till stor del ligger till grund för Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?.
     Varför har vi ett armémuseum och inget fredsmuseum? Varför övar vi krig och inte fred? Varför läser vi Homeros och inte Sapfo? Frågorna tycks närmast banala, men bredvid önskemål om fred och frihet så saknar de svar. Genom hela boken darrar membranen kring dessa frågor och kontrasten blir total när Oscarson bara några sidor senare berättar om hur hon blir stoppad i säkerhetskontrollen på Kastrup. En burk blåbär- och bananmarmelad innehåller 25 ml för mycket, vilket vakterna tar ur medan Oscarson nervöst sneglar på Sharps From dictatorship to democracy (1994).
     Oscarson gör i boken en omtolkning eller modernisering av Sharps 198 punkter för demokratisk aktivism med icke-våld som metod. Vissa är möjliga att praktisera omedelbart: Aktivt lämna en plats, tystnad, avhopp samt bokjotter av produkter. Många kräver mer engagemang, men det är också det som är poängen med boken. Förändring kräver aktivitet. Inga protestmarscher, inga brandtal, inga strejker hade hållits, ännu mindre lyckats, om folk inte ansträngt sig på vägen. De, i Oscarsons tappning, 132 punkterna är inspirerande och vissa öppnar tankarna för fler sätt att bedriva motstånd på.
     För, som Oscarson avslutar, svaret på frågan om ifall man kan förändra världen utan att anstränga sig är ”ja”:

För det just det du kan. Du gör. Världen förändras hela tiden oavsett om du anstränger dig eller inte.

Så frågan är inte om man kan förändra världen ut att anstränga sig utan om man vill vara med och påverka i vilken riktning den ska förändras.

Just så. Neutralitet eller icke-handling kan i allra högsta grad vara att förändra världen. Du förändrar den genom att lämna walk over, varsågoda: kriga, förstör miljön, inga problem. Och i många fall bedrar det ditt samvete.

Matilda Gustavsson — Klubben. En undersökning

Matilda Gustavsson, inläst av Ida Schartner
8 h 52 min. Bonnier Audio 2019 (2019)


Den 23 november 2017 briserade nyheten att en kulturprofil med koppling till Svenska akademien utsatt kvinnor för övergrepp och trakasserier. 18 stycken vittnade.1 Det var i kölvattnet av #metoo och även om hans beteende verkar ha varit en illa dold sanning sedan 1990-talet (om ännu inte längre) var det för första gången någon som tog de han utsatt på allvar.
     Kulturprofilen var Jean-Claude Arnault, grundare till kulturscenen Forum och make till akademiledamoten Katarina Frostenson och central för avslöjandet var journalisten Matilda Gustavsson (f. 1987) som skriver om hela processen och om turerna kring Forum i Klubben.
     Några saker står väldigt klart när jag tar del av Gustavssons undersökning av Arnault, Frostenson, Forum samt Svenska Akademien.
     För det första. Arnaults systematiska övergrepp skyddades av den tystnadskultur som odlats länge i kretsarna omkring honom. Exklusivitet och utvaldhet utan någon som helst transparens är en utmärkt arena för den typen av ljusskyggt beteende. De utan makt är rädda för konsekvenserna av att ingripa, de med makt tycker polaren kan göra som han vill. Kanske är de också rädda av att förlora den inbillade flärd Arnault bidrog med.
     För det andra. Kulturen är fylld av kungagörare och portvakter, i synnerhet för dem som har ambitionen att leva på sitt skapande. När så pass mycket makt konsolideras hos Svenska akademien och i förlängningen Arnault kan det få oanade konsekvenser, professionella och personliga, för de som behöver deras välsignelse. De få utvalda definieras av sin utvaldhet, de som försöker bryta sig loss eller göra motstånd får kanske ge upp sin dröm.
     För det tredje. Arnault dömdes till slut till fängelse. Även om det är tveksamt att det väger upp de fängelser han skapade kring människor så är det ändå någon typ av upprättelse. Frostensons beteende var inga fysiska övergrepp, men kan på inga sätt ursäktas. Ändå kommer hon, Horace Engdahl, Anders Olsson och flera andra medlöpare i Svenska akademien lindrigt undan, både i Klubben och i diskussionerna kring Arnault. Det är tydligt att de delar den människosyn Arnault stod för, godkände hans handlingar och möjliggjorde att det fick fortsätta. Deras formidabla brist på omdöme har däremot inte fått några nämnvärda konsekvenser.
     Klubben är en välbehövlig genomlysning av en del av kulturvärlden som tidigare varit dold i skugga. Gustavsson beskriver det bra, håller sig saklig i en situation som på inga sätt underlättar saklighet. Samtidigt tycker jag att hon pekar på de strukturella problem som uppstått kring Forum och Svenska akademien.
     Utan kvinnornas vittnesmål, att de fann mod eller ork att berätta om sina upplevelser, hade inte Gustavssons bok varit möjlig, inte heller en fällande dom. Vi gör klokt i att tro på berättelserna och prata om vad som ryms i vår tystnadskultur så att inte detta ska kunna hända igen.

Peter Stamm — Agnes

Peter Stamm, i översättning av Sofia Lindelöf
134 s. Thorén & Lindskog 2014 (1998)


En av de bästa sakerna med mitt jobb som folkbibliotekarie är låntagarna som kommer och vill tipsa om böcker. Det är roligt att höra folk prata litteratur i allmänhet och då och då får jag tips som är svåra, för att inte säga omöjliga, att motstå. Ett sådant är Agnes av den schweiziske författaren Peter Stamm (f. 1963) som inte mindre än tre personer oberoende av varandra kom och var eld och lågor över.
     Agnes är en kärlekshistoria mellan romanens berättare, en schweizisk journalist som kommit till Chicago för att skriva en bok om lyxtåg, och den amerikanska fysikstuderanden Agnes. De möts på biblioteket, ser varandra i ögonen över böckerna, tar en kopp kaffe, röker en cigarett. Deras liv rullar samman så som liven ibland kan tänkas göra.1 De flyttar ihop och i vardagens mikrodramatik ber Agnes journalisten att skriva berättelsen om dem. Vilket han också gör. Vilket eventuellt får ödesdigra konsekvenser.
     Kortromanen Agnes såldes in till mig som ”annorlunda”.
     ”Annorlunda bra eller annorlunda dåligt”, frågade jag.
     Kvinnan jag just då pratade med såg fundersam ut ett slag, sedan log hon och svarade:
     ”Bara annorlunda.”
     Jag förstår vad hon menar, men för mig är den annorlunda bra. Stamm kombinerar den centraleuropeiska kärvheten och dess modernism, med metafiktionen. Kärlekshistorien om Agnes och huvudpersonen är svår att få rätsida på. Om det finns en verklighet inom romanen så finns det en punkt då berättelsen avviker från den och jag har flera förslag på var det kan vara men inga säkra svar.2 Därmed tror jag att den även kan ha en viss omläsningspotential.
     Roligt tips och intressant bok, det tackar vi för.

Show 2 footnotes

  1. Det var intressant att läsa den samtidigt som jag lyssnade på Isabelle Ståhls Just nu är jag här (2017). Inte ens tjugo år skiljer dem, samma berättelse, helt väsensskilda. Å andra sidan lär Alfred Hitchcock ha drömt fram den bästa historien som någonsin berättats: ”flicka möter pojke”.
  2. Vilket gör den till en utmärkt bokcirkelbok, skulle jag tro.