Ebba Witt-Brattström, inläst av Pernilla August
10 h 47 min. Historiska media 2024 (2024)
Ett av 1900-talets starkast lysande författarpar var Moa Martinson (1890—1964) och Harry Martinson (1904—1978). Som författare räknades Moa som folklig och Harry som fin, men var det så enkelt? I biografin Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd tittar litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström (f. 1953) närmare på hur paret påverkade varandra som författare och som människor.
När den 14 år yngre Harry kom till Moas torp Johannesdal var hon redan etablerad skribent, änka och fembarnsmor varav två förlorade i en drunkningsolycka. Själv var Harry en luffare, mer eller mindre, som såg sig som en som var på havet, men som nog i själva verket spenderade mer tid i hamnarna. Båda med erfarenheter och bagage som onekligen måste ha satt sin prägel. Det var knappast självklart att de skulle finna något i varandra men jo, de kom att ha en berikande och kärleksfull tid tillsammans, om inte annat periodvis.
Witt-Brattström skildrar parets gemensamma liv och pekar på hur deras kärlek till varandra tedde sig. De skrev tillsammans och kommenterade på varandras texter, även om det nog, sanningen att säga, var Moa som lyfte Harrys texter. I brev blir det tydligt att de, åtminstone inledningsvis, högt aktade varandra. Harry var dock otrogen och Moa svartsjuk (på goda grunder, uppenbart) och förhållandet blev allt stormigare till dess att Harry, så småningom avslutar relationen.
Bredvid stod ett litteratur-Sverige som suktade efter den typen av relation och det drama det kunde innebära. Många av arbetarförfattarna besökte paret och de allra flesta såg upp till den förvirrade och otyglade Harry som en finlitteraturens krona. Moa, å andra sidan, fick med nit kämpa för varje uns av bekräftelse, trots att det var henne folk lånade på bibliotek och läste. Genom Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd nyanserar Witt-Brattström de tidigare porträtt som gjorts av de båda författarna, och kanske framför allt får Harry träda fram i en mer mänsklig form, en som var direkt beroende av Moa som litterär trampolin, och på samma gång ge Moa en smula upprättelse efter år av negligering. Moa Martinson som författare hade nog klarat sig utan Harry, men det omvända hade varit otänkbart.
Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd är en belysande bok, i synnerhet om man vill kliva in i den svenska arbetarlitteraturens epicentrum. Witt-Brattström låter författarna bli människor, något som jag tror gör det lättare att uppskatta dem även som författare.