Richard Powers — Bewilderment

Richard Powers, omslag formgett av Beth Steidle
326 s. Vintage 2022 (2021)


För en herrans massa år sedan läste jag Flowers for Algernon (1966) av Daniel Keyes, en berörande roman om en man som genomgår en experimentell behandling för att bli ”smart”. Till en början går det bra, men efterhand avtar effekten och som läsare tvingas man in i huvudpersonens smärtsamma process. Av en händelse läser huvudpersonerna i Richard Powers (f. 1957) roman Bewilderment också Flowers for Algernon och på många sätt går de båda böckerna hand i hand.
     Berättare i Bewilderment är astrobiologen och änklingen Theo vars 9-åriga son Robin har en rad NPF-diagnoser vilka varken Theo eller Robin lärt sig hantera. Frustration och ilska och saknad kantar deras tillvaro, lägg därtill osäkerheter kring politisk utveckling och klimatet så har vi en god grund för instabilitet. Efter ett av Robins utbrott i skolan tvingas Theo agera, men i stället för medicin vänder han sig till en bekant neurolog som utformat en metod, ”Decoded Neurofeedback”, vilken kanske skulle kunna hjälpa dem. Tanken är enkel: genom att ha en modell för hjärnaktivitet översatt i ett spelliknande format kan subjektet träna sig i att imitera förebilden. Med Robins mammas extas-skanning (från ett tidigare experiment) som grund ger de sig in i träningen. Och den hjälper …
     Bewilderment är en bok med många starka teman. Som förälder är det i princip omöjligt att värja sig för maktlösheten Theo känner. Som berättare har vi också full tillgång till hans tankar och våndor och även om han ibland agerar överilat är det inte svårt att känna viss sympati för honom. Det är en ständig balansgång mellan att skydda sonen och att säga sanningen, mellan att följa sonens i många fall rimliga invändningar och att leva upp till de av samhället satta normer för hur barn ska vara och bör uppfostras. Klimatfrågan är också starkt närvarande då Robin, liksom hans mamma gjorde, engagerar sig i allt livs överlevnad. Att det det inte görs mer, att en strid ström av dåliga nyheter kablas ut, är en så pass stark känsla att jag som läsare nästan kvävs. Samtidigt är Robin en optimist vars banderoller och kampanjer tillsammans med sitt självklara tilltal emellanåt möts med hån men inte sällan berör djupt. Han är inga Greta Thunberg1 men han är något annat, om inte annat ständigt närvarande och på vid gavel.
     Liksom i The Overstory (2018) skapar Powers ett mikrokosmos som sträcker sig ut milsvid åt alla håll. Det är fantasirikt men ändå välgrundat, det är mänskligt, men mänskligt på det sätt som strävar mot att inkludera allt liv, och det är jag föga förvånande väldigt svag för. Jag är inte säker på att Bewilderment är en hoppfull bok, definitivt inte en hoppfull berättelse, det känns åtminstone inte så med den färdigläst och faststucken i bröstet, men det är en roman som får en att lyfta blicken, ställa frågor och sträcka ut en hand. Och ja, kanske är det det som är hopp?

Show 1 footnote

  1. Nej, för i romanen finns schweiziska Inga Adler som är fiktionens svar på Thunberg.

Pip Williams — De förlorade ordens bok

Pip Williams, i översättning av Annica Sundberg, inläst av Katarina Ewerlöf, omslag formgett av Micaela Alcaino
13 h 12 min. Historiska media 2022 (2020)


Man hör ibland folk förfäkta åsikten om språk som något neutralt och beständigt, något som står bortom kön, klass och hudfärg. Ingenting kunde varit mer fel. Australiensiska författaren Pip Williams historiska roman De förlorade ordens bok handlar om just det och sätter fingret på vilka mekanismer som avgör vad som räknas som ett ord och vad som inte gör det. Dessutom är det en riktig bladvändare.
     Arbetet med Oxford English Dictionary inleddes under 1800-talets andra hälft och pågick långt in på 1900-talet, och handlingen i romanen är till stora delar förlagd till det trädgårdsskjul i Oxford, kallat skriptoriet, där mycket av arbetet genomfördes. Esme satt redan som litet barn under sorteringsbordet när hon följde med sin pappa till jobbet. Där, formligen omgiven av ord, ser hon att en lapp tappas ner på golvet. ”Deja” (substantiv ~n dejor • ⟨åld.⟩ mjölkerska) står det. Esme snor åt sig lappen, det blir början på ett ordsamlande som fortsätter i decennier framöver och som inte upphör ens på grund av världskrig. Lyhört letar hon efter orden som aldrig skrivs, lyssnar och antecknar orden som skriks och viskas på marknaden.
     Williams räds inte teknikaliteterna, snarare tvärtom, hon litar fullt på sin läsares intresse för ord och allt som hör dem till. Jag tycker det är sympatiskt. De förlorade ordens bok lyckas samtidigt vara en trovärdig bildningsroman där huvudpersonen Esmes förhållande till orden blir en spegel för hennes egen resa från barn till vuxen. Vissa ord lär man sig i vissa faser av livet, och som ung kvinna blir det också väldigt tydligt att vissa ord aldrig letar sig in i de akademiska sfärerna länge nog än att möjligen få männen att rodna lite innan de sorteras bort. Utan att smeta på intill övertydlighetens gräns blir språkets politiska dimension tydlig och jag upplever det som väl avvägt.
     Samtidigt är det en berättelse där relationerna mejslas fram på ett finstämt vis utan att vara sådär himlastormande yvigt som det lätt blir när varje sträng måste slås an med fullt ös. Både kärlek och vänskap och makt och skillnader ges plats utan att på något sätt ta över.
     De förlorade ordens bok går att läsa för orden, för historieskildringen och för berättelsen. Ju fler saker man är intresserad av desto bättre kommer boken att passa.

Daniel Kahneman — Tänka, snabbt och långsamt

Daniel Kahneman, i översättning av Pär Svensson, inläst av Per Lagergren, omslag formgett av Rodrigo Corral
16 h 58 min. Volante 2014 (2011)


2002 tilldelades psykologen Daniel Kahneman (f. 1934) Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne ”för att ha infört insikter från psykologisk forskning i ekonomisk vetenskap”. Med risk för att låta en smula raljant är det genant för ekonomidisciplinen att detta inte skett tidigare och genomsyrat varje del av den. I boken Tänka, snabbt och långsamt ger Kahneman åtminstone delvis och eventuellt motvilligt förklaringar till varför det är fallet.
     Kahneman har som psykolog arbetat med frågor rörande hur människor uppfattar information och fattar beslut. Det gäller inte bara inom ekonomi utan i stort, men det är (självklart …) av avgörande betydelse för ekonomin att vi får förståelse för sådant. Är vi, som vissa huvudsakligen nyliberala tänkare, den fullt rationella homo economicus vars beslut alltid är medvetna och genomtänkta? Nej, verkligen inte. Det mänskliga psyket är fullt av mekanismer som på olika sätt ska hjälpa oss att begripa omvärlden på ett kick, men som inte alltid ger oss en sann bild av det vi har framför oss. Genom att ställa upp tre stycken par (inuitivt system 1 och eftertänksamt system 2, människor och ekoner, samt ett upplevande själv och ett ihågkommande själv) beskriver Kahneman de upptäckter han gjort kring mekanismerna som påverkar beslutsfattande: exempelvis olika snedvridningar (bias), oförmågan att se (eller komma ihåg) fler faktorer än de som är precis framför en och interna konflikter som är olika starka i olika situationer.
     Om man någon gång träffat en människa känner man igen många av de fenomen Kahneman beskriver, även om det är svårt att utan förkunskap sätta fingret på vad som är vad. Genom Tänka, snabbt och långsamt blir allt mycket tydligare, även om författaren själv är den första att erkänna att det inte är så lätt att bortse från hur man fungerar ens om man är prisbelönt forskare med världsledande insyn på området. Vi kan bara göra vårt bästa och försöka minnas att ta det lugnt, backa ett steg och tänka efter. På så sätt är boken ojämförligt nyttig läsning där man som läsare förhoppningsvis blir lite ödmjukare.
     Vad som däremot är ett fiasko av rang är att Kahnemans forskning i allmänhet och Tänka, snabbt och långsamt inte tycks ha fått några större konsekvenser för samhället, några gemensamma lärdomar verkar vi inte ha dragit. Kahneman pekar bland annat på hur ekonomer, experter på placeringar, ses som väldigt skickliga på sitt jobb, ja, så pass samhällsnyttiga att deras ord väger tungt och lönekuverten är tjocka, men när deras aktiviteter väl skärskådas är de om inte sämre så åtminstone lika precisionslösa som ett lotteri. I stället för att ta till sig av Kahnemans kunskaper har näringslivet och politiken helt enkelt ignorerat det i stora drag. Då har ändå 20 år passerat sedan ekonomipriset och mycket av den banbrytande forskningen gjordes på 1970-talet. Att minnas detta och peka ut inkonsekvenser på ett samhälleligt plan tillkommer, bland annat, oss som läst Tänka, snabbt och långsamt.