E. P. Uggla — Drakar och demoner. Uppvaknandet

E. P. Uggla
236 s. Bonnier Carlsen 2023 (2023)


Jag avundas inte E. P. Uggla (f. 1979) uppdraget att skriva en bok baserad på rollspelet Drakar och demoner som på samma gång ska locka en yngre publik och göra en vuxen, sannolikt nostalgisk, publik nöjd.1 Det är till sin natur en i princip omöjlig uppgift och det gör kanske att den härvid föreliggande boken, Uppvaknadet får ett lite splittrat uttryck.
     Tamea är en trettonårig tjej som tränats i strid som om hon skulle bli riddare, men när hennes märkliga, nästan levande, tatuering en dag börjar glöda får hon reda på att hon ska giftas bort, och det illa kvickt. Det har hon då rakt ingen lust med, i synnerhet inte eftersom det verkar som att hennes äldre bror är i fara någonstans i Dimmornas dal. Hon rymmer och gör till slut gemensam sak med halvalven Verven och lönnmördarankan Gizma, en apart trio som tycks ha något gemensamt, även om de själva inte riktigt kan identifiera vad.
     Uppvaknandet har en tämligen klassisk utgångspunkt i det att en ung person av omständigheterna rycks upp från en förhållandevis lugn tillvaro och tvingas ge sig ut på flykt och/eller jakt efter något som i regel är svaren på en hel del frågor. Det är mer eller mindre en genrekonvention och inte mycket att orda om, egentligen. Jag tycker Uggla gör det bra i det att hon låter Tamea vara duglig och självständig. Visst, hon får sällskap, men utgångsläget är varken en hjälplös eller rådlös yngling. Vad som möjligen sticker ut är hur oblygt våldsam Uppvaknandet ändå är. Kanske är det en flirt med rollspelets glam och gladvåld, men det bidrar också till en fråga om spelets målgrupp som vägs upp från andra hållet av ett minst lika oblygt ungdomligt tilltal. Jag tror inte den lämpar sig för en alltför ung publik, men jag tror också att en alltför traditionalistisk äldre publik kan ha svårt att finna vägar in i den. Samtidigt tror jag att det finns perfekta läsare där ute, de som törstar över exakt den här berättelsen.
     Kopplingen till Drakar och demoner är tämligen stark och den som är bevandrad i rollspelets värld kommer att känna igen sig här. Det är så pass starkt att jag fler gånger under läsningen behöver påminna mig om att skönlitteratur och rollspel är olika medier som gör olika saker olika bra. Jag hade kanske önskat mig att boken tydligare handlade om en äventyrargrupp som inte behöver växa ihop under berättelsens gång utan som i sig är huvudpersoner. Men det hade nog blivit en sämre bok, en sämre berättelse.
     Uggla förvaltar det svåra uppdraget väl ändå, och bra svensk ungdomsfantasy med potential att få spridning är ovanligt. Uppvaknandet är en uppenbar första del i en serie och jag ser fram emot att få följa Tameas äventyr vidare i kommande delar.

Show 1 footnote

  1. Jo, okej, det gör jag nog, trots allt.

Lotta Olsson — Jag som är kvar

Lotta Olsson, inläst av författaren själv
2 h 46 min. Bokförlaget Polaris 2023 (2023)


Författaren och poeten Lotta Olsson (f. 1973) har skrivit ett av mina absoluta favoritdiktverk, sonettkransen Den mörka stigen (2003), och många finurliga och fina barnböcker. Jag som blev kvar är något helt annat. Den rör sig i gränslandet mellan självbiografi och skönlitteratur och är ett svar på hennes avlidne make Ulf Nilssons bok En liten bok om konsten att dö (2022). Jag som är kvar är en ofiltrerad berättelse om alla de minnen och känslor som förlusten river upp.

En gång fanns T och han hade kort hals och breda axlar och blank kuk, och jag förälskade mig i honom, tror jag, för att han var intelligent och känslig, men nu är han inte det längre, för kroppen togs ifrån honom. Precis som den togs från U, som kom sedan, och från mamma, som bar mig från början, och från pappa, men där tar det längre tid. Men min egen kropp rör sig ännu i världen och jag känner den utan och innan och känner den inte alls, och ändå är det den jag är.

Det är inte bara komplex att vara människa, att veta var man själv tar slut och omvärlden börjar är minst lika knepigt, och ska man definiera vad som är självet så går det knappast. Utan kropp är du intet, du kan glömma den och nonchalera den och du kan försumma den, men när den glömmer dig är det inte mycket kvar. Likadant omvänt, en kropp utan att medvetande är ett mycket skört själv. Därför är det på många sätt befriande att läsa Olssons bok, för här får hela människovarandets komplexa spännvidd utrymme. Att hon en gång för alla förlorat U är en källa till sorg, men det går att känna en i det närmaste obegränsad sorg utan att uppslukas av det, för kroppen, berättarens kropp, söker sig till en annan kropp mitt i allt. Vad ska man känna inför en ny romans så snart inpå en förlorad livskamrat? Tja, det finns inget enkelt svar på. Eller jo, det gör det ju, man känner det man känner.
     Jag som är kvar är så okonstlat personlig att det i det närmaste ger svindel, emellanåt. Samtidigt får mycket av det som gör Olsson till en förträfflig författare utrymme här, om än på ett helt annat sätt än vad jag upplevt med henne förut. Hennes precisa prosa i korta avsnitt, korta kapitel avbryts ibland av vad man ska förstå är samtal med hennes pappa som ännu är i livet, något slags liv, men knappt talför till samtligas frustration. De tjänar som påminnelse till att dessa liv vi lever inte låter sig ringas in riktigt. Olsson är kvar. Men är hennes pappa det?
     Jag som är kvar är en bok som knycklar ihop förlusten för att sedan låta den veckla ut sig framför oss. Sakta, eller snabbt, med oväntade vändningar, lika oväntade som våra egna tankar kan vara. Jag önskar att Olsson inte hade behövt skriva den, men jag är mycket tacksam att hon, när vi nu är här, lät oss ta del av mänsklighetens alla sidor.

Åsa Avdic — Ett liv till

Åsa Avdic, inläst av Angela Kovács, omslag formgett av Sara R. Acedo
7 h 34 min. Albert Bonniers förlag 2023 (2023)


Året är 1921 och en akademisk spiritist vid namn Thomas Bradford hittas död i en lägenhet i Detroit, förmodat självmord, men är det så enkelt? Ja, den frågan försöker författaren och journalisten Åsa Avdic (f. 1974) besvara i romanen Ett liv till. Boken är en fri dramatisering av den verkliga historien om Bradford och kanske framförallt hans assistent Ruth Doran.
     Ruth Doran giftes bort som ganska ung, men egentligen hade hon nog gärna gått kvar på universistet. Hon var oerhört skicklig matematiker och fysiker, hade talang (trots att hon var kvinna, sades det vid tiden). I ett kärlekslöst äktenskap fick hon flera barn men inte särskilt mycket passion. Med Thomas var det annorlunda. Med Thomas var det kärlek vid första ögonkastet. När maken dött och Thomas annonserade om en assistent till sin spiritistiska forskning sökte och fick den nyblivna änkan positionen. Det blir början på ett stormigt förhållande och, för all del, även början på slutet.
     Berättelsen om Ruth och Thomas är i grunden en ganska sorglig kärlekshistoria. Ruth, bokens egentliga huvudperson, är påfallade ofta utlämnad åt omständigheterna. Hennes talang är inte vatten värld på grund av hennes kön, hon får nosa på friheten via studierna och via några bekantskaper hon gör via makens umgängeskrets, men när valet åtminstone temporärt tycks vara hennes väljer hon i regel att undvika det hon kanske borde bejakat, och kasta sig in i direkt okloka strävanden trots att hennes kunskaper talar emot dem. Jag antar att det blir bättre litteratur så, men det är också lite beklämmande.
     Den stora behållningen för egen del tycker jag är berättarrösten. Vissa delar är Ruths dagbok och dessa är inte mycket att orda om, däremot finns det en resonerande allvetande berättare som kan dra paralleller till saker som kommer att hända. Det är lite oklart vem berättarrösten tillhör, kanske är det Avdic, men det är onekligen så att den går att läsa som ett av de andeväsen Thomas och Ruth sökte. Varför vet berättaren det hen vet? Varför berättar hen överhuvudtaget? Det är en kittlande dimension som jag uppskattar mycket.
     Ett liv till påminner på något vis om Där kräftorna sjunger1 (2018), en historiskt placerad berättelse med ett mysterium att fördjupa sig i. Avdic gjuter liv i både tiden och figurerna på ett skickligt sätt och jag tror att många kan uppskatta Ett liv till som en pigg och modern historisk roman om en tid då vetenskapens sökande tillät personer som Thomas Bradford och Ruth Doran att leta spöken.

Show 1 footnote

  1. Men bättre. (Och trovärdig.)