Alessandro Baricco — Silke

Alessandro Baricco, i översättning av Viveca Melander
120 s. Albert Bonniers förlag 2000 (1996)


Silke av italienaren Alessandro Baricco (f. 1958) är en intressant roman som tydligt illustrerar hur språklig eller litterär stil förhåller sig till innehåll och tematik. Jag introducerades till boken med att den skulle vara lik en av mina favoriter, Gabriel García Márquez, en ingång jag förstår och till viss del håller med om.
     Nå, Silke handlar om Hervé Joncour, en man som 1861 (och åren därefter) arbetar med att handla med silkesmaskar när och fjärran. På en färd från Lavilledieu i Frankrike till det nästan helt stängda Japan drabbas han av en längtan till en flicka som tycks hållas fånge hos ”Japans mest eftersökte man”, smugglaren och handelsmannen Hara Kei (även om baksidestexten beskriver hans längtan som ”obestämbar”). Med sin fru väntandes hemma gör han flera resor över världen med denna ständiga dragning till den mystiska flickan.
     Berättelsen om Hervé och hans omformulerade livsbetingelser (återigen enligt baksidan) är lätt att beskriva som en kärlekshistoria, men den till ytan ganska ordinära förvecklingen hamnar i nytt ljus mot bokens slut. Det är tur, för annars skulle det vara lätt att fastna i det ensidigt exotifierande och möjligen lätt gubbsjuka begär Hervé känner där flickan i dubbel bemärkelse är den andra: långt bort men ändå inte hemma. Någon magisk realism eller liknande är heller inte att tala om. Det är snarare en ren realism i flaubertsk anda.
     Men språkligt är kopplingarna till García Márquez tydligare, så pass tydliga att tipset jag fick kändes klockrent även om jag förväntade mig något annat. Baricco skriver på samma gång drastiskt som drömskt och med upprepningar och klara bilder blir de korta kapitlen nästan som fristående vykort. Dramatiskt utan att vara yvigt, innehållsrikt utan att vara utarmande. Så här lyder exempelvis hela första kapitlet:

Trots att hans far tänkt sig en lysande militär karriär för hans del, hade Hervé Joncour till slut kommit att tjäna sitt uppehälle genom ett ovanligt yrke som, ironiskt nog, hade något så mjukt och behagligt över sig att dess kvinnliga framtoning inte helt gick att dölja.
     För att tjäna sitt uppehälle handlade Hervé Joncour med silkesmaskar.
     Det var 1861. Flaubert höll på att skriva Salammbô, elektrisk belysning var fortfarande bara en hypotes, och på andra sidan havet var Abraham Lincoln i full färd med att utkämpa ett krig han aldrig skulle få uppleva slutet på.
     Hervé Joncour var 32 år.
     Han köpte och sålde.
     Silkesmaskar.

Innehållsmässigt är Silke kanske mer av en bagatell, litterärt är den välskriven stilstudie i språklig elegans. Den är i sin ringa omfattning också en spännande introduktion till ett för mig nytt författarskap som jag säkert kommer att återkomma till.

Om odödlighet

Då och då händer det att folk blir odödliga. I allmänhet är det ofta fiktivt, men själva konceptet ställer frågor som upphovspersonerna är olika bra på att genom sina berättelser besvara. Här tänkte jag lyfta tre populärkulturella exempel jag gillar där odödlighetens psykologiska konsekvenser verkligen påverkar figurens handlingar.

Mad Sweeney (American Gods, 2017—)

Förra året kom första säsongen av American Gods, tv-serien skapad efter Neil Gaimans ragnarökcrescendo. Gamla gudar i krig med nya och alla mytologiska varelser finns och har en plats. En av dessa är Mad Sweeney spelad av Pablo Schreiber (f. 1978). Han är en leprechaun, en irländsk pyssling med stora rikedomar och dåligt humör. Mad Sweeney har extremt dåligt humör.
     Utan att överdriva går det inget bra för Mad Sweeney. Ilskan leder till överilade beslut och det ligger honom i fatet. Vid ett tillfälle förlorar han ett av sina o så värdefulla guldmynt och tvingas ut på jakt för att få tag i det. Liksom de flesta mytologiska varelser är han odödlig (annars vore det inte mycket poäng med att ha med honom i den här artikeln, vore det?) och det innebär att han har tid. Nästan obegränsat med tid. Tid både att vara arg och att lösa problemen på rakast möjliga vis, även om det innebär att det skulle dröja ett bra tag innan han var färdig. När han strandsätts långt ifrån målet och utan färdmedel tar han helt sonika och går hem. Arg förstås, men till fots, något som hade varit orimligt om tid eller dödlighet var en faktor.
     Agerandet är fullt rimligt utifrån odödligheten, i synnerhet i kombination med vilken typ av figur Mad Sweeney ska vara. Arg, impulsiv, okomplicerad.

Bart Curlish (Dirk Gently’s Holistic Detective Agency, 2016—2017)

För Bart Curlish, spelad av Fiona Dourif (f. 1981), är situationen ganska lik Mad Sweeney. Bart återfinns i tv-adaptionen av Douglas Adams roman Dirk Gently’s Holistic Detective Agency.1
     Titelfiguren, Dirk Gently, är en detektiv som holistiskt lyckas lösa mysterier. Vad innebär det egentligen? Jo, han flyter mest med och låter saker hända. Vill universum (eller vad det nu är som bestämmer) att han ska befinna sig på en viss plats är det bara att hänga med. Finns det en lösning kommer han att finna den. Om Dirk Gently är en problemlösare kanske Bart Curlish kan beskrivas på samma vis. Fast hon är en lönnmördare och lösningen är oftast ett skott i pannan eller en kniv mellan skulderbladen. Dessutom har hon funnit att hennes tillstånd gjort henne osårbar.
     Bart hamnar i alla möjliga farliga situationer men hon kan inte skadas. Inte ens när hon blir fastkedjad och omringad verkar hon misströsta nämnvärt, även om hennes sällskap inte är lika säker. Universum har givit henne en uppgift och tänker inte låta henne råka illa ut förrän uppgiften är slutförd. Vetskapen om detta gör henne oförsiktig, en låt-oss-säga bekymmerslös skitsamma-attityd som är en direkt följd av såväl uppgiften som odödligheten. Hon har aldrig behövt ta det lugnt och lära sig saker så hon har helt enkelt låtit bli.
     När så hennes osårbarhet tycks ge vika och hon får känna smärta är det inte framförallt hennes hud och kropp som skadas utan självbilden.

Dr. Manhattan (Watchmen, 1986—1987)

I Alan Moores vid det här laget klassiska serieroman Watchmen (och även filmen med samma namn från 2009) finns Dr. Manhattan (i filmen spelad av Billy Crudup (f. 1968)). Jonathan Osterman var kärnfysiker men råkade ut för en olycka och upplöstes i atomer, men lyckades bygga ihop sig igen. I Jonathans ställe fanns nu Dr. Manhattan vars superkrafter tycks obegränsade, ett — ursäkta vitsigheten — fysiskt kraftexemplar. Han är, förstås, även odödlig så till den milda grad att han inte kan, hur gärna han än skulle önska, ta sitt eget liv.
     I en pressad situation där Dr. Manhattan anklagas för att ha orsakat sjukdomar på sina kollegor flyr han helt sonika till ensamheten på Mars dit han även tar med flickvännen Laurie. För Dr. Manhattan är atmosfären på Mars inga större problem, han behöver ju inte andas, men Laurie är nära att kvävas eftersom hon är en alldeles vanlig, dödlig människa. Dr. Manhattans problem kan kokas ner till det ögonblicket. Han kan göra i princip vad han vill — materialisera sig och andra på en annan planet? Visst! — men han tänker inte på att alla, i synnerhet inte Laurie, kan andas luften på Mars.
     Dr. Manhattans hela existens har förändrats av odödligheten, av hela spektrat av förmågor som kommer av att inte ha några fysiska eller rumsliga begränsningar. En så omnipotent figur hade med en mindre varsam behandling blivit helt ointressant, men komplexiteten i hans karaktär är oskiljaktig från superkrafterna utan att det för den sakens skull blir ”åh nej hjälp jag är odödlig det ger mig existentiell ångest a la alver och vampyrer”.

Slutligen, ett bonusexempel …

I Neil Gaimans (ja, han dyker upp igen) serie Sandman (1989–1996), närmare bestämt i trettonde numret ”Men of Good Fortune”, sitter Hob Gadling 1389 och pratar med sina vänner om döden. Han hävdar att döden är en vana mänskligheten lagt sig till med. Föga anar han att två av de ändlösa, Dream och Death, lyssnar på vad han säger. För att de är ändlösa och för att de kan skänker de Hob Gadling evigt liv. Hob och Dream kommer överens om att ses på samma taverna var hundrade år.
     Under vad som är en livstid för Hob men många, många fler för en dödlig, hinner han vara soldat, slavhandlare, tryckare, utstött och mycket mer. Kanske har Hob rätt? Kanske är döden bara en vana som vi ännu inte lyckats slå oss fria från (även om folk verkar försöka).
     Berättelsen om Hob Gadling är stark i sig själv, en av de bästa jag upplevt, men just som illustration över odödlighetens komplexitet är den superb.

Show 1 footnote

  1. Och det är på tok för länge sedan jag läste den för att minnas om hon även finns i boken.

Dorothea Brande — Becoming A Writer & Julia Cameron — The Artist’s Way

Becoming A Writer
Dorothea Brande
88 s. Midwest Journal Press 2016 (1934)

The Artist’s Way. A Spiritual Path to Higher Creativity
Julia Cameron
231 s. TarcherPerigee 2016 (1992)


Internet vimlar av artiklar och bloggar som beskriver vad man bara måste göra som aspirerande författare. Läsa Dorothea Brandes (1893—1948) Becoming A Writer är ett råd. Läsa Julia Camerons (f. 1948) The Artist’s Way är ett annat. Jag läste båda dessa delvis parallellt och anser väl att det ena rådet är bra och gör det andra redudant.
     Cameron predikar i The Artist’s Way en spirituell väg till kreativitet. Vad hon kallar essäer om skapandets förutsättningar varvas med övningar som ska stimulera både produktion och tankeverksamhet. I grunden handlar hennes metod om att man som kreatör ska öppna upp sig för Den stora skaparen. Hon öppnar i ord för att det inte behöver vara Gud, men gör heller inte särskilt mycket för att faktiskt bredda perspektivet. Man måste acceptera att Den stora skaparen är god och hens vägar äro outgrundliga. Man bör till och med be för det.
     Som ateist har jag svårt att se förbi detta. Det spirituella blir inte spirituellt, bara religiöst och landar platt i många av de frågor jag brottats med. Som skapande människa kan jag inte tro på någon yttre kraft som ska flöda genom mig samtidigt som jag tror på min egen förmåga att skriva. Redan där har jag ett problem med The Artist’s Way.
     Brande, å sin sida, är betydligt mer koncis och även om det går att skönja liknande bakgrund så står hon stadigare i den enskilda författarens roll och åtaganden. Du kan inte skriva utan att skriva, du kan inte skapa utan att skapa.
     I grunden är Becoming A Writer och The Artist’s Way ganska lika. De konkreta tips som finns liknar varandra och känns trovärdiga och, i den mån jag prövat dem, hjälpsamma, men där Cameron har långa utläggningar om alla misslyckade människor som blivit lyckade tack vare hennes metoder (och de som fortsätter vara misslyckade om de låter bli) är Brande rakt på sak. Camerons texter framstår också som oerhört egoistiska, som om en skapande människa är omöjlig att kombinera med en social, eller för den delen vänlig. Ingen gör någon hemlighet av att det är svårt att kombinera skapande och skrivande med andra delar av ett rikt liv.
     Trots att Brandes bok är 80 år framstår den som långt modernare än Camerons 26-åring. Det finns något evigt i sättet Becoming A Writer hanterar skrivandets dilemman, något som säkert beror på att resonemangen bara rör sig kring dess förutsättningar. För den som kan se förbi de religiösa bitarna i Camerons väg till skapande är säkert The Artist’s Way okej, men trots allt inte mer. Becoming A Writer är det som är bra i The Artist’s Way fast skarpt formulerat och utan saker som mest tycks tagna ur luften.
     Så. Ser du råden att läsa Becoming A Writer och The Artist’s Way: nöj dig med den tidigare.