Rob Cowen — Common Ground

Rob Cowen
317 s. Windmill Books 2016 (2015)


Internet: ”Beskriv dig själv som en bok.”
     Jag: Okej. Jag tänker mig en långsam, eftertänksam bok, poetisk i sin egen rätt med betraktelser kring både samhälle och natur, gärna med en politisk nerv. Gärna essäer eller åtminstone med essäistiska drag. Brittisk säkert, och av en författare eller med en huvudperson där livet ställs på ända, kanske genom arbetslöshet eller föräldraskap, och i jakt efter något fast söker sig åt det nära och nördiga.
     Internet: ”Hold my pint.”
     Många böcker uppfyller delar av ovanstående beskrivning och ytterligare många andra gillar jag oavsett vilket, men av en slump sprang jag på någon som som nämnde Common Ground av journalisten och författaren Rob Cowen. Halva baksidestexten lyder:

After moving from London to a new home in Yorkshire, and about to become a father for the first time, Rob Cowen finds himself in unfamiliar territory. Disoriented, hemmed in by winter and yearning for open space, he ventures out to a nearby edge-land: a pylonslung tangle of wood, hedge, field, meadow and river that lies unclaimed and overlooked on the outskirts of town.

Ingen bok jag någonsin har stött på har på förhand passat mig så bra som Common Ground tycktes göra.
     Så, Cowen och jag tycks ha en del gemensamt och både stil och anslag passar mig som handen i handsken. I sina försök att ge en bild av gränslandet mellan bebyggelse och fullskalig natur gör han det med sällskap av några av dess invånare. Varje kapitel tar avstamp i något levande — rödräv, hjort, nässla, grävling — men vindlar sig vidare via lokalhistoria, politik, kulturhistoria och Cowens egna liv. Det är med stor precision och målande språk som området runt hans Harrogate kommer till liv och jag dras själv till de liknande trakter jag själv besökt och fascinerats av. Skogarna runt floden Nidd ter sig inte alltför annorlunda mot Rydskogen och Vallaskogen i Linköping, eller skogarna jag själv lekte i runt villaområdet i Kolmården. Det är på sitt sätt trösterikt.
     Även om tonvikten ligger på naturen, samhället och den suddiga linjen däremellan så skiner Cowens vilsenhet igenom emellanåt, där den inte nämns uttryckligen. Jag ser mig i hans skor, i hans våndor och frågor och känner en oerhörd trygghet när jag läser. Hoppfullhet.
     Det hela når sin kulmen när Cowen beskriver dagarna kring sin sons förlossning. Väntan som övergår i skarpt läge. Förundran och förskräckelse. Även om omständigheterna skilde sig en del har varken jag eller någon annan kommit närmare att beskriva erfarenheten av att stå bredvid och vara delktig vid en födsel. Den manlighet som Cowen ger uttryck för är skör och varm, långt ifrån den norm som annars råder. Jag skriver under på den.
     Nå, Common Ground är, föga förvånande, en bok som passar mig väl och som gjort ett outplånligt intryck på mig. Jag önskar att jag hade skrivit den, eller något som den (och om något svenskt förlag planerar att ge ut den: snälla, snälla, snälla låt mig översätta den). Oavsett vilket kan jag inte nog rekommendera den.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!