Marjane Satrapi — Broderier

Marjane Satrapi, i översättning av Gabriella Theiler
140 s. Galago 2006 (2003)


Anade Marjane Satrapi (f. 1969) vad som skulle komma när hon 2003 släppte Broderier? Jag vill gärna tro det. Hennes självbiografiska serier känns lite som om de står utanför tiden, inte som klassiker direkt (eller kanske det också), snarare som observatörer eller antropologer.1
     I Broderier låter hon en grupp iranska kvinnor i grupp tala ut om relationen till män. Kärlek och giftermål, förväntningar och sex, allt avhandlas av kvinnorna och det är tydligt hur vissa av dem valt, i den mån de alls haft möjlighet att välja, frihet framför trygghet, medan andra fastnat i en tankevärld där status och anseende måste skaffas och upprätthållas. Ingenting av detta är unikt för iranska kvinnor, även om det tar sig lite olika uttryck beroende på var i världen man befinner sig.
     I ljuset av #metoo förvandlas skvallret2 till skalv, vart och ett starkare än det förra. Det blir tydligt att dessa diskussioner blir ventiler, om än i slutna rum, och att dessa ventiler på många sätt är livsavgörande. Förra hösten fick dessa ventiler offentligt utrymme och blev förhoppningsvis starten på en revolution vi inte än sett slutet på, och utan dessa slutna rum och privata konversationer hade nog inte nästa steg varit möjligt. Broderier är en illustration av detta.
     Satrapi är en mycket god berättare, hanterar både sorg, humor och didaktik välavvägt. Stilen är densamma, enkla men kraftfulla bilder, som i den fantastiska Persepolis (2000—2003), även om Broderier är mindre i såväl omfång som anspråk. På något sätt berättar de ändå samma historia, ögonblick och sammanhang som ser väldigt specifika ut, men blir universella. Satrapi besitter på det sättet en fantastisk förmåga.

Show 2 footnotes

  1. Vilka, ska väl tilläggas, inte alltid varit så bra på att stå utanför tiden.
  2. Det är vad det ser ut som på ytan, men inte vad det egentligen är, långt ifrån funktionen det fyller.

Johannes Anyuru — De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Johannes Anyuru
301 s. Norstedts 2017 (2017)


Med en originell och ödesmättad dramaturgi skildrar Johannes Anyuru den händelsekedja där samhällsväven i ett samtida och framtida Sverige bryter samman och lämnar öppet för terror och repression. Med poetisk fördröjning gestaltas den individuella utsattheten i en värld med krympande livsutsikter och en uppfordrande undran över verkan av människors handlingar.

Citatet är motiveringen Augustprisjuryn gav när De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru (f. 1979) tilldeledes priset förra året. Jag skulle kunna nöja mig där, de har helt rätt, men jag tänkte även försöka fördjupa varför jag håller med dem.
     Islamister ska spränga en seriebutik där en prominent satirtecknare ska prata med butikens ägare i ett samtal om yttrandefrihet i samband med tecknarens boksläpp. Så långt är de flesta överens. Med bombvästar, kpistar och buntband håller de besökarna gisslan under Daeshs flagga. Men något händer. Polisen bryter protokoll, en av islamisterna, en ung tjej som har i uppgift att streama händelsen, byter fot. Vad är det egentligen som hänt?
     Från den punkten skiljer sig vittnesmålen lite. Den gängse uppfattningen verkar vara att tjejen sköt en av sina medbrottslingar och att dådet avstyrdes. Hennes egen är istället att hon kommit från en nära framtid där bomberna utlöstes och fick till följd ett oerhört repressivt system för att hålla icke-svenskar i schack: medborgarkontrakt, värdegrundslektioner, tvångsinternering, februarilagar, konstanta påminnelser, medborgargarden, angiveri. En framtid där fascisterna vunnit.
     Anyuru låter dessa bilder glida isär och sjunka ihop på ett i det närmaste smärtsamt sätt. Den ena ganska lik vårt samhälle idag, den andra inte olik, men uppskruvad ett par steg. Det är visionärt, profetiskt, en varning om att om vi inte passar oss är steget till en fullfjädrad förtryckarstat inte alltför långt. Anyuru laborerar med denna alternativa framtid (om man nu kan prata om en sådan) och levandegör den genom indirekta nedslag på en utvecklingstidslinje (iWatch 9, Sensogram där folk kommunicerar med ord istället för bilder (ge mig nu!) och så vidare).
     De kommer att drunkna i sina mödrars tårar nyanserar och komplicerar också bilden av terrordåd, radikalisering och gärningspersonernas bakgrund och inställning på ett sätt som mycket sällan görs. Den frikänner heller ingen från ansvar. Förutom att det i det större perspektivet är viktigt säger det också något om litteraturens kraft och borde lugna alla de som menar att litteraturen börjar sättas på undantag. Anyurus författande är förutom oerhört angeläget dessutom fullfjädrat berättande, från berättelsens integritet till minsta ordval. Det är omöjligt att inte ryckas med på något sätt, men samtidigt är han, precis som i En storm kom från paradiset (2012), en författare som inte lindar in saker och givet temat kräver han av läsaren att hålla ögonkontakten.
     De kommer att drunkna i sina mödrars tårar växte med varje ord och landade i såväl aktualitet som hopp, en blandning som inte är särskilt vanlig nu för tiden. Samtidigt frikänner den heller ingen från ansvar. Ingen.

Inger Christensen — Fjärilsdalen

Inger Christensen, i översättning av Sven Christer Swahn
43 s. Bonnier Alba 1996 (1991)


Det var inte alltför länge sedan jag läste, häpnades och förundrades över, min första sonettkrans1 i form av Lotta Olssons Den mörka stigen (2003). Det finns något oerhört tilltalande i de mest konstruerade formaten, det självpåtagna pusslandet, de ålagda begränsningarna. Det må vara omodernt med sonetter och terziner men jag kan inte låta bli att fascineras. Så när Tatjana Brandt skrev om Inger Christensens (1935—2009) sonettkrans Fjärilsdalen (dk: Sommerfugledalen) i Fängslad (2017) var det bara för mig att ge mig på den.
     Till skillnad från Den mörka stigen saknar Fjärilsdalen en tydlig berättelse, istället får vi besöka Brajčinodalen i Makedonien där fjärilar av många arter. Ur första sonetten:

De stiger upp, planetens fjärilshopar,
som färgstoft upp från jordens varma kropp,
cinnober, ockra, fosforgult som ropar,
ett moln av kemiskt grundstoff som lyfts upp.

Är dessa vingars flimmer blott en dimma
av ljuspartiklar i en bildvision?
Är det min barndoms drömda sommartimma
som klyvs i blixtars tidsförskjutna zon?


De stiger op, planetens sommerfugle
som farvestøv fra jordens varme krop,
zinnober, okker, guld og fosforgule,
en sværm af kemiskt grundstof løftet op.

Er dette vingeflimmer kun en stime
af lyspartikler i et indbildt syn?
Er det min barndoms drømte sommertime
splintret som en tidsforskudte lyn?

Därefter följer ett poetisk resonemang om livet och döden, om förgänglighet och evighet som kantas av fjärilarnas färgprakt och vars spröda vingar understryker metaforen.
     Den utgåva jag läser sätter Christensens danska originalverser bredvid Sven Christer Swahns (1933—2005) svenska översättning och det är rätt bra. Swahn beskriver själv i efterordet översättningens vånda och avslutar: ”läsaren erbjud urtext och tolkningsförsök, kort sagt både något att glädjas åt och något att förargas över”.2 Det är ju inte en avundsvärd uppgift att översätta en lyrisk text till bredden fylld med danska artnamn. Den presentationen som jag läst gör vad den kan av situationen och jag kommer på mig med att växla mellan att läsa det danska, nästan högt för mig själv, och att läsa det svenska för att mer ordagrannt förstå vad jag läser. Det går oväntat bra.
     Fjärilsdalen är läsvärd i sin enkelhet, stor poesi i litet format och jag vidhåller att det i begränsningarna och formen föds något alldeles fantastiskt.

Foto: Наташа Величковска (CC BY-SA 4.0).

Show 2 footnotes

  1. Liten repetition för den som behöver, en sonettkrans är först fjorton sonetter där sista raden i en sonett är första raden i nästkommande och som avslutas av en femtonde bestående av den första raden i de fjorton tidigare.
  2. Även Brandt kritiserar översättningen.