Irene Solá, i översättning av Ellinor Broman, omslag formgett av Sara R. Acedo
213 s. Tranan 2024
I original på katalanska Canto jo i la muntanya balla (2019)
Den katalanska författaren och konstnären Irene Solá (f. 1990) har blivit något av en sensation, och efter att ha läst Jag sjunger och bergen dansar kan jag förstå varför. Det är en säregen roman som utmanar mitt motstånd mot allt för många perspektiv i romaner för ja, här har allting — människor och djur, platser och ting, levande och döda — en röst. Och det funkar, för sammantaget blir det som en pyreneisk kör som bjuder in till både smärta och skratt.
Vi skulle kunna börja så här: under en svamppromenad i bergen blir Domènec träffad av blixten och dör. Efter sig lämnar han makan Sió och barnen Mia och Hilari. Och ett tomrum som måste uppfyllas av något annat. Samtidigt är det lite av en överdrift att över huvud taget påstå att Jag sjunger och bergen dansar har något som i strikt mening går att uppfatta som handling. Saker händer, visst, men det är mer som att vrida på ett kalejdoskop än att följa ett spår. Sådan befrielse! För är det något romanen inte hade lyfts av är det en intrig, eller än värre, ett mysterium.
I stället är allting i bergen besjälat och Pyrenéerna utgör ett mytologiskt landskap där landsbygdslivet tilldelas en alldeles egen mening, särskilt i skuggan av förlusten. För även om mycket tycks stå still är det en bygd som utgjort skådeplats för krig och konflikt, inte minst Spanska inbördeskriget. I texten förs ett försoningens samtal där alla får komma till tals för att på sitt sätt läka och leva. Det trovärdighetsproblem som jag kände när ekorren fick betrakta händelserna i Låt den rätte komma in infinner sig inte alls här, trots att det redan från början står klart att perspektiven kommer vara oortodoxa: ”Vi kom med magarna fulla. Vi kom med onda magar. Svarta bukar, laddade med mörkt och kallt vatten och med blixtar och åskmuller”, berättar åskmolnen som snart ska ta Domènecs liv.
Jag tror kanske inte att Jag sjunger och bergen dansar är en roman för alla, tyvärr, men för egen del passade den fint. Välskriven (och välöversatt, får man anta) med ett sprudlande berättande som binder alla de disparata perspektiven samman och erbjuder något om inte unikt så åtminstone utöver det vanliga.