Kazuo Ishiguro — Never let me go

Kazuo Ishiguru
282 s. Faber & Faber 2006 (2005)


Brittiske Kazuo Ishiguro (f. 1954) tilldelades nyligen Nobelpriset i litteratur och det ansågs väl i allmänhet vara ett pris till romankonsten. Trevligt måhända, men inte utan en viss press på leverans. Never let me go med sin science fiction-tematik fick bli min första kontakt med författaren.
     Vi får följa med Kathy som berättar om sin uppväxt på internatet Hailsham tillsammans med vännerna Ruth och Tommy. Det är den enda värld de vet, men det är uppenbart att det inte riktigt är den värld vi andra känner igen. Studenterna vid Hailsham visar sig vara kloner vars främsta uppgift är att donera organ till andra människor. Mystiken kring deras framtid och deras hantering av de förutsättningar de lever under blir romanens kärna.
     Tyvärr är det en rätt pratig historia. Kathy känns snarare som en elev som berättar om sitt sommarlov än som en någorlunda vuxen människa som ser tillbaka på sitt liv. Jag antar att det är både medvetet och utstuderat men känslan som lämnar mig är slarvighet och på intet sätt särskilt litterärt.
     Diskussionen kring etik, kloning och vad man genom tekniska framsteg kan utsätta levande varelser för uteblir i stort sett också. Glimtar av djup finns och mot slutet bränner det till en mycket kort sekund i något som skulle kunna mynna ut i ett resonemang eller en reflektion om djurhållning och om liv alltid är att föredra framför icke-liv, men det rinner ut i sanden när det blir viktigare att flytta ett skåp.
     Never let me go hade oerhörd potential men föll på såväl stil som brist på djup och är Ishiguros övriga böcker i samma nivå kan det gott vara.

(Som en parentes: Det gjordes en filmversion av boken 2010. Den är obegriplig om man inte läst boken och bara rätt dålig om man gjort det.)

Ali Smith — Winter

Ali Smith
322 s. Hamish Hamilton 2017 (2018)


Winter är andra delen (av fyra) av Ali Smiths (f. 1962) Brexit-litania och likt den första Autumn (2017) är denna roman otroligt bra. Till stil och tilltal liknar de varandra, med Smiths strama humor där varje ord tycks vägt på silvervåg, men handlingen är en helt annan.
     Art är naturbloggare, eller är han det? Han vill kanske vara det, men levebrödet tjänar han genom att ange folk som olovligt använder upphovsrättsskyddad musik till sina webbklipp. Han är pragmatiker och en smula konflikträdd. Kanske är det därför han istället för att försöka bli sams med sin flickvän Charlotte anlitar någon att spela henne när han ska åka till sin mamma i Cornwall. Mamman å sin sida, bryr sig inte nämnvärt. Hon har isolerat sig. Hon har, trots allt, ett levande huvud av sten hängande i luften hos sig. Till råka på allt dyker hennes syster upp i hennes hus och dessa fyra lever en julhelg tillsammans.
     Och Smith vet hur man inleder en roman:

God was dead: to begin with.
     And romance was dead. Chivalry was dead. Poetry, the novel, painting, they were all dead, and art was dead. Theatre and cinema were both dead. Literatyre was dead. The book was dead. Modernism, postmodernism, realism and surrealism were all dead. Jazz was dead, pop music, disco, rap, classical musik, dead. Culture was dead. Decency, society, family values were dead. The past was dead. History was dead. The welfare state was dead. Politics was dead. Democracy was dead. […]

Och så vidare, och så vidare, innan hon bjuder läsaren att tänka sig att man är jagad av alla dessa döda saker. Inte som av spöken i en spökhistoria, utan som riktiga människor på den riktiga jorden (också död, för övrigt).
     Huvudtemat i både Winter och Autumn är relationer. I den senare är det Elisabeths och Daniels speciella vänskap i centrum, här är det triangeln mellan sonen/systersonen Art, modern/systern Sophie och systern/mostern Iris som genomlyses av den utomstående flickvänskonsulten Lux. Dessa placeras sedan i detta av motsättningar och oro kokande Storbritannien, utan att för den sakens skull kokas sönder. Nuläget blir den krydda som knappt märks men som ger karaktär likväl.
     Winter liknar Autumn och konstigt vore det väl annars, men är en egen alldeles fantastisk roman som bara ytterligare understryker hur väl det här verkar passa mig. Jag kan knappt bärga mig i väntan våren och sommaren.

Mats Jonsson — Nya Norrland

Mats Jonsson
112 s. Galago 2017 (2017)


Som utflyttad och sedan länge assimilerad storstadsbo med högt kulturellt kapital tar sig serietecknaren Mats Jonsson (f. 1973) an klyftan mellan städerna och landsbygden i Nya Norrland.
     I det långa inledningskapitlet beskriver han sin barndom och sin hembygd med den utflyttades och uppvuxnes perspektiv. I dialog med sin dotter berättar Jonsson historien om hur Bollstabruk växte med industrierna och krympte med centraliseringen på ett sätt som förtydligar förloppet och sätter det i ett sammanhang på ett annat sätt än breda penseldrag om kolonsieringens följder. Den typen av berättelser behövs förstås också, men skulle nog skära sig med Jonssons i övrigt personliga stil.
     Därefter följer en kavalkad av korta och något längre kapitel om olika aspekter av förhållandet mellan stad och land, mellan att ha kulturellt kapital och att sakna det, mellan att ha ekonomiska resurser och att sakna det, och så vidare. Sidorna tycks nästan vibrera när Jonsson med allt mindre textstorlek beskriver någon av alla vansinnigheter han ser. Något lugnare är han när han ser att allting inte pekar käpprätt åt helvete.
     Humorn, angelägenheten och självdistansen går igen från tidigare serier, men ämnet som för allmänheten verkar ägas av Po Tidholm ges en ny dimension genom Jonssons penna.