Det har väl knappast undgått någon av er som besöker min blogg ofta att det inte hänt så mycket på senaste tiden. Jag skrev ett kort inlägg om hur man ska hantera recensioner av sådant jag redan recenserat, men följde inte upp det och sedan dess har det inte skrivits något mer. Det var tio dagar sedan.

Kontrasten mot hur det var när jag skrev ett inlägg per dag känns rätt stor, åtminstone för mig. Då, när jag efter 343 dagar, inte skrev något inlägg berodde det på att jag kände att jag testat att vara effektiv – jag kunde om jag ville, men ville helt inte längre. Idag är läget liknande, men ändå annorlunda. Jag läser mycket, funderar mycket och har väl, åtminstone i teorin, en hel del saker jag skulle kunna skriva om och intresserar mig i allmänhet för det jag alltid intresserat mig för. Jag har ett halvdussin böcker, ett par filmer och några artiklar som bara väntar på att bli skrivna och skrivna om. Poängen är lite att jag inte har lust och i det här fallet så finns det ingen poäng med att tvinga mig till det.

Vad beror det här på då? Jag kan se många anledningar och sannolikt är det en kombination av alla.

Jag har gjort det här länge. 28 februari fyllde min blogg 5 år och jag valde att inte uppmärksamma det. Möjligen var det en fingervisning för det som skulle komma, men det förstod jag naturligtvis inte det. Hur som helst känns det ganska naturligt att engagemanget går i vågor och att jag efter ganska lång tid känner att jag inte vill och behöver skriva något. Det kommer säkert tippa tillbaka och jag kommer ju givetvis fortsätta skriva så fort jag känner att jag har lust (det kanske till och med räcker med att jag skriver det här inlägget för att få igång lusten igen).

Samtidigt upplever jag att responsen avtagit. Att ha många läsare är naturligtvis inte allt, men faktum är att antalet besökare på min blogg har halverats på ett halvår och kommentarerna är färre. Delvis tror jag att det är Facebooks fel. Vid varje ny artikel skickas den till Facebook och många läser och kommenterar där istället för här, vilket jag personligen är lite kluven till. Jag skulle hellre se att det skedde här. Å andra sidan tror jag mina texter får mer spridning via Facebook. Man får ta det onda med det goda, som det så fint heter.

Innebär det här att jag inte skriver alls? Inte då, tvärtom – men när jag skriver så skriver jag på andra, större projekt, vilket jag tror är bra. Jag skulle behöva känna att jag lyckas och blir färdig med något för som det är nu är jag bara en halvfärdig röra.

Vilket leder till den stora anledningen, det stora avslöjandet (som bara genom att benämnas så har förseglat sitt öde som antiklimaktiskt), är att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, var jag är på väg och har fastnat i ett mönster jag måste försöka bryta. Jag krisar, helt enkelt. Det här året har hittills bjudit på överraskningar åt alla möjliga håll, inte bara positiva sådana, så det är nog naturligt att jag börjar omvärdera min situation i grunden. Det har inte som naturlig följd att jag slutar blogga, kanske borde det varit tvärtom – det är ju knappast kontroversiellt att blogga om sig själv. Det är bara det att jag har lite svårt för det, jag drar mig för att gå in på djupet såhär (jag har lekt med tanken att starta en anonym blogg och bara bjuda in några få utvalda för att få skriva av mig och för att få råd, till exempel) trots att jag är ganska säker på att det skulle kunna bli rätt intressanta texter. Det går väldigt bra att analysera sig själv och sin situation, har jag upptäckt. Hur som helst, det förändrade fokuset för mig om vad som är viktigt – eller hur man nu ska uttrycka det – gör att jag helt enkelt inte bryr mig särskilt mycket att uttrycka vad jag tycker om, säg Vladimir Nabokovs Pnin som torde ligga snarast till hands att recensera.

Så, om framtiden… Jag vet inte. Jag tycker om min blogg, tycker om att skriva och älskar att kommentera de böcker jag läser och så. Det finns ingen risk att jag lägger ner helt, med andra ord. Men kanske får ni vänja er vid att det blir längre uppehåll, kanske får jag för mig att börja skriva om mina självanalyser och om hur jag krisar eller kanske mer att skriva om att skriva. Jag vet inte och har ni förslag är jag naturligtvis idel öra. Så som det är nu kände jag mest att jag behövde skriva något kort om varför det är så tyst.