Olga Tokarczuk, i översättning av Jan Henrik Swahn, omslag formgett av Daniela Juvall
323 s. Albert Bonniers förlag 2023
I original på polska Empuzjon (2022)
Jag tror, trots allt, att det kan vara ganska trevligt att tilldelas nobelpriset i litteratur. Ett tillskott till författarkassan, exponering för en lite bredare publik och inte minst, ett erkännande att ens arbete, dittills, gjort något slags avtryck. Men med ett nobelpris kommer ett efteråt som många, inklusive Gabriel García Márquez, inte helt trivts med. Helt plötsligt får ens ord en annan vikt och författarskapet ska, på något vis, fortsätta. Márquez fortsatte att skriva, somligt uppskattat och bra, men inte riktigt av den magnitud som de tidigare verken.
2019 tilldelades polska författaren Olga Tokarczuk (f. 1964) det försenade nobelpriset för 2018. Baserat på vad jag läst om och av henne tycks hon mig vara en författare med stor både personlig och litterär integritet. Ingen av de böckerna jag läst tidigare har framstått som enkla, i synnerhet inte Jakobsböckerna (2014), men det var ändå med viss bävan jag tog mig an Empusion, hennes första och hittills enda bok efter nobelpriset. Skulle den leva upp till förväntningarna? Skulle den vara lika bra som allt annat jag läst av henne.
Jo, nog känner man igen Tokarczuk.
Det är tidigt 1900-tal när den unga ingenjören Mieczysław Wojnicz kommer till kurorten Göbersdorf (Sokołowsko i nuvarande Polen) för att få behandling för tuberkulos. Sanatoriet är vida berömt, men där har Mieczysław inte råd att bo. I stället tar han in på ett litet pensionat där det bor en rad disparata personligheter vilka alla har det gemensamma att de är djupt misogyna och dricker av brännvinet Schwärmerei. Efter att pensionatsägarens fru dött under mystiska omständigheter som, till Mieczysławs förvåning, inte behandlas som särskilt mystiska blir det tydligt att allting inte står rätt till i Göbersdorf med omnejd.
Empusion har undertiteln “Naturläkande skräck” och det är som om berättelsen är insvept i en hinna vilken inte helt låter sig täras. Ett berättande vi rör sig runt pensionatsgästerna men visar sig bara då och då genom att röra sig fritt i byn. Vilka eller vad som betraktar dem är inte helt uttalat, men det kontrasterar den manliga, mycket löjeväckande, manliga överlägsenheten som präglar dessa självutnämnda intellektuella (som alla bygger på historiska “tänkare” och deras åsikter). Och konflikten har sitt epicentrum i den försiktige Mieczysław som samtidigt försöker göra sin far nöjd och själv inser att det aldrig kommer gå. Mieczysławs öde jämte Tokarczuks förmåga att presentera dessa självsäkra män och sedan klä av dem gör det väldigt svårt för mig att värja mig från boken. Det finns helt enkelt inte särskilt många som skriver som Tokarczuk.
Jämfört med Jakobsböckerna och Styr din plog över de dödas ben (2009) är Empusion en något mindre omedelbar upplevelse. Den är långsam, eftertänksam och kanske en smula mindre tillgänglig i det att det nästan är svårt att andas mellan de pompösa figurerna på pensionatet, men ju längre man följer berättelsen, känner rötterna ner i den sydpolska myllan, desto större blir greppet om en.
Så även om Empusion inte är en fullpoängare så är det ändå en värdig fortsättning på ett författarskap jag hoppas kommer berika världen många år framöver.
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!