Rebecka Åhlund — Jag som var så rolig att dricka vin med

Rebecka Åhlund, inläst av författaren själv Katarina Cohen
5 h 10 min. Natur & Kultur 2019 (2019)


Vi gör klart två saker från början, så har vi det sagt: alkohol är ett gift och alkoholism är en sjukdom. Det blir, om inte förr, alldeles tydligt i journalisten Rebecka Åhlunds (f. 1976) självbiografi Jag som var så rolig att dricka vin med.
     Vin på krogen och vin till maten. Vin för att slappna av och vin för att släppa loss. Vin till vardag och vin till fest. Vin grannar emellan och vin med främlingar. Vinbeställning hem till dörren och vin att köpa dygnet runt. Nog kunde det ha funnits ett problem med alkoholen innan, men när Åhlund med familj flyttade till London eskalarade det. Där och framförallt i hennes kretsar var vinet en sådan naturlig och allmän del av allt umgänge att ingen tyckte det var konstigt att någon var lite salongs redan till lunch. Det var åtminstone ingen som sa något. De flesta hade säkert varit där själva. I detta märker Åhlund att det är svårt att sätta på korken, ställa ifrån sig flaskan. Istället köper hon mer och mer, dricker mer och mer, smusslar undan flaskor mer och mer.
     Först när äldsta dottern vädjar ”snälla mamma, när pappa är borta kan inte du inte dricka vin då” når hon en vändpunkt och söker hjälp för sitt beroende. För mig som läsare är det omöjligt att värja sig, lite på samma sätt som jag antar att det var för Åhlund och många andra i liknande situation.
     Storheten i Jag som var så rolig att dricka vin med är inte ödet i sig (hur drabbande det än må vara) utan Åhlunds berättarteknik. Texten fungerar samtidigt på två nivåer. Å ena sidan är läsaren inte författaren. Vi tar inga beslut, känner ingen bakfylla, lever inte i missbruket som beskrivs i boken. Distansens som mediet medför upprätthålls på ett sätt som gör det lätt att tänka kring boken. Samtidigt har Åhlund en enastående förmåga att bjuda in läsaren under skinnet. Alla skenbart smarta saker man gör i missbruket, alla undanflykter och ignorerade signaler, de symptom som gör sjukdomen till en sjukdom, allt öppnas upp på ett sådant sätt att man tvingas känna boken också. Ibland skratta igenkännande, ibland gråta hjälplöst. I utrymmet mellan nivåerna lämnas heller inget utrymme för fördömande.
     I hennes nykterhet, vi får följa henne första året, finns mycket att ta med sig. Vad gör alkoholkulturen med oss individer, men också med samhället? Att gå från alkoholism och sträva mot nykterhet måste vara så mycket värre om hela ens sociala liv hängt på ett, två, tio glas vin. Hur många umgås nyktra med dem de brukar festa med? Vid ett tillfälle, på gränsen till återfall, stannar Åhlund också upp och funderar på var suget kommer ifrån. Hon upptäcker att det var för att hon hade haft tråkigt i tio minuter. Det finns inget självändamål i att ha tråkigt, men det är trots allt ett faktum man behöver kunna hantera emellanåt.
     Jag som var så rolig att dricka vin med är inte upplyftande läsning, men jag tror att det är viktigt. Det är också, när vi nu konstaterat att alkohol är ett gift och alkoholism är en sjukdom, svårt att inte se på sig själv i det. Hur dricker jag? Framförallt, varför gör jag det? Och vet jag var jag ska vända mig när tillvaron inte längre fungerar eller mina barn vädjar att jag ska sluta dricka?
     Vi är ganska många som skulle kunna göra världen tryggare, och Jag som var så rolig att dricka vin med är en god hjälp i det.

(Om du känner att du behöver hjälp för dig själv eller någon i din närhet, besök Alkohollinjen. Där finns information och ett telefonnummer att ringa.)

Sven Olov Karlsson — Brandvakten

Sven Olov Karlsson, inläst av författaren själv
7 h 56 min. Natur & Kultur 2018 (2017)


2014 rasade den stora skogsbranden i Västmanland. Dagligen kom rapporter om nya byar och orter som riskerade att läggas i aska av eldens förrödande kraft. Brandvakten av Sven Olov Karlsson handlar om branden, om brandförsvar och om skogen och hade jag läst den när de nya bränderna blossade upp 2018 hade jag nog varit rejält orolig.
     Brandvakten är ett reportage som tar upp olika aspekter av skogsbranden. Hur den startade, vem som bär ansvaret, vem som duckar ansvaret, hur brandbekämpningen gick till och hur det inte får gå till. Men Karlsson lyfter också frågan till ett större sammanhang. Hur ska man förstå skogsnäringens agerande samtidigt som allting pekar på att vi rör oss mot allt extremare väder där bränder som de 2014 och 2018 sannolikt kommer bli mycket vanligare. Boken är en pusselbit i ett större sammanhang där tillväxt av pengar står mot naturen, ja, kanske allt liv.
     Jag är förtjust i tempot i Brandvakten. Karlsson går lugnt fram, intervjuar boende i området, brandsoldater och många andra. Ibland stannar han upp i sin egen relation till skogen, just den skogen som brunnit, och resonerar kring den, sedan vidare till någon som måste evakuera sina hästar, för att fundera kring Lars Gustafssons bibliotek.
     Partierna om evakuering och brandbekämpningen är påtagliga. Det är nästan så att man kan höra1 eldflammorna stiga, hästarna stampa av oro, sirenerna som närmar sig, slangarnas vatten, vattenbombarna. Det finns många anledningar till att vi med alla till buds stående medel bör undvika liknande infernon.

Show 1 footnote

  1. Och apropå höra, förresten. Karlsson läser själv in boken och något dialektalt som jag inte hört förut gör att han uttalar knastrade ”knaas-trade” och inte ”knasstrade”, pustade uttalar han ”pus-tade” inte ”pusstade” och hade han skrivit om vad som helst annat än eldsvådor hade jag nog inte reagerat nämnvärt.

Lilian Thuram, Jean-Christophe Camus & Sam Garcia — Vår historia

Lilian Thuram, Jean-Christophe Camus & Sam Garcia (ill.
123 s. Epix 2017 (2017)


Den franske före detta fotbollsspelaren Lilian Thuram (f. 1972) har länge varit en kämpe mot rasism och för jämställdhet inom fotbollen (och i samhället). Han är frispråkig och har aldrig tyckts rädd för att stå upp för sina ideal. I seriealbumet Vår historia berättar han om hur hans mamma kom från Guadeloupe till Paris på jakt efter ett bättre liv för henne och hennes barn.
     1980 var slaveriet formellt avskaffat sedan länge, men någon frihetlig jämlikhet kunde arbetarna på sockerrörsplantagerna knappast åtnjuta. En dag säger Mariana, Thurams mamma, upp sig för att ta sig till Frankrike. De officiella vägarna är stängda för ensamstående fembarnsmor men en systerdotter hjälper henne på plats. Det utlovade jobbet blir det dock inget med men hon fortsätter kämpa på.
     Året efter kommer syskonskaran efter henne. Rätsida på livet? Kanske. Det är kallt och grått och mannen Mariana träffat är aggressiv, men de reder ut det. Den lille Lilian börjar prata med en man som berättar om Louis Delgrés som ledde upproret med återinförandet av slaveriet 1802.
     Vår historia blir emellanåt lite läroboksaktig, men samtidigt behövs det. Rasismen står fortfarande stark och inga friheter går att ta för givna, i synnerhet inte om man tillhör grupper som är eller varit förtryckta. Det är Thurams seriealbum en bra påminnelse om och jag tycker med gott samvete man kan sätta boken i händerna på alla fotbollsintresserade, som en inblick i att det finns fler berättelser att höra.