Sex serier att börja med för den ovana serieläsaren

Brukar du inte läsa serier? Okej, det är lugnt, det finns former och genrer jag själv inte brukar läsa. Du kan inte läsa allt, du kan inte gilla allt. Men om du trots allt är lite nyfiken på serier och varför jag tycker det är intressant, kommer här sex tips du kan börja med. Mina varmaste rekommendationer.

The Sandman av Neil Gaiman (1989—1996)

Låt oss börja med en riktig mastodont-serie (tio album och diverse spinoff-serier), som dessutom mycket väl kan vara den bästa som gjorts hittills: Neil Gaimans berättelse om The Sandman. I centrum står drömmarnas kung som går under många namn. Han är ganska vresig, oerhört stolt och tämligen lynnig. Det kanske man blir om man måste hålla ordning på alla myter och berättelser som någonsin har eller kommer att berättas.
     Det är nämligen själva grundpremissen och berättelserna som vävs kittlar fantasin på alla möjliga vis. Att allting är sant är helt enkelt en himla bra grund att stå på och Gaiman är som bekant en mycket bra berättare med sinne för det övernaturligt vardagliga och det vardagligt övernaturliga. Dessutom har han ett hjärta som rymmer alla hans figurer vilket gör att man kan komma riktigt nära dem alla.

WE3 av Grant Morrison (2004)

Grant Morrison har gjort många riktigt skumma grejer, emellanåt helt ogenomträngliga, men i WE3 tar Morrison all sin fantastiska fantasirikedom och stöper det till något mycket speciellt, överblickbart och på många sätt fint.
     Premissen är här att tre djur, en katt, en kanin och en hund genom cybernetiska implantat och mekaniska förstärkningar gjorts om till krigsmaskiner, men de rymmer och försöker slå sig fria från sina öden. ”Förbättringarna” gör att de kan prata, men de är trots allt fortfarande djur och samtalen dem emellan är en av seriens stora behållningar, jämte den oerhört effektfulla berättartekniken.

Unflattening av Nick Sousanis (2015)

And now for something completely different!
     Serietecknaren Nick Sousanis ville i sin avhandling undersöka seriemediet närmare. Vad finns det för bättre sätt än att göra det i form av ett seriealbum? Sagt och gjort, på 169 sidor och med utgångspunkt i Edwin A. Abbotts märkliga Flatland (1884) beskriver han vad som är möjligt att göra med en plan yta.
     Med Sousanis argumentation blir seendet en akt på samma nivå som läsandet och tänkandet. På samma gång placerar han seriemediet bredvid många av de mer klassiska, trots att serier vanligtvis ses som lågstatuskultur. Kopplingen finns inte, motsättningen är kulturellt ärvd vilket både Unflattening och de övriga serierna här är goda exempel på.

Fun Home av Alison Bechdel (2006)

Alison Bechdel verkar i genren självbiografiska serier och är kanske främst känd för att ha myntat Bechdel-testet som metod för att synliggöra snedfördelningen inom filmindustrin.
     I Fun home berättar hon om uppväxten i Pennsylvania, om att komma ut som homosexuell och om hennes pappas förmodade självmord. Förhållandena hemma var speciella, men hon visste inte mycket annat och klarade sig trots allt ganska bra utan tillgivenhet men med tillgång till en hel del god litteratur.
     Fun home är ett sällan skådat exempel på minutiöst förarbete. Serien tog sju år av förberedelse med posering, efterforskningar och allt annat som hör serietecknandet till. På många sätt märks det att Fun home är en mycket lång process, men resultatet är väldigt bra.

Bat Girl av Gail Simone (2011—2016)

Superhjälten Batgirl har funnits i olika inkarnationer sedan 1961 och min favorit (hittills) är Gail Simones som började publiceras 2011 som en del av DC Comics omstart kallad ”The New 52”. Figurerna blev modernare, mer tillgängliga och Batgirl passade perfekt in i det.
     Barbara Gordon är polischefens dotter om dagarna och Batgirl om nätterna, och som lärljunge till Batman är det hennes uppgift att hålla Gotham City åtminstone en smula mindre stökigt. Men både Barbara och Batgirl återhämtar sig från en attack som placerade henne i rullstol utan hopp om att kunna resa sig, men som tack vare vad som närmast kan liknas vid ett mirakel återigen gör natten säkrare.
     Batgirl i Simones tappning är mörk, fartfylld och mycket, mycket snyggt målad. Perfekt för den som är intresserad av att börja med superhjältarna.

Persepolis av Marjane Satrapi (2000—2003)

Slutligen kommer ytterligare en självbiografisk serie: hyllad, berömd och filmatiserad. Marjane Satrapis uppväxtskildring från Iran skildrar ett land som förändras i grunden av revolutionen 1979, från modernt och öppet till stängt och strängt. Det är en inifrånskildring med utifrånblick, en uppväxt och ett uppvaknande som inte hade kunnat göras effektfullare.
     Det är avskalat och humoristiskt trots att det är långt ifrån festligheter som beskrivs, men Satrapi har en ton som är fullständigt avväpnande och som återkommer i andra av hennes serier. Intressant, lättillgängligt och oerhört bra.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 600 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Relaterat

3 Comments

  1. Jag skulle även rekommendera ”Maus” av Art Spiegelman som handlar om hans pappas erfarenheter av Förintelsen. Läsvärt och lättillgängligt om ett svårt ämne och de sår som även den som överlever traumatiska händelser bär på.

    1. Tack, jag håller helt med!

      På Facebook gjorde jag en lista på fler serier som skulle kunnat vara med, jag skriver den här med:
      Doom Patrol
      Hellboy
      Umbrella Academy (!)
      Ur djupen ropar jag till dig
      Kalle & Hobbe
      Maus (!)
      Daytripper
      Mats kamp
      Trashed
      Palimpsest
      Pride of Baghdad
      Asterios Polyp
      Snowpiercer
      Bone (!)
      City of Glass
      Y: The last man
      Mouse Guard
      V for Vendetta
      Watchmen
      Arkham Asylum
      Scott Pilgrim vs The World
      Love Hurts
      Svalornas lek

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!