Mariana Enriquez, i översättning av Megan McDowell, omslag formgett av Luke Bird
198 s. Granta 2019
På svenska Det vi förlorade i elden, Norstedts (2017)
I original på spanska Las cosas que perdimos en el fuego (2016)
Jag hittade Things We Lost in the Fire av argentinska Mariana Enriquez (f. 1973) via en lista över böcker med magisk realism, men så här i efterhand kan jag konstatera att det snarare rör sig om ganska vanliga spökhistorier, vilket inte alls behöver vara fel men i allt väsentligt är något annat. Lite synd, men när jag väl kom över den av felaktiga förväntningar skapade besvikelsen visar sig en medryckande novellsamling med gott om krokar för tanken att haka fast i.
Things We Lost in the Fire innehåller tolv noveller som antingen berättas av eller handlar om kvinnor i ett modernt Argentina, där ojämlikhet mellan kön och mellan klasser bildar den fond mot vilka berättelserna utspelas. Aldrig eller sällan ges någon förklaring till händelseutvecklingen och många av novellerna slutar utan någon egentlig upplösning. För den som söker svar är nog novellsamlingen i huvudsak frustrerande, men i regel är det väl spänningen man som skräckläsare söker och den finns definitivt i Enriquez berättelser.
Bokens första novell, ”The Dirty Kid”, handlar om en kvinna som utanför sin port först betraktar och sedan träffar ett litet smutsigt barn som bor på en madrass tillsammans med sin drogberoende och hemlösa mor. Kvinnan som först bara vill hjälpa barnet när det av allt att döma blivit övergivet, om så bara för en stund, blir snart allt mer hängiven barnets öde. Det är ett mer lågmält obehag som infinner sig här, särskilt i jämförelse med titelnovellen där en låt-oss-kalla-det epidemi av självmord eller självskador bland kvinnor som ser det som ett sätt att ta makten över sina liv. Det är en oerhört dystopisk och vämjelig berättelse framförd på ett vis som, enligt mig, balanserar precis på gränsen till vad jag klarar av utan att passera den. Dessa två noveller är i någon mån novellsamlingens motpoler där novellerna ”The Inn”, ”An Invocation of the Big-Eared Runt” och ”The Neighbor’s Courtyard” alla bär karaktären av spökhistorier med psykologiska eller övernaturliga teman.
Jag är ingen skräckfantast och Things We Lost in the Fire är inte boken som ändrar på det, men Enriquez har en effektiv och driven prosa som gör att det är svårt att släppa boken. De tolv novellerna visar också upp en bredd och en experimentlusta som väcker ett sug i mig att skriva skräcknoveller, något jag aldrig trodde skulle hända och som är till bokens fördel. Enriquez är en spännande författare som jag kan tänka mig att läsa mer av.