“Titta! Titta där, en blåmes!” Jesper pekade mot något utanför köksfönstret. Ingen i hushållet delade hans entusiasm. “… Eller … är det en talgoxe?”

Frenetiskt bläddrade han i Fågelguiden. Europas och medelhavsområdets fåglar i fält som han skaffade tillsammans med ett tiotal andra fågelböcker någon gång frampå vårvintern utan att ha öppnat dem sedan dess. Han mumlade för sig själv.

“’Huvudteckningen med svart ögonstreck och liten blå kalott på i övrigt vitt huvud ger ett näpet och intagande utseende …’” Han tittade upp och kisade ut. “Ser du näpen och intagande ut?” Just då stirrade den lilla fågeln buttert tillbaka på honom och tog till flykten. “Nej, jävlar, du var nog en talgoxe.”

Med en smäll slog han ihop fågelguiden och förde kaffet som nu blivit kallt till munnen. Där ute hängde de. Fågelmatarna. Metallringen med talgbollarna. Det 12-sitsiga plexiplaströret (86 cm långt!). Mataren för nötter. Och, inte minst, pjäsen som säkrade segern: Birdfeeder 3000. Den rymde 8 liter frön, hade en burliknande konstruktion för att hålla större fåglar borta, 24 trädgrensliknande sittplatser väl skyddade från vädret, dränerat spillfat och en inbyggd kamera som Jesper inte lyckats ansluta appen till. Den hade kostat som en begagnad racingscykel, men det var den värd.

När första frosten kom hade han åkt till butiken för att köpa mat. Inga vanliga frön, nej … eller jo, men inte till Birdfeeder 3000. Det hade han noga sett till. Där skulle det vara hampafrön, solrosfrön. Ekologiskt. För dit ville han locka steglitsen.

Det var förresten där någonstans det hade börjat, med steglitsen. Skulle man fråga Jesper hade fascinationen alltid funnits där, men det vore att bända sanningen.

Sofia, hans fru, hade svurit över nyheten om att The Goldfinch inte skulle visas på bio, Donna Tartt var ju hennes favorit, men Jesper som inte hade hört talas om de superhjältarna tog det med jämnmod. Till slut kom filmen ändå på någon av streamingtjänsterna och de satte sig för att titta. Till och med Jesper förstod att det var viktigt för Sofia. Hon höll andan, tog sig då och då för halsen som om det var hennes mor som dött, men Jesper hade bekymmer att hålla sig vaken (det var visserligen explosioner och så, men ändå). Till dess att tavlan dök upp.

Tavlan med den lilla fågeln, brunbeige, svart och vit, men med klara fläckar av rött och gult, en kedja från dess ben till den pinne den satt på, väckte något hos Jesper. Deras son Liam hade precis börjat sova själv och kanske såg Jesper sin frihetslängtan i den lilla fågeln på duken. Han kände försiktigt mot sin egen vrist, rädd att känna en kall metallring där.

“Vad gör du?” frågade Sofia och Jesper skyndade sig att klia frenetiskt.

Nå, med filmen väcktes den latenta fågelskådaren som bor någonstans i alla män som närmar sig medelåldern. Inte så pass att han satte klockan mitt i natten för att ta med sig kikaren (Opticron MM4 60 ED) ner till sjön, men ändå. I stället spanade han när han gick efter det klarröda (“omisskännliga”, enligt boken) ansiktet utan att någonsin se det. Steglitsen blev något av en vit val för Jesper, även om han inte förstod vad Rädda Willy hade med saken att göra.

Så en morgon, förra vintern, hade han tittat ut genom köksfönstret mot grannens tomt. I ett i övrigt kalt syrénbuskage hängde några talgbollar i sina fula gröna nät, men det var inte det som fångade Jespers uppmärksamhet. Det var steglitsen. En liten flock försåg sig av läckerheterna och Jesper ödslade inte en sekund. Han körde sjuttio på en trettioväg bara för att komma till affären och där, med pulsen rusande, köpa likadana talgbollar i likadana gröna nät, och hem igen. Av fåglarna syntes inte ett spår i grannens trädgård när han kom tillbaka, han visslade så som han tyckte att steglitsen såg ut att låta (utan att veta att steglitsens namn kommer från dess läte, “tickelitt”, för så långt hade han inte orkat läsa om den i Fågelguiden). Förgäves.

De kom igen, några gånger, men aldrig till Jespers talgbollar, bara till grannens, och han bestämde där och då att nästa vinter, ja, då skulle han vinna fågelfighten mot grannen.

Därav det noga utvalda fodret.

Därav Birdfeeder 3000.

Han mikrade kaffet i trettio sekunder och ställde sig att blicka ut. En mer stilkänslig man hade kanske tyckt att matanordningarna var i mesta laget där de hängde i det dåligt ansade päronträdet. På håll syntes det bruna staketet, syrénbuskaget, grannens gula tegelvilla. Sonen Liam var nu fem år och närde sin egen frihetslängtan, leksaksbilarna i full fart över köksgolvet, bromsarna tjutande i svängarna, men det märkte inte Jesper mycket av. Med handen i sidan såg han små grå fåglar dra in i trädgården. De sprätte runt kring automaterna, kastade otacksamt ut de frön de inte gillade på marken. Jesper hoppade i gummistövlarna och for ut med händerna viftande över huvudet, skällde, först osammanhängande, sedan något om att han nu hängt upp gratis mat åt dem och: Detta. Är. Tacken! Ett fint lager av mindre frön som om någon hällt ut resterna av en burk smörgåsgurka på marken. Fy fan.

“Vad många fåglar som hittat till er”, hörde han över staketet. Det var Siv. Grannen med sin djupa högläsningsröst och jadegröna kappa. “De är förtjusande!”

“Ja … jo”, medgav Jesper. “Men de där gråsparvarna är förjävla otacksamma.”

“Pilfinkarna.”

“Va?”

“Pilfinkar är det. De har svarta fläckar på kinderna. Det har inte gråsparvarna.”

Jesper tittade mot avenbokhäcken där de små grå fåglarna satt och väntade på att den högljudda jätten som var han skulle försvinna.

“Och,” fortsatte Siv. “Jag tror inte att de är otacksamma. De är givmilda, sprätter frön till de fåglar som hellre plockar från marken. De måste hålla samman nu när vinterkylan är på gång.”

Jesper skrapade lite med sin toffel. Några frön sprätte i väg i gräset och försvann. Var det inte konstigt? Att så smått kunde vara så viktigt. För fåglarna. Liv och död hängde på dem, ändå kom pilfinkarna och kostade på sig att vara kräsna. Eller givmilda. Vad hade hänt med att starkast överlever? Sedan Jesper var liten hade han hört om den starkes rätt och att störst går först. Och kanske hade det varit något annat om kråkorna varit de som drog fram, det hade man ju kunnat förstå, men detta.

En vind drog genom de höga tallkronorna. Några frusna löv rasslade till vid Jespers fötter. Han rös till.

“Ja, jag ska ta mig en promenad”, sa Siv. “Vet inte hur länge till vi får se solen!” Hon drog på remmarna från gåstavarna och började vagga i väg. Över axeln sa hon: “De kommer nog snart, ska du se!”

Han  blängde efter Siv som inte tycktes förstå att det var en tävling.

“Fy fan”, hörde Jesper sonen upprepa från hallgolvet när han kom in igen. “Fy fan!” En gul Citroën (med extra bra rull), en svart BMW, en vinröd Nissan, Liam krockade dem gång på gång mot den redan skavda listen. “Fy fan!”

---

Dagarna kom och gick och snön lade sig under päronträdet. Småfåglarna gjorde spår och fröna sprätte ut på marken likt förut, de var så många att det var svårt att hålla intresset uppe. Jesper satt försjunken i Wordfeud och de elektriska ljusstakarna på fönsterbrädan speglades förrädiskt i fönstret. Det var så nära, så nära att Jesper ingenting såg och kanske kunde han ha levt med det. Det var trots allt bara en fågel.

“Jesper, ser du?” frågade Sofia försiktigt, en hand på hans axel.

“Nej, jag har suttit och klurat på något bra ord, men jag vill inte släppa den där 3 gånger ordpoängen åt Storbjorn_65. Ser du något?”

“Jag menar ut. Där. En steglits.”

Mycket riktigt. På ett av de nedersta stegen på Birdfeeder 3000 satt en liten beige fågel med rött på huvudet och gult på sidorna. Den plockade försiktigt med näbben bland fröna i hålen, som Liam på väg att hitta den största chokladbollen bland 20 identiska. Långsamt reste sig Jesper, tog fram sin telefon och startade kameran. Det blev inte bra, reflektionerna i rutan låg som ett pärlband över displayen. Han sträckte sig mot ljusstaken och vred på en lampa som om han försökte knäcka en kassaskåpskod och när den slocknade höll han andan. Skulle fågeln flyga?

Jo, det skulle den, men inte därför.

För just då öppnade Siv sin ytterdörr, hon rättade till kransen som hängde jämte, sedan vände hon sig för att gå, kappan på. Hon såg Jesper och Sofia genom köksfönstret och vinkade stort.

“God jul om vi inte ses innan dess!”, ropade hon och alla fåglar lyfte från päronträdet och matarna som styrdes de av en gemensam vilja.

Jesper vände sig tvärt, stötte till Sofia och stampade i väg mot hallen. Han varken tänkte eller såg annat än rött och definitivt inte den gula Citroën (med extra bra rull, i synnerhet mot hallgolvsparkett) som Liam lämnat just där Jesper satte foten. Somliga straffar gud direkt. Instant karma. Det finns många sätt att beskriva det som nu skedde, men föll, ja, det gjorde Jesper, bakåt med armarna vevande medan bilen for i överljudshastighet mot den stumma ytterdörren. Huvudet hann Jesper skydda, men för svanskotan fanns ingen räddning. Smärtan sköt upp genom ryggraden som en laserpuls i en biosalong med Dolby Digital Surround. Han blev liggande, suckandes på inandning.

”Vad är det för fel på dig?” frågade Sofia som nu stod i dörröppningen och tittade på Jesper.

”Slog. I. Svanskotan.”

”Jag menar: vad i helvete flög i dig?”

Över blicken som varit fäst i det vita taket drog en slöja in. Vad var det som hade flugit i honom? Varför var han så arg och vart var han på väg med denna vrede? Det var långt ifrån uppenbart, tyckte han. Han hade halkat på en gul Citroën men vad hade hänt om han inte gjort det? Allt verkade så futtigt nu när alla fysiska sensationer var koncentrerade på en punkt strax ovanför ändtarmsöppningen.

Genom det lilla fönstret i hallen såg han grenarna från päronträdet och på dem syntes en varmröd fjäderdräkt. Det var ingen steglits. Det var en svart och röd fågel och den betraktade honom allvarligt med sina pepparkornsögon. Dömande.

---

Och det blev julaftonsmorgon. Jesper satt på de extrakuddar han fått hämta för att alls överleva sittandes. Superlim och pincett i försiktiga grepp. Han visste bättre än att försöka snacka bort den totalkvaddade lilla bilen. Men snälla konstapeln, det var faktiskt en olycka! Nej, det skulle aldrig funka på Liam och denne satt nu bredvid och bevakade arbetet, som om han var rädd att mekanikern skulle blåsa honom. Det fick gå före alla andra bestyr.

Någon mer steglits hade han inte sett till, varken hos Siv eller vid Birdfeeder 3000. Många andra fåglar. Pilfinkar och gråsparvar, talgoxar och blåmesar. Intresset hade om inte svalnat så åtminstone gått på sparlåga under en mycket självömkande konvalescens. Det var helt enkelt för svårt att koncentrera sig på fågelmatare när hela ens uppmärksamhet behövde ägnas åt att klaga lagom mycket på skadan, även om den var helt av egen förskyllan. Och på bilen.

När han ansåg sig någorlunda färdig (kofångaren saknade visserligen en bit och hade han vinklat vindrutan lite för upprätt tro?) gjorde han vad alla ansvarsfulla vuxna hade gjort. Han drog bilen sakta, sakta baklänges allt medan den tickade tyst, ett lågt uppvarvande inför en snudd på episk rivstart. Sedan tappade han taget. Bilen susade fram över bordsskivan, förbi Liam och ut över kanten som Thelma och Louise i deras törst på frihet. Kanske hade de överlevt om de haft en kedja om foten, men hade det varit värt det? Jesper var chanslös när han till slut insåg vad som höll på att hända. Han kastade sig över bordet för att fånga bilen men den snuddade bara hans fingrar och smärtan skrek i hans ryggrad.

Liam bara skrattade när bilen förolyckades. Igen.

”Är du klar med bilen? Då kan du väl vattna Sivs blommor …”

Sofia la en hand på Jespers smärtande rygg utan att bry sig nämnvärt om det nyss inträffade debaclet. Siv hade åkt till sina barn och Jesper och Sofia, mest Sofia om vi ska vara helt ärliga, hade lovat att se om grannens hus och trädgård över helgerna. Det var ett ansvar som var bra mycket mer mentalt än fysiskt betungande med tanke på grannens eklektiska ”allting överst”-inredning som visat sig ingå i något slags opakt system. Eventuella misstag ledde inte till någon osämja, inte alls, utan mer till en lång rad mer eller mindre kryptiska frågor: Var är vattenkannan? Varför har ni flyttat mattan? Hur ändrar man tillbaka frekvensen på kylskåpet? (”Vad menar du ’frekvens’? Menar du temperatur?” ”Nej, frekvens. Hur det vibrerar.”)

Jesper stapplade ut i hallen, noga med att inte sätta foten på ytterligare någon grovt felparkerad bil. Han stack fötterna i sina gympaskor och trampade ner dess bakstycken för att slippa minsta motstånd när han skulle i eller ur. När han kom ut på farstubron och av en slump vände blicken mot Birdfeeder 3000 såg han en märklig syn. Nedanför fågelmataren hängde en rovfågel (en sparvhök, juvenil, men det visste inte Jesper), vingarna utsträckta som en korsfäst Petrus, den gråspräckliga bringan oskyddad, i klon hade den en liten fågel som hade kommit in genom gallret men som gripen på tvären inte kom ut igen. Allt var stilla kring scenen, som en tavla förbisedd på någon av loppisrundorna han gjort med Sofia innan Liam föddes. Jesper närmade sig långsamt, hade kanske kunnat röra sig snabbare om det inte vore för svanskotan. Det var en märklig stillhet, den mäktiga fågeln borde vetat bättre, kan man tycka, men nu hängde den där och vägrade släppa greppet om födan, uppenbart desperat.

”Så ja, så ja …” mumlade Jesper i ett försök att lugna sig själv lika mycket som fågeln. ”Stilla örn, heliga örn”, sjöng han åtminstone 85 % säker på att det inte var en örn. ”Mer jul, ge mig mer jul”, viskade han så försiktigt han kunde medan han stack in handen under buren och började lirka med klorna. Det behövdes inte mycket. Med kraftfulla vingslag gav den sig av, Jesper kände trycket av vingarna, men bara några sekunder senare infann sig en overklighetskänsla som han bara känt när han för första gången höll Liam i sina nyblivna pappaarmar. Hade det verkligen hänt? Denna gång var det inget spädbarn som låg i hans famn, däremot såg han att i hans handflata låg en liten kropp, så lätt att den knappt inte kändes men likväl där. Dess sandbruna fjäderdräkt bröts av i gult, svart och rött. En steglits.

En lång stund satt Jesper på knä under päronträdet med den lilla fågeln i handen. Den var inte fjättrad vid någon pinne, ändå var den för alltid fast vid marken. Jesper kände inte sin svanskota, inte den kalla marken under sina knäskålar. Först när kinderna började värka av de frusna tårarna vaknade han upp ur sin stilla sorg.

Inga fåglar hade vågat sig tillbaka, trots att Jesper snarast var att betrakta som ett förstenat objekt, men i avenbokhäcken lyste något rött. Det var en svart, röd och vit fågel, den fågeln? det såg verkligen ut som den fågeln, som tittade på honom med sina pepparkornsögon. Nu kände han sig inte dömd. Bara sedd.

”Birdfeeder 3000” är en novell i min följetong Berättelser om Kung Bore.