Shokoofeh Azar — The Enlightenment of the Greengage Tree

Björn-Ola Linnér, i översättning av okänd1
245 s. Europa Editions 2020 (2017)


Efter att ha fängslats tre gånger i sitt hemland Iran flydde författaren Shokoofeh Azar (f. 1972) till Australien 2011. Det är uppenbart att hennes hemland inte är fritt i någon vidare bemärkelse, men hon har ändå tidiga minnen från ett annat Iran. I romanen The Enlightenment of the Greengage Tree undersöker hon landets moderna historia och stöper den i magisk form.
     Berättare är tretton-åriga Bahar. Hon vet och ser det mesta, mycket eftersom hon är ett spöke som dröjer sig kvar efter att hon dött i en brand. Hennes familj flyr Teheran i kaoset som uppstår i och med revolutionen 1979. På landet hoppas de kunna fortsätta ett liv fyllt av intellektuell stimulans, frihet och förundran. Så blir det inte. I revolutionens spår jagas och förtrycks alla som inte skriver under på de nya sätten att leva på. Mamman flyr igen, sonen fängslas. Kvar är pappan och döttrarna, en död, en ännu vid liv.
     Azars roman är tydlig magisk realism, det är till och med en av huvudpoängerna med boken, vilket tilltalar mig storligen. I de frias värld ryms spöken, djinner, sjöjungfrur och allt annat fantastiskt. Det är inget konstigt, det är som det är, men de nya härskarnas förtryck är helt oförstående inför familjens berättelser. Naturligtvis är det icke-naturliga fantasi, för att inte säga uttryck för galenskap. De måste spärras in. Azar använder kontrasterna effektfullt för att måla upp ett före och ett efter som inte nödvändigtvis är en fast tidpunkt, men åtminstone en gräns som sträcker sig längre och längre efter hand.
     I enlighet med genrekonventionerna är den tydliga handlingen tämligen sekundär, snarare är den en ram inom vilken romanen målas. Det händer ömsom mycket, ömsom lite, och ibland görs långa sidospår, precis som det ska vara.
     Ännu är The Enlightenment of the Greengage Tree inte översatt till svenska men i och med hennes nominering till internationella Bookerpriset i våras hoppas jag att den kan hitta en stor publik även här.

Show 1 footnote

  1. ”The translator’s name has not been included here for reasons of safety and at the translator’s request” kan man läsa på pärmens insida.

Merlin Sheldrake — Entangled Life. How fungi make our worlds, change our minds, and shape our futures

Merlin Sheldrake
255 s. The Bodley Head 2020 (2020)


Det är möjligt att jag gjorde ett misstag när jag skrev om David Attenborough: A Life on Our Planet (2020). Jag begränsade naturen till ”djur- och växtriket” vilket definitivt är fel för jag missade flera stora grupper av liv, däribland svampar. Å andra sidan skrev jag om utdöenden och just svampar verkar vara ett synnerligen svårt släkte att ta kål på. Åtminstone om man ska tro biologen Merlin Sheldrake som berättar om svampar i Entangled Life.
     Bland annat berättar han om lavar, en symbiotisk sammansmältning av någon form av svamp och någon form av alg, sällan en av varje, sällan alltid exakt samma. Förutom att 6-8 % av jordens yta uppskattas vara täckt av lavar, från höga alptoppar till havsnivå, så är de nästan omöjliga att ta död på. De tycks inte ha någon svårighet att överleva rymdresor och forskare har utsatt lavar för radioaktivitet. När de utsattes för 6 kilogray, vilket motsvarar 12 000 gånger dödlig dos för människor, brydde de sig inte nämnvärt. När dosen dubblades fick de lite svårt att reproducera sig, men levde och klarade av sin fotosyntes.
     Sheldrake går i Entangled Life genom många av svamparnas olika aspekter. Allt från magiska svampar, till tryffeljakt och hur svampar kan användas för att göra hållbara material: tegelstenar, konstläder och möbler, bland mycket annat. Evolutionär historia får också plats, och han gör tydligt i hur svamparna inte bara är vitala för att skogar ska leva utan även varit en aktiv part i att träd och växter blev som de blev. Men mykologi är ett ganska outforskat område och mycket gäckar ännu forskningen. Biologer har svårt för altruism, men svampar och växter tycks emellanåt ha ett i det närmaste altruistiskt förhållande. Hur och varför? Vad vinner växterna på det? frågar sig de flesta, men Sheldrake lyfter perspektivet ytterligare. Vad vinner svamparna på allt de företar sig?
     Svampparasiterna ophiocordyceps kanske ringer en klocka för den som spelat The Last of Us (2013). Där får de människor att bli zombies, i verkligheten sätter sig parasiten på insektshjärnor och tar över deras sinnen och handlingar fullständigt. När parasiten fått insekten att sätta sig där den vill ha den rotar den sig och börjar växa ur kroppen. (Googla gärna detta!) Hur otäckt det än låter kan jag inte annat än tycka att det är lite kittlande: vad mer kan svamparna styra? Direkt eller indirekt? Att vi odlar svamp, äter svamp och tänker svamp kan mycket väl vara att vi är domesticerade av svamparna, inte tvärtom.
     Entangled Life är en häftig bok, en tittglugg in i något stort och ogreppbart och skriver in sig i samma tradition av böcker som Ålevangeliet (2019), Other Minds (2016) och Dave Goulsons insektsböcker. Vid minsta biologiintresse bör detta vara obligatorisk läsning.

David Attenborough: A Life on Our Planet

I regi av Alastair Fothergill, Jonathan Hughes & Keith Scholey
83 minuter. 2020


I snart 70 år har David Attenborough (f. 1926) öppnat dörren till naturens alla skrymslen och hörn. Djupa hav, höga bergskammar och avlägsna skogar har alla klätts med ord i Attenboroghs karaktäristiska berättarstil. Under alla dessa år har han också sett jorden förändras. Från 300 ppm CO₂ i atmosfären till 415. Från 2,5 miljard människor på jorden till 7,7 miljarder. Han har sett många av jordens djur- och växtarter dö ut och enorma områden av vild natur förstöras.
     Dokumentären David Attenborough: A Life on Our Planet är hans vittnesmål.
     Filmen är ovanlig på det sättet att personen Attenborough tar mycket plats. Hans långa liv och karriär blir en röd tråd i narrativet, från första ammoniten han hittade som barn via arkivbilder från dokumentärer han gjort och nedslag i mänsklighetens utveckling. För vår hållbara jords del är det inte en positiv utveckling. Vi människor lever utanför jordens ramar och gör vi det är det per definition ohållbart.
     Han beskriver vilken fantastisk värld vi har, men också hur regnskog skövlas, hur korallreven dör, hur isarna smälter och allt är mänsklighetens fel, följderna katastrofala.
     Om någon vill veta ungefär hur det ser ut i mitt huvud åtminstone en stund varje dag så är den första timmen av A Life on Our Planet mer eller mindre exakt rätt. Det är mörkt och det är tungt och det är oöverstigligt.
     Sista delen är den hoppfulla delen, den som jag ofta glömmer bort. Attenborough säger själv att han haft tur, levt ett privilegierat liv och fått se allt det han fått se, men också för att han föddes då han gjorde. På 1950-talet var världen fortfarande relativt outforskad. Den var påverkad, visst, men det har sluttat brant utför sedan dess. Vid en ålder av 94 år hade det varit lätt att ge upp och låta det vara andras problem. Men inte för Attenborough. Han berättar att det finns en väg framåt, en som kombinerar både högteknologiska lösningar och lågteknologiska och att mycket av det redan finns fungerande, om än i för liten skala än.
     A Life on Our Planet är en mycket sevärd dokumentär. Det blir tydligt vad som står på spel. Vem mer behöver se denna film? frågar filmaffischen. Alla, skulle jag säga.