---

Från vänster till höger är det politiska samtalet i princip helt utan visioner om framtiden. Att hålla budget, minska skatter och bura in eller kasta ut så många som möjligt medan hjulen magiskt fortsätter att snurra är politikens högsta och enda önskan, detta trots att vi befinner oss mitt i en klimatkris och en våg av tyrannisering världen över. De som har ansvar tycks ovilliga eller oförmögna att ta ansvar. Men … vi måste väl kunna bättre än så här?  

Det är enkelt att hänge sig åt cynism, pessimism, nihilism. För vita, medelålders män med fast lön på intellektuellt stimulerande jobb verkar det nästan vara grundinställningen (och är det något jag är outsinligt trött att lyssna på är det just vita, priviligierade män som säger att allt är oåterkalleligt skit). Hoppet frodas på andra håll, lyckligtvis, och det är en inspiration för att drömma om något annat.  

I den brittiske aktivisten och författaren Rob Hopkins (f. 1968) bok How to fall in love with the future berättar han om sin tidsmaskin. Det är en maskin som kan ta med resenären till alla de framtider som är möjliga och där bara fantasin sätter gränser. Det är en maskin som låter resenärerna besvara frågor om hur tillvaron kan vara om vi inte ger upp utan agerar för våra drömmar. 

I en framtid besöker Hopkins två kvinnor som diskuterar vad som ledde fram hit: 

‘I’m always struck,’ Sally tells us, ‘when I rewatch old TV shows, how being cynical was normal and cool. It wasted so much energy! But a movement began to grow that saw cynism as undesirable, something that robbed us of energy and possibilites. I look back and I’m so glad those days of cynism are behind us. I feel like we were part of the generation that had to decide: we can be cynical or we can try to solve problems. So, we became the generation that realised our future depended on each other, and that became our guiding star.’ 

Nu kanske cynikern påpekar att något sådant som en tidsmaskin, det finns ju inte. Och det har hen förvisso rätt i. Eller … så bär vi alla på den tidsmaskinen inom oss. För Hopkins och hans önskan att vi alla ska bli förälskade i framtiden är dessa tidsresor fundamentala. I den bästa av världar är visionerna om att alla ska leva, må bra och nå sin potential i trygghet och jämlikhet på en inte bara beboelig utan blomstrande planet en del av det politiska samtalet, men där står vi inte nu. Därför behöver vi som inte är oligarker eller politiska ledare påbörja jobbet. 

Så nej, någon tidsmaskin finns inte, men alltigenom How to fall in love with the future ger Hopkins exempel på hur vanliga människor, som du och jag, på olika sätt besökt framtiden genom konst, litteratur, musik, filosofi och drömmar. Och han ger läsaren verktyg att själv resa i tiden, och då framför allt som en del av ett större sammanhang. Det är närapå sjukligt inspirerande och jag återkommer hela tiden till tankar kring hur jag skulle lägga upp en workshop på temat, hur jag förhåller mig till drömmar och temporalitet, vilka exempel jag ser omkring mig på att framtiden är inom räckhåll. 

En av de definierande ögonblicken för Hopkins var när han såg ett foto från Black Lives Matters-protesterna. En ung kvinna bar en t-shirt med texten: “I’ve been to the Future. We Won.” Därefter slutade han berätta om hur dåligt allt är (de allra flesta är fullt medvetna om detta och hanterar det på sitt vis) och i stället prata om vad vi alla kan göra för att ändra på detta. Det är mycket svårare att kämpa för en framtid när enda motivationen är att det inte ska bli sämre. Samtidigt är det svårt att drömma om framtiden när allt ter sig mörkt. Detta råder How to fall in love with the future i allra högsta grad bot på.  

Hopkins bjuder på potentiellt personlighetsförändrande och världsomvälvande läsning. Fullständigt magnifikt.