Anders Teglund — Cykelbudet

Anders Teglund, inläst av författaren själv
13 h 19 min. Teg Publishing 2021 (2021)


När jag läst om Cykelbudet av pianisten och förläggaren Anders Teglund (f. 1983) har boken beskrivits som ett wallraffande reportage inifrån en oerhört dysfunktionell bransch, men … jag är inte säker på att det är det det är. Men låt oss börja från början.
     Corona-våren 2020 ställs allting in. Teglunds inkorg fylls av mail om återbud, uppskjutna evenemang och osäkerhet. Även om han tycks van att arbeta i ett litet format blir möjligheterna färre och storleken mindre för var dag som går. Då gäller det att tänka nytt och bredare. Å ena sidan börjar han fundera kring format och upplägg för sitt musicerande, å andra sidan får han för sig att ta anställning hos Foodora i hopp om att kunna skriva något insiktsfullt om det hela.
     Ja, så långt ser det ut som wallraff.
     Under flera månader cyklar han, stångar sig blodig mot dumma system och försöker lära känna sina arbetskamrater, allt till en lön som knappt räcker för att täcka de utlägg cyklandet upplevs kräva. Men det är nice att cykla och i kroppsarbetet finner han någon form av eufori som mycket möjligt är en läggningsfråga. Den krockar, hur som helst, med de urusla arbetsvillkor som råder. Han försöker uppmuntra till fackligt engagemang, men det är inte helt enkelt när just fackligt engagemang varit en grund för att sakta men säkert förlora jobbet, något många av de andra buden inte har råd att göra.
     Som svensk har han andra möjligheter och reportaget blir till något annat, och djupare än renodlade reportage från insidan. Parallellt, och här når vi det som jag ser som Cykelbudets kärna, pågår ett kulturliv i upplösning. Pandemins begränsningar för arrangörer är budbranschens guld och någonstans i mitten står Teglund och många med honom. Prekariaten ser helt olika ut, men är känsliga för såväl konjunktur som väder. Det är inte samma sak att jaga stipendier, krisstöd och samarbeten som att hålla ett högt leveranssnitt, men nog handlar det om grundläggande dräglighet. Foodora-budet blir destillatet av en ekonomisk verklighet där det faktiskt inte lönar sig att arbeta, bara att få andra att göra det åt en. Buden beskrivs av företaget som ”hjältar” men det blir också väldigt tydligt vilka som är skurkarna.
     Cykelbudet är en fin, men kanske några regninga Göteborgsbackar för lång, redogörelse av dubbelheten i detta och Teglunds närvaro belyser osäkerheten inom både kulturarbete och Foodora-arbete (och andra likande firmor med utnyttjande som affärsidé), båda symptom på något som inte mår så bra. Vi lever för att arbeta, när vi borde arbeta för att leva. Det gäller så väl pianister som asylsökande och bör gälla oavsett om det är pandemi, valår eller solsken.

Benjamín Labatut — En fruktansvärd grönska

Benjamín Labatut, i översättning av Hanna Nordenhök
231 s. Nirstedt/Litteratur 2021 (2020)


På gymnasiet gjorde jag vad jag kunde för att inte plugga fysik, matematik och kemi, trots att jag försökte ta mig igenom tekniskt program. Skulle någon kommit fram till mig då och sagt ”Martin, om 16 år kommer du att läsa en bok som handlar om fysik, matematik och kemi och du kommer gilla den” hade jag förmodligen skrattat. Nå, nu sitter jag här och boken i fråga är En fruktansvärd grönska av chilenske författaren Benjamín Labatut (f. 1980).
     Vad Labatut gjort är en essäistisk fabulation rörande några av naturvetenskapernas pionjärer, ofta är det inte särskilt smickrande. Tidigt dyker ett bekant namn (från Geniet från Breslau exempelvis) upp, Fritz Haber som uppfann både konstgödslet och senapsgasen. Det finns ingen lycklig historia här. Vi lotsas också genom kvantmekanikens gryning där Erwin Schrödinger å ena sidan, och Werner Heisenberg å andra, dividerar om huruvida elektroner är att betrakta som vågor eller matriser, en vild diskussion som skulle komma att förändra inte bara förståelsen för fysik som disciplin utan även grunden för vår förståelse.
     Nå, Labatut svävar runt i naturvetenskapens kärna och visar vilken destruktiv kraft som finns i nyfikenheten och framstegsivern. Konstgödslet som livnärt så stor del av mänskligheten (trots allt) föddes i mer eller mindre samma laboratorium av samma intellekt som senapsgasen och vätecyaniden Zyklon B. Jag tror inte Labatuts sensmoral är antivetenskaplig, men besattheten vissa av de här personerna visar upp lämnar sällan utrymme för eftertänksamhet och konsekvenserna blir heller aldrig riktigt tydliga förrän det är för sent.
     En relevant fråga att ställa är huruvida det krävs förkunskaper för att uppskatta En fruktansvärd grönska. Jag vet inte. Jag är uppenbarligen varken kemist, matematiker eller fysiker, men har tillräckligt med koll för att åtminstone känna igen de flesta av namnen. Labatuts poäng tycks mig inte vara att dyka ner i de olika ämnena i sig utan att skapa ett rum för personerna att spela ut dessa mer eller mindre smickrande processer. Han är lärd och svepande, säger sig ha tagit ut svängarna en del, men det gör mig inte särskilt mycket. Det är en dramatisering och som sådan både lärorik och underhållande.

Jeff VanderMeer — Wonderbook. The Illustrated Guide to Creating Imaginative Fiction

Jeff VanderMeer
384 s. Abrams 2018 (2013)


Wonderbook är en mäktig bok, det må jag säga. 384 sidor i färg, rikligt illustrerat och med mängder av textrutor och annat bös, ett försök att på flera fronter mata in kunskap och inspiration till aspirerande författare. Den amerikanske författaren Jeff VanderMeer (f. 1968) vill väldigt mycket med sin bok, men det landar snarare i en häftig än en bra.
     Om man ser till upplägg och faktamässigt underlag är Wonderbook nämligen ytterst ordinär. VanderMeer tar upp perspektiv, stil, dramaturgi och en rad andra saker som är mer eller mindre standard inom genren. Detta gör han oerhört ordrikt, så pass att jag snart börjar skumma snarare än att läsa, för att se om det finns något konkret eller användbart instoppat i det hela. Det gör det sällan. Vilken annan skrivhandbok som helst är mer fokuserad än Wonderbook. Nära till hands för mig är Outlining Your Novel (2011) av K.M. Weiland som på 177 mycket mindre flashiga sidor lyckas säga ungefär samma sak, dessutom introducera en rad användbara verktyg.
     Men okej, är Wonderbook ens första trevande steg inom skönlitterärt författande finns det nog mycket att hämta här ändå. Tyvärr gör den snurriga layouten det hela ganska svårläst. Det finns någon form av brödtext (som nog i sig inte är så många sidor) men som bryts av av rutor, essäer, illustrationer som gör hela läsuppelvelsen väldigt hoppig. Man bläddrar fram, tillbaka, läser, hoppar över, går tillbaka. Utmattande och inte alls särskilt inbjudande. Det är synd att det är så taffligt gjort, för mycket av det som sprängts in håller hög kvalitet (mycket högre än det övriga, om man nu ska vara petig).
     Och ja, på det hela taget är Wonderbook en mycket tuffare bok än den är bra eller användbar. Att jag läst en ”Revised & Expanded” utgåva gör också att jag inte tror att den hade kunnat bli så mycket bättre. Den skulle vunnit på att vara hälften så lång, haft en tydligare koppling mellan brödtext och övrigt material och på så sätt kunnat haft en layout som hade hjälpt läsaren genom boken, snarare än motarbetat.