Mara Lee — Främlingsfigurer

Mara Lee
259 s. Albert Bonniers förlag 2021 (2021)


Ofta när jag säger att jag inte riktigt vet hur jag ska kategorisera en bok rör det sig om något inneboende gränsöverskridande, något som rör sig mellan genrer, ofta essäböcker som rör sig mellan kulturhistoria, naturvetenskap, skönlitteratur. Något sådant. I fallet Främlingsfigurer av Mara Lee (f. 1972) är omdömet ungefär detsamma, men skälet ett annat.
     Främlingsfigurer rör sig inte mellan genrer, den skär stora tårtbitar av poesi, essä, novell, kritik och låter dem samsas inom samma pärmar. Faktum är att jag bara läst en annan bok som presenterat sig på samma vis, den utmärkta Citizen. An American Lyric (2014) av Claudia Rankine, och det kan väl tyckas långsökt att ta upp den här, men de ringar in ungefär samma sak, utanförskap och att vara den andre, och Lee tar även upp Rankine i sina texter.
     Lee undersöker språkets kraft att forma rasism och hur godhetens självbild, ja, själva kärleken, i sken av att vilja väl förstärker förtryck och positionerar sig med avstånd från den andre. Det är en hållning där alla delar av relationen konstrueras utanför den som rasifieras. Genom att titta på myter och litterära verk (både äldre och nyare) går det att följa en tråd där den som inte är vit förminskas och förfrämligas, även med goda eller möjligen naiva intentioner, och där de som bryter genom vitheten gör det trots den goda viljan, inte tack vare den. När vita räddar (läs: tror sig rädda) icke-vita legitimerar det också de andra icke-vitas position. Att ta bevekelsegrund, blick och vilket utrymme icke-vita får att bli subjekt i beaktande är viktigt vilket Lee gör glasklart.
     Lee tillgängliggör ämnet och visar med tydlighet och exempel på exakt vilka mekanismer hon menar är i spel här, och även om jag känner igen en del (från, bland annat, Citizen. An American Lyric) så finns det mycket att hämta i Främlingsfigurer. Jag tänker att strukturell rasism är ett så pass stort problem att så länge det är ett problem behövs den här sortens genomlysning, vad som inte riktigt låter sig skrivas är komplexiteten i rasismens uttryck. Det går kanske inte heller att begära av en person och 250 sidor, för det är i själva verket ett helt forskningsfält och därför blir Lees Främlingsfigurer en välkommen och stilistiskt fulländad pusselbit för att förstå vad det är som sker när känslor formar bilden av den andre.

Sven Anders Johansson — Litteraturens slut

Sven Anders Johansson
187 s. Glänta 2021 (2021)


Litteraturens slut utan vare sig frågetecken eller undertitel är en oerhört provocerande titel. Jag som investerat så mycket av min tid, min självbild och min ekonomi genom studiemedel och stora bokbeställningar i litteraturen, ska jag bara se den ta slut framför mina ögon? Har jag satsat allt på fel häst? Nå, litteraturvetaren Sven Anders Johansson (f. 1968) är i lite liknande situation får man anta, men ändå har han skrivit boken.
     I vanlig ordning är Johanssons anslag associativt, rör sig mellan ämnen och discipliner. Om han till en början ser en tendens inom litteraturen, en moralisk riktning, så hinner han snabbt passera både moral i största allmänhet, politik, apolitik och mycket, mycket annat. Allt syftar till att besvara frågan ”Vad ska vi med litteraturen till?” när den inte verkar kunna förändra något, inte är estetisk, inte är autonom i sin egen rätt. Då blir litteraturen på sin höjd en accessoar för en liten medelklass (och de som liksom mig och Johansson själv befinner oss i branschen), men i de allra flesta fallen något som inte angår någon.
     Redan från första början vill jag sparka bakut, för själva grundtesen att barnlitteraturen är höljd i en instrumentell moralpredikan, är en tendens jag inte riktigt känner igen. Det är sant att den med en agenda har lättare att sträcka sig genom bruset för att medielogiken gillar ett patos och det ser ut som något som inte är reklam, men i praktiken är böckerna utan den typen av etiska anspråk många (åtminstone inte färre än förr). Likaså är det enkelt att svinga mot ljudboksmarknaden som sakta äter upp marknaden för det skrivna ordet, men då måste man bortse från att även det skrivna ordet lyder under marknadens logik så är det angelägenheten eller kvaliteten man saknar är det kört även utan ljudböckerna.
     Nu är det ju så bevänt med Johansson att han aldrig gör det enkelt för sig. Eller för läsaren. Han vrider och vänder på frågan, går i klinch med sig själv och fortsätter att ställa frågor, somliga som han därefter besvarar, andra som får bero. På så sätt är Litteraturens slut ett sätt att hantera en kulturdebatt utan djup.1 Johansson kräver så mycket av sig själv. Och av läsaren. Samtidigt ser jag honom som den Montaigne Laurent Binet beskriver i Civilisationer (2019): ”När man sade emot honom var det som att man väckte hans uppmärksamhet, inte hans vrede.”
     Trots att jag inte alltid håller med Johansson, trots att jag, för all del, även håller med honom, finns det något sympatiskt och direkt underhållande i hans krumbuktande. Jag blir utmanad att ifrågasätta det jag tagit för självklart och på någon nivå tror (och hoppas) jag att det är just vad Johansson vill. Just nu, med boken utläst och liggande på skrivbordet här bredvid mig, kan jag inte besvara vad vi ska med litteraturen till. Tyvärr, är jag frestad att tillägga, men låter bli. Genom att utnyttja det avstånd Litteraturens slut skapar mellan mig och litteraturen, mellan mig och läsakten, mellan mig och skrivandet, kommer jag förhoppningsvis komma ut klokare, mer ödmjuk och kanske även med ett svar jag kan stå för.
     Litteraturens slut, är det då i antågande, enligt Johansson? Ja, det beror på vad man menar med ”litteraturen” och vad man menar med ”slut”. Om vi bortser från att vi saknar definition av den är det svårt att inte se att litteraturen är i förändring. Marknadslogik och teknologisk utveckling är krafter som inte ens en kulturtradition med flera tusen år på nacken kan stå emot, så frågan är snarare vad som återstår. Eller, hur ska vi förstå det som återstår? Hur kan det vara angeläget?
     Johansson ger inget svar, det ligger inte för honom, men genom Litteraturens slut finns ändå möjligheter framåt. Men ingeting är någonsin svart eller vitt.

Show 1 footnote

  1. Nej, huruvida Samlade verk (2020) är bra eller dålig är inte särskilt mycket till debatt.

Laurent Binet — Civilisationer

Laurent Binet, i översättning av Sara Gordan
302 s. Albert Bonniers förlag 2021 (2019)


Redan efter att ha läst Laurent Binets (f. 1972) filosofisk-lingvistiska thriller Språkets sjunde funktion (2015) förstod jag att det var en författare som jag kommer att återkomma till.1 Det finns något behjärtansvärt i att ta ut svängarna på det sätt han gör, där både idé, form och resultat kan bli en helhet. I den senaste romanen, Civilisationer fortsätter han på samma spår men med ett helt annat alternativhistoriskt grepp.
     Vad skulle ha hänt, frågar sig Binet, om det istället var civilisationerna från Syd- och Centralamerika som koloniserade Europa? Nå, låt oss se.
     Inledningsvis får vi följa med Binet på en nordisk folksaga, en äventyrsberättelse, där vikingen Freydís Eiríksdottir seglar över havet och efter en del strapatser introducerar diverse framsteg och guden Tor hos det första ljusets folk söder om Vinland, i Gryningslandet.
     Sedan presenteras vi för Christopher Columbus dagbok. Vi vet hur det gick till, men hos Binet blir istället Columbus tillfångatagen, de flesta dödade, och deras båtar beslagtagna. Efter ett inbördeskrig mellan bröderna Huascar och Atahualpa flyr den senare med skeppen fyllda med guld, silver och lamor, över havet till den femte provinsen (som vi känner igen som Europa). Här tar Atahualpakrönikan vid, skriven som en historisk redogörelse för Inkans framfart där han med list, diplomati och våld lägger kontinenten under sina fötter, ett rejält avtryck i religionskrigens politiska realiteter. Allt går inte smärtfritt, men folken i den femte kontinenten med sin uppspikade gud och dvärglamor har inte mycket att sätta emot.
     I sista delen flänger Cervantes runt, antihjälte i sin egen pikaresk, och upplever det nya normala i hans Europa.
     De fyra delarna är sinsemellan helt olika i tilltal, väl sprungna ur respektive genre. Binet vet vad han gör, något som bidrar till trovärdigheten i Civilisationer och den historiska process den redogör för. Som berättelse är romanen därmed ganska omodern vilket är poängen, antar jag, men som pastischer är de däremot utmärkta. De fyra delarna står i dialog med varandra, så som historiska texter ofta gör, samtidigt som Binet, åtminstone givet mina halvdana kunskaper, visar sig behärska epoken. Det är ett imponerande verk på så sätt.
     Civilisationer är inte en fartfylld bladvändare, men på samma sätt som Språkets sjunde funktion vände sig till filosofer och litteraturvetare, vänder Binet sig här till historiker och kulturvetare. Kunnigt, perspektivvidgande och härligt spekulativt.

Show 1 footnote

  1. Jag antar att det finns en viss ironi (kanske, oklart om det är rätt ord) i att denna text inledningsvis konstrueras ungefär likadant som texten om Språkets sjunde funktion.