Framför den öppna spisen satt de flesta av barnen i spänd förväntan medan andra klättrade på möbler eller sprang runt. Den röda fåtöljen var ännu tom, men boken låg där på sitsen som den alltid hade gjort. En tjock volym, läderinbunden med sirliga bokstäver skurna i bladguld. Inte ens Liam, den äldsta bland ungarna, kunde riktigt tyda vad det stod. Barnaskaran var varandras syskon och kusiner och snart, snart skulle deras mormor berätta sagan om hur domherren fick sin röda färg, precis som hon hade gjort på alla jular barnen kunde minnas.
Från köket hördes höjda röster, det ordades om mat och dryck och vem som skulle göra vad och snart kom deras mormor klampande in, dova dunsar trots både raggsockar och tjocka mattor på det tunga ekgolvet.
”Er morfar hade velat ha sin jansson ordentligt saltad”, muttrade hon medan hon lyfte boken och drog upp en glasögonfodral ur bakfickan. Hon satte sig tungt. Barnen var nu knäpptysta och betraktade den gamla människan med fascination. Med ett knäpp slog locket upp och hon satte glasögonen långt ut på den spetsiga näsan. En konstpaus, två, sedan öppnade hon boken och började berätta:
”In i den djupaste skogen satt en liten fågel och misströstade. Med svart huvud, grå vingar och ljusblå bröst smälte den in i det istäckta landskapet, så kallt, så kallt att till och med granarnas barr drog sig in i sina kvistar.”
”Det kan de väl inte?” avbröt Vilma, barnaskarans förnumstigaste figur. Hon snörpte ihop munnen som för att göra det omöjligt att ta tillbaka frågan.
”Har du sett någon gran försöka?” svarade mormodern med en motfråga, barskare än vad Vilmas mamma brukligen tyckte var befogat, men nu var hon inte här utan i köket och lät bli att salta ordentligt.
”Nå, det var kallt som i en isbjörns rumpa, hur som helst, och bara de skarpaste ögonen kunde se den lilla fågeln i all sin oansenlighet. Plötsligt skälvde den till, vad nu? Den röda räven nosade kring stammarna på busken där fågeln höll andan, men hon märkte inte att det bara en noslängd eller två ifrån den satt en god portion, en munsbit som skulle göra vintern något mera uthärdlig för den sluga jägaren.”
”Äter rävar fåglar?” frågade Theodor storögt.
”Ja”, svarade mormodern med en otålig handrörelse. ”Många djur äter andra djur. Rävar äter fåglar. Ugglor äter möss. Vargar äter rådjur. Människor äter gris.”
Barnen bytte blickar som hastigast, lade pannorna i djupa veck. Grisar? Människor? Vad har det med något att göra?
”Räven nosade vidare och fågeln andades ut.”
Och så gjorde även mormodern. Det var inövat, en del av berättelsen, en suck som skulle bära lika mycket betydelse som de andra orden.
”Den lilla fågeln, i all sin oansenlighet, var ändå glad att inte ha blivit mat, det fick han allt erkänna för sig själv, men lugnet skulle inte vara så länge. Mellan grantopparna kunde den se en mörk siluett avteckna sig mot den ljusgrå vinterhimlen. Den ryttlade, ryttlade, väntade på något, att ett presumtivt byte …”
”Vad betyder pre-presumift byte?” avbröt Vilma.
”Någon som kanske ska bli mat.”
”Som grisar?”
”Det finns inga grisar i skogen.”
”Jo, vildsvin.”
”Okej. Hökar äter inte vildsvin.”
”Vad är en hök?”
”En liten rovfågel.”
”Äter vildsvin hökar?”
Mormodern blev tyst. Det ryckte lite i hennes tinning, nästan obemärkt, en vibration som lika gärna kunde få henne att lämna rummet som att ryta till. Barnen kunde inte riktigt veta med henne. De sjönk ihop, lämnade rum för henne att fortsätta, men ingen fortsättning kom. Hon kisade, liksom för att tänka efter, ett ovanligt uns av osäkerhet hos den gamla kvinnan.
”Nej … nej, det tror jag inte”, svarade hon till slut. ”Var var jag någonstans?”
”Ryttlade!” svarade Liam stolt, ett ord han lärt sig på NO-lektionen och som han därmed gärna använde, även om sådant som bara långsökt kunde sägas ryttla.
”Jo, tack … skuggan ryttlade i väntan på något ätbart, och den lilla fågeln visste att han säkert kunde vara just det. Den höll andan igen, blundade, men kunde höra vinandet om vingarna när höken vände mot marken. Nu är det slut med mig, hann den lilla fågeln tänka innan den hörde rovfågeln slå ner i marken några meter ifrån honom, en sork dinglandes från hökens vassa klor.”
Barnen andades ut som på kommando, en suck även den planerad, publiken inskriven i ett manus som inte fanns.
”Den oansenliga lilla fågeln blev allt sorgsnare. Nog var det bra att inte bli uppäten, det fick han allt erkänna, men det var aldrig någon som såg honom. Som ett stycke is, dömd att reflektera mer än den attraherar.
Fågeln satt försjunken i tankar, trygg i att inte kunna bli sedd men också med en gnagande känsla av att inte finnas till. Vad är en existens? tänkte den. Jag känner mina snabba hjärtslag, kan röra mina vingar efter önskemål och ser de svarta vingspetsarna framför mig om jag så väljer. Han släppte ena klon och lyfte benet, betraktade med viss möda platsen där klon nyss varit. Men jag lämnar inga spår, tynger inte grenen där jag sitter. Så inne i sitt filosoferande var den lilla fågeln att han inte märkte att en stor lurvig varelse närmat sig och böjde sig allt närmare fågeln för att plocka några frusna, röda bär från en gren bredvid.”
Mormodern gjorde ännu en paus, betraktade vart och ett av barnen. I hennes glasögon speglades brasan och skänkte henne en sällsam inre glöd, som om hin håle själv flugit i henne, en julbock beredd att ömsa sitt skinn framför de skräckslagna barnen. Var det dags? Var det denna jul då domherren skulle slukas hel och berättelsen få sitt slut.
Liam sittande i skräddarställning höll sin lillasyster Leonore i handen. Hon hade precis lärt sig stå, de mjuka knäna nedanför blöjbaken vickade osäkert, och han, storebrodern, tog ansvar på ett sätt som bara en åttaåring kan. Nej, historien skulle nog få hålla några år till, tänkte mormodern.
”När den lilla fågeln vaknade ur sina tankar tittade den in i ett stort, hårigt ansikte. Två isblå ögon stirrade just förbi den. De såg snälla ut fast att varje ögonglob nog var lika stor som fågeln själv. Utan större hopp om att han existerade, sade fågeln ändå ’hej’. Den store ryckte till, snön ruskades av ögonbrynen och kisande tittade han på den lilla fågeln.
’Hoom …’ sa den väldige dröjande, en smula förvånad över att något så oansenligt vågat hälsa på honom.”
Och den ettåriga lilla flickan kiknade av skratt medan hon sjönk ner i storebroderns knä. Mormodern log knappt märkbart.
”’Vad är du för en?’ fortsatte figuren.
’Jag är jag’, svarade fågeln tveksamt för vad var han egentligen för en?
’Har du något namn?’
’Nej’, svarade han och tittade bort medan de svarta pepparkornsögonen tårades stilla. ’Jag vet ingen som skulle ha anledning att kalla mig för något. Inte ens räven eller höken ser åt mitt håll.’
’Är inte det bra?’ frågade den skäggige. ’Du skulle blivit äten tusen gånger om.’
Fågeln svarade inte, plötsligt osäker på om den stora figuren framför honom verkligen fanns och inte bara var ensamheten som skapat spöken åt honom. Han hoppade försiktigt närmare på grenen och när han var alldeles nära sträckte han fram den svarta spetsen på vingen och rörde den enorma, röda näsan. Den väldige ryckte till, men då var det redan för sent. I takt med att näsan bleknade fylldes den lilla fågeln av liv, av värme. Vem var den väldige framför honom, han vars hela ansikte nu flöt i ett ljusrött sken? Och var kom skenet ifrån?”
Nu hade hon barnens fulla uppmärksamhet. Det var så här hon ville att det skulle vara. De skulle hålla andan, de skulle sitta på sina knän, framåtlutade, som om det skulle kunna höra fortsättningen snabbare bara de kunde komma lite, lite närmare. Hon fortsatte:
”’Hoom …’ hörde han jättens sävliga, djupa röst framför sig igen. ’Jag kan nog ordna det där igen om du vill …’
Fågeln förstod först inte vad den väldige figuren menade. Ordna vad? Sedan såg han att det mystiska skenet kom från honom, det förut ljusblå bröstet lyste nu i skarpaste rött. Först blev han förskräckt, aldrig förut hade han lämnat ett avtryck på något eller någon, sedan kände han, innanför bröstbenet, en liten men ihärdig glöd, som om hela världen väntade på honom.
I skogen syntes nu nyfikna ögon. Rävens, hökens, ja alla djur tittade på den lilla fågeln som inte alls var oansenlig längre.”
Barnens ögon tindrade och hade inte mormodern varit så upptagen av att sola sig i deras glans hade hon kunnat se hur hennes döttrar och hennes svärsöner betraktade den gamla kvinnan, liksom djuren betraktade den lilla fågeln, som något som en gång varit som ett skal men som i stunder som dessa skiner upp med en oemotståndlig kraft.
”’Vem är du?’ frågade fågeln den väldige, med ens mycket medveten om att han nog borde veta det ändå.
’Jag har många namn, men du kan kalla mig Bore’, svarade han. ’Och vad ska jag kalla dig?’
Fågeln betraktade djuren som drog sig allt närmare, som vålnader mot ett magiskt sken. Om den nyvunna glöden i fågelns bröst nu var meningen i hans liv var den också källan till många frågor. Var detta början på ett nytt liv, ett liv av flykt och fara? Den väldige hade sagt att han kunde återställa honom, men ville han det? Var inte uppmärksamheten, avtrycket, just det han så länge suktat efter? Det kunde han omöjligt veta, men … jo, han kände det tydligt: han ville av hela sin lilla kropp ta reda på hur det skulle bli.
’Jag vet inte. Vad ska du kalla mig?’ frågade den osäkert.”
”Domherre, domherre”, ropade barnen i kör, även Leonore försökte härmande svara medan hon gjorde squats framför Liam. Mormodern nickade stolt, som om svaret inte varit uppenbart utan resultatet av mycket tankemöda.
”Helt riktigt. Men vet ni varför den skulle kallas för domherre?”
Barnen skakade unisont på huvudet.
Nå … det är en helt annan berättelse.
”Sagan om hur domherren fick sitt namn”, 2023-12-16, är den fristående fortsättningen på den här novellen.