---

I How to fall in love with the future (2025) skriver författaren Rob Hopkins om zambesiske Edward Makuka Nkoloso (1919–1989) som under några år på 1960-talet drev det zambesiska rymdprogrammet med målet att “afronauter” skulle landa på Mars och söka kontakt med marsvarelserna där. Hopkins tar fasta på det visionära, storslagna och framåtblickande i Nkolosos gärning, även om det som bekant inte blev några Marsresor (något han bland annat skyllde på den 17-åriga astronauten Matha Mwambwa som blev gravid under projektets gång).  

Nkoloso och Matha är båda figurer i zambesiska författaren Namwali Serpells (f. 1980) episka, generationsroman The Old Drift. Det är berättelsen om hur tre familjer i tre generationer får hantera inte bara ett kolonialt arv utan också chansen att forma sin framtid. 

Allt börjar i början av 1900-talet då Percy M. Clark kommer till dåvarande Rhodesia. Väl där pendlar han mellan förundran och rasism när han försöker komma underfund med platsen han hamnat på, bosättningen The Old Drift, och dess befolkning. Det går väl sådär men blir den gemensamma nämnaren för de tre familjerna resten av boken handlar om.  

Det största problemet jag har med The Old Drift är att jag efter 25 timmar med boken har svårt att plocka i sär vad det egentligen är som händer, vem som gör vad. Handlingen kretsar kring tre generationer: mormödrarna Sibilla, Agnes och Matha,  mödrarna Sylvia, Isabella och Thandiwe och barnen Joseph, Jacob och Naila. Lägg där till en större samling bifigurer så blir det en lång rad personer att hålla reda på. Här är det också en poäng att faktiskt göra det. Men generellt befinner sig alla personerna i olika typer av gränsland, mellan traditionellt och nytt, mellan rikt och fattigt, mellan nord och syd, mellan svart och vitt. Serpell behandlar dessa balansgångar väldigt väl, lyfter fram komplexiteten i samhället, alla samhället, på ett sätt som gör det tydligt att det i princip är omöjligt att vara tvärsäker. Det tycker jag om. 

The Old Drift närmar sig också Hopkins bok på sådant sätt att det finns ett visionärt stråk i Serpells berättelse. Den yngsta generationen är den som låter trådarna bindas samman igen, men det är i en nära förestående framtid eller något alternativ nutid de befinner sig. Ännu en gång har mörkhyade och fattiga fått ta riskerna som vita och mäktiga inte vill ta själva. För ingen summa alls har nästan alla fått implantat som fungerar ungefär som smartphones med den effekten att alla är mer eller mindre övervakade. Vad som börjar som en postkolonial generationsroman slutar i en futuristisk dystopi (med inslag av hopp). 

Utan att läsaren riktigt tillåts märka vad som händer tar Serpell klivet mellan olika genrer på ett mäktigt vis. Även om jag nog tycker att boken är för lång och de viktiga personerna för många så är det imponerande hur hon utnyttjar bokens hela omfång inte bara för att berätta sin historia utan också för att skriva en värld.