Charlotte McConaghy — När vargarna kom

Charlotte McConaghy, i översättning av Carina Jansson, inläst av Gunilla Leining
8 h 35 min. Lavender Lit 2022 (2021)


Australiska Charlotte McConaghys andliga uppföljare till Den sista migrationen (2020) tar med läsaren till Skottland där vargar ska återintroduceras i ett led att rädda den biologiska mångfalden. Liksom i föregångaren är När vargarna kom en klimatroman och thriller som smälter ihop med landskapet det utspelar sig i.
     Inti Flynn och en grupp biologer har inte riktigt lyckats övertyga lokalbefolkningen, i synnerhet boskapsägarna, att det är en god idé att plantera vargar i området, så när beslutsprocesserna drar ut på tiden gör de det i alla fall och hoppas på det bästa, vad nu det skulle kunna vara. Mer eller mindre förtäckta hot varvas med sabotage, men Inti gör heller inte särskilt mycket för att överbrygga de meningsskiljaktigheter som finns och när en man som Inti råkat i luven på hittas död är det inte henne själv hon försöker skydda, det är vargarna.
     McConaghys huvudpersoner är duktiga på sina jobb, men till priset av att de skaver på sin omgivning på andra vis, inte minst genom sin självdestruktivitet. Inti har dessutom en tvillingsyster som är beroende av hennes hjälp och som inte riktigt är ett ankare för henne, men nästan. Detta är den drivande motorn i romanen och efter att ha läst Kerstin Ekmans fantastiska Löpa varg känner jag nästan att jag önskar något mer, något komplexare. Vargens vara eller icke vara kokas alltför ofta ned till en konflikt om stad mot land, naturvård mot jordbruk. I allra högsta grad även hos McConaghy. Uppenbarligen finns det en konfliktlinje, men det måste finnas utrymme för andra typer av perspektiv. Kanske tycker jag att McConaghy efter Den sista migrationen gjort det för enkelt för sig och därmed tappar åtminstone ett litet snäpp av det som var så lovande i föregångaren.
     När vargarna kom är dock alls inte dålig utan en habil thriller med levande natur och bra driv och den som söker efter detta lär inte bli besviken. Det är kanske bara jag som också hade hoppats på att den skulle säga något om något som känner ett uns av missad möjlighet här.

Katherine Addison — The Goblin Emperor

Katherine Addison
483 s. TOR 2015 (2014)


Det finns många sätt att närma sig Katherine Addisons (f. 1974) fantasyroman The Goblin Emperor men faktum är att jag inte kan minnas när jag fullständigt slukade en fantasyroman senast på samma sätt som jag gjort med denna. Jag tror framförallt att jag suktar efter berättelser där medkänsla, förlåtelse och vänlighet inte ses som svagheter eller apart, och utan att det känns tomt.
     Goblinen Maia är fjärde sonen till den fruktade och oälskade kejsaren i alvriket, bortstött och förvisad till en avkrok efter att hans mamma dog. En dag kommer ett bud till honom; kejsaren och Maias tre äldre bröder har dött när deras luftskepp kraschade och, ja, nu står han först i successionsordningen, något ingen trodde möjligt. Väl i huvudstaden blir det tydligt att Maia saknar allt av kunskap, takt och förslagenhet. Kejsarrollen är inget han önskat och det stora hovet tycks honom nästan oöverblickbart med allt vad det gäller av relationer och traditioner. Vad Maia däremot har är ett stort hjärta.
     The Goblin Emperor är på det sättet ingen äventyrsroman, även om det är fantasy, utan berör huvudsakligen Maias försök att anpassa sig efter den rollen som tilldelats honom, och kanske vad viktigare är: vilka val han gör för att utföra sin uppgift på ett sätt han kan stå för. Fiender tycks det finnas gott om — i synnerhet bland dem som ser honom för det han är: goblin, bortstött, ung — men i valet att bemöta dem med hämndlystnad eller storsinthet väljer han i regel det senare.
     Det går att läsa The Goblin Emperor utifrån många perspektiv, som sagt. Det skulle kunna vara en allegori över kolonialmakter och imperier, över rasåtskillnad, över hur auktoritet blir något annat. För mig, själva anledningen till att jag alls läste den, var för att den gör hoppet till praktik. Den unge kejsarens avståndstaganden från pappan må komma ur personlighet och barndomstrauman, men satta i system skapar de förändring, ett andningshål för alla dem som inte kan eller vet hur en annan värld kan vara möjlig.
     The Goblin Emperor är inte en perfekt roman. Den är för lång och har tramsigt långa namn på personer och platser, speciella titlar1 och figurer med manér som ibland blir något överdrivna. Det kan inte hjälpas, trots dessa invändningar tycker jag så väldigt mycket om The Goblin Emperor. Det är berättelse om allt det jag vill se mer av i världen och en berättelse som står i kontrast till väldigt mycket annan populärkultur2 på ett sätt som är mycket värdefullt.

Show 2 footnotes

  1. Vilka förklaras i en beskrivning i slutet av boken, så dags då.
  2. Game of Thrones, någon?

Emilia Clarke & Marguerite Bennett — M.O.M. Mother of Madness. vol. 1

Emilia Clarke, Marguerite Bennett & Leila Leiz
152 s. Image Comics 2021 (2021)


Singelmödrar, för att inte säga alla mödrar, är superhjältar! Så låter det ibland och nog ligger det en del i det, även om jag tror att de hade varit mer behjälpta av att slippa pressen att leva upp till något övermänskligt, snarare än att leva i ett jämställt, värdigt och humant samhälle. Hur som helst, skådespelaren Emilia Clarke (f. 1986) har slagit sig samman med serieskaparen Marguerite Bennett (f. 1988) för att skapa en figur som är just denna superhjälte, nämligen: Mother of Madness.
     M.O.M. utspelar sig en bit in i framtiden. Feminismens framsteg har fått stå tillbaka, kapitalismen löper amok (än mer än idag) och de tekniska landvinningarna görs på tveksamma grunder. I detta navigerar Maya Kuyper, ensamstående mamma och i besittning av superkrafter. Dessa krafter styrs av hennes hormoner. När hon exempelvis är arg blir hon supersnabb och superstark, när hon blir rädd blir hon osynlig och när hon är ledsen läker hon. Och beroende på var hon befinner sig i menstruationscykeln är dessa krafter olika starka. Det låter lite som en hjälte någon snubbe hittat på för ”så måste det ju funka” men i albumet presenteras det hela med lite mer udd. Poängen är oavsett vilket tydlig.
     Inledningsvis försöker Maya bara navigera genom minfältet som patriarkatet och kapitalismen lagt runt henne, men när hon blir indragen i en människohandelshärva behöver hon ett alter ego, vilket blir M.O.M., klädd i orange träningsöverall och blå balaklava och med sina närmaste vänner som stöd ska hon sätta stopp för människohandeln en gång för alla.
     M.O.M. är färgsprakande, fartfylld och fullproppad med flirtar till dem som har åtminstone lite koll på feministiska frågor. Maya bryter ständigt den fjärde väggen, inte lika framgångsrikt som Fleabag (2016—2019), men åtminstone med samma uppriktighet. Mitt i en actionfylld scen redogör Maya för sin egen historia och/eller samhällsfrågor (sannerligen ett under av multi-tasking!) och när man väl kommit in i stilen flyter det på fint. Jag såg någon som kommenterade boken med att Clarke & Bennett tar sig an för mycket på en gång och även om jag ser vad som åsyftas tycker jag främst att det fyller två funktioner (och gör det bra): 1. att etablera vilken sorts värld Maya befinner sig i och vilken sorts person hon är, och 2. lägga grunden för kommande delar.
     Nå, nu är väl M.O.M. också ett seriealbum som stryker mig medhårs, och om superhjälteserier ofta är adrenalinstinna på ett manligt vis är det uppfriskande med en som tillåter andra hormoner (och bevekelsegrunder) att ta plats. Det ska bli väldigt spännande att se var Clarke & Bennett tar med oss i framtiden.