”Sagan om hur domherren fick sitt namn” är en fristående fortsättning på novellen ”Sagan om hur domherren fick sin färg”, 2022-12-17.
På en gren i ett snår sitter en liten fågel, svarta vingspetsar och en bringa i varmt, varmt röd.
Den kan inte riktigt tro det, att någon så oansenlig som han nu fått färg. Det hade varit ett misstag, det är sant, och den väldige som fågeln nu glömt namnet på (det var ju bara någon timme sedan, man kan inte förvänta sig för mycket av en liten fågel) hade erbjudit sig att åter skänka fågeln dess blåa färg, jovisst, men nu sitter han här och ser de närmsta grenarna i det bröströda skenet, som blossande stickor. Grant, tänker han, och glömmer så sakteliga bort att blå är en färg man kan vara.
Utanför buskaget sitter räven och höken. De har sett allt, ser hur det lyser där inne, giftigt och varnande, och liksom den lilla fågeln glömmer de snart, för det är ju så i fablerna. Räven pilar in mellan granar och hasselsnår, höken flyger över ängen och bort med ögonen fästa på marken.
I skogen som knappt är en skog går en långbent en, brun med horn som stora skopor. Det hörs var han går. Han fastnar i ungträden, frustar och snavar över kvistar. Det är jobbigt, men han håller huvudet högt, majestätiskt. Men det tänker inte den lilla fågeln på, han ser bara den dova färgen, de tunga stegen.
Är det möjligt att vara så stor? tänker han. Får man vara så brun?
Han flyger kvickt, sätter sig på älgtjurens mule. Den röda bringan speglar sig i de mörka ögonen som vart och ett är lika stort som fågeln.
”Varför är du så stor?” frågar den. ”Varför är du så brun?”
Skogens konung fnyser en gång, fnyser en gång till. Han har svårt att fokusera på den lilla gapiga fågeln som sitter på nosen så nära. Som luktar fränt av rönnbär. Som han aldrig sett förut, han som känner alla. Skogens konung är inte van att bli ifrågasatt. Den tjocka älgtungan klibbar i gommen när han svarar högdraget.
”Jag är stor för att jag är älg. Och jag är brun för att jag är älg. Det är så det alltid varit.”
Älgen tar några steg, tar sats. Han ruskar på huvudet, försöker få bort den lilla inkräktaren, men förgäves. Den lilla fågeln flaxar och griper tag i näsborrens slappa kant med sina svarta klor, parerar de häftiga rörelserna och piper. I fågelns värld låter det bestämt, stort, men för alla andra är det ynkligt och blekt, nästan blått.
”Du”, säger den med näbben i vädret, ”borde bli mer färggrann och lysande. Som jag.”
Och med den domen sträcker han på vingarna, bländar nästan älgen med bringans sken, och flyger otympligt bort utmed skogskanten. Älgtjuren ser förbryllat efter fågeln som lyser i rött, som vore den en flugsvamp, ett nypon. Vad var det för en? Någon som vågar påstå att brun inte skulle vara en färg. Det är ju den skogigaste färgen, helt klart, tycker älgen och traskar vidare.
På en gård med en stor lada och ett litet boningshus för människor, främst, finns ett fågelbord och på fågelbordet finns ett litet hus, människornas boningshus i miniatyr. Där det tjattras förfärligt, mycket mer än det äts.
”Jag ska ha först!” säger gråsparven och flaxar med vingarna.
”Nej du, jag ska ha först”, säger sidensvansen och sträcker på halsen, ”och mest!”
De skriker på varandra, allt vildare. Det låter hemtrevligt tycker människorna som sitter inne i värmen och tittar ut, kaffet ångar ur kopparna. Till deras stora glädje ser de en annan fågel, en liten en med varmrött bröst, landa vid bordet. Den ser ut att betrakta de andra under tystnad, som en domare.
”Vad ni är grå”, säger den lilla fågeln, men det varken hör eller förstår människorna. Det gör däremot gråsparven och sidensvansen som tystnar i skenet från den nytillkomne. ”Ni ser väldigt tråkiga ut.”
Den lilla rödbröstade fågeln tar ett frö i sin näbb och hoppar jämfota några gånger på fågelbordet, tar sig plats.
”Och?” säger gråsparven trumpet. ”Jag heter till och med grå. Gråsparv. Dessutom är jag hungrig.”
”Ja, jo”, medger sidensvansen. ”Lite grå är jag allt. Men mina vingspetsar och mina stjärtfjädrar är väl granna, så säg?”
Den lilla röda fågeln tuggar på fåglars vis och betraktar sidensvansen, från topp till tå. Pepparkornsögonen mjuknar, om så bara för ett hjärtslag, vilket är väldigt kort tid för små fåglar. Han lutar huvudet åt ena sidan, sedan åt andra.
”Du har rätt”, säger han till sidensvansen och vinkar med vingen åt fröna. ”Du får äta först. Och mest.”
Med den domen gör han sig redo att flyga vidare, obrydd om gråsparvens protester. Ett vingslag och en vig manöver så ska han vara i väg, men! Han flyger rakt in i något stort och kallt.
”Hoom …” säger en röst, bekant på något sätt men hur har den lilla fågeln glömt. Från köksfönstret ser människorna bara en vinterdimma svepa in gården i kyla. De greppar kopparna med dubbelfattning, drar åt sig axlarna, tänker på brasan och pläden och varandra.
Den lilla fågeln landar ograciöst på fågelbordet igen, blänger på den väldiga varelsen med de isblå ögonen, den stora röda näsan och det frostvita skägget, någon som vågat stå i vägen för honom, självaste … självaste … ja, nej, han vet nu inte så noga vem han är, men den väldige hade stått i vägen lika fullt.
”Du var mig en ful och bl …” börjar fågeln men avbryts.
”Jag vet vad jag ska kalla dig nu, lilla fågel”, säger den store. ”Du klagar och dömer. Jag kallar dig domherre och aldrig ska någon höra ditt klander mer.”
Han blåste ut en kall pust på den lilla fågeln som ska kallas domherre. Framför ögonen på sidensvansen och gråsparven mattas det röda bröstet, det är fortfarande rött men den lyser inte längre klart och den röst han hittills sjungit sina klagovisor med tystnar till inte mer än en viskning.
”Vi sågs förut”, säger den väldige, ”men det har du glömt. Du var nyss blå, men det har du glömt. Varken räven eller höken kunde se dig, men det har du glömt. Men du, lilla domherre, du ska aldrig glömma mer och på den yttersta dagen ska du minnas allt och din röst ska åter höras. Låt oss hoppas att du lärt dig något till dess.”
Och med ens minns fågeln allt, även sådant han aldrig upplevt. Han känner hur det röda bröstet snörs samman, en isande skräck fyller honom och för ett ögonblick är han lika grå som sparven. Pepparkornsögonen sjunker in i huvudet och han ser bortom sidensvansen och boningshuset och gården. Han ser allt och alla, han ser sig själv och känner smärtan först, sedan en annan känsla. En stor känsla. En viktig känsla. En känsla av att för andra gången ha en uppgift, men denna gång inte att döma utan att aldrig glömma. Han ser på den väldige. Han vet att de kommer ses igen, om inte förr så en dag när allt är slut.
Den lilla fågeln, domherren, säger något innan han lyfter och flyger mot skogen, men varken sidensvansen eller gråsparven hör, bara den väldige nickar och svarar med en djup vissling.