Om vi för en liten stund bortser från det som har varit finns det en hel del att hämta i ett besök på Kolmårdens djurpark. Om vi bortser från det som har varit kan jag berätta en helt annan historia. Den börjar med en fråga.
”Vill du följa med till djurparken?” frågade min syster Maria. Jag lätt förmodligen rätt skeptisk när jag förhörde henne om omständigheterna kring utflykten, men när jag förstod att det var Maria och mamma som ville ha mig med blev jag genast intresserad. Det var länge sedan jag var på djurparken (vilket framgår av mitt andra inlägg) och jag var nyfiken på vad som hänt sedan sist. Jag hade ju sett otaliga reklamer om ”Marine World” och ”Tiger World” (namn som inte kan uttryckas utan sarkasm, förvisso) och varje ovanligt litet djur som får en ovanligare liten unge renderar ju publicitet och rubriker. Det var klart att min systers fråga bara kunde besvaras med ett ”ja”.
Vi rullade in på parkeringen vid kvart i elva. Förväntansfulla alla tre, tror jag, men det var framförallt på Maria det syntes. Jag har alltid tänkt på Kolmårdens djurpark som en enorm anläggning, ett område som man behöver två, kanske tre dagar för att till fullo uppleva. Därför var jag lite konfunderad över hur vi skulle hinna med allting på de sex timmarna som var kvar till parken stängde. Det var bäst att skynda på!
Vi gick in, såg i vanlig ordning inga lodjur och övervägde idén att starta en djurpark med bara mycket skygga och ovanliga djur. Så skygga och ovanliga att de inte finns i djurparken alls, allt som finns är tomma inhägnader. Nå, vi enades hur som helst om att skippa Bamses värld och tittade på den i frihet utdöda Davidshjorten, på salamandrar, påfåglar, björnar, visenter och präriehundar. Klappade på hästar, grisar, getter, får och andra lantdjur. Sen såg vi snöleopard (som blev huggormsbiten), tapir, nandu, mara, capybara och alpacka. Kamel, jak och kulan. Surikat, icke att förglömma! Det var egentligen inte särskilt nytt, men det kändes ändå fräscht och intressant. Till min stora förvirring hade jag dessutom helt glömt i vilken ordning områdena låg. En gång i tiden hade jag koll.
Det jag kände mig mest förväntasfull inför var just vad de gjort hos tigrarna, dels för att jag hört en del om det, dels för att mitt återvunna djur- och naturintresse fått mig nyfiken på dessa utrotningshotade men likväl stolta kattdjur. Det vi möttes av översteg vida mina förväntningar. De hade snyggat till hela området, gjort en asiatisk miljö, sett till så att man kommer oändligt nära. Man känner sig liten när en tiger står med tassarna mot rutan bara ett par decimeter ifrån en. Man känner sig liten när man tänker på hur nära tigrarna är att helt försvinna, precis som så många andra arter (men det här är inte inlägget där det ska diskuteras). Av allt vi såg var tigrarna det som mest hänförde mig.
Vi såg på sälarnas föreställning. Även den var uppfräschat, åtminstone på ytan. Det är fascinerande djur och jag tycker att de förtjänar ett bättre öde än att bli rekvisita i en piratshow, för det var vad de hade ändrat det till. Jag gillar pirater, men jag är inte säker på att de gör sig särskilt väl på Kolmårdens djurpark. Det känns lite billigt…
Jag hoppar över delfinerna, jag hoppar över aporna (hur häftigt det än är att de äldsta schimpanserna är födda 1972), det är tyvärr inget jag kan skriva något om.
Det var med visst vemod, en helt annan typ av vemod mot det jag skrev om i andra inlägget, som vi kom till savannen och närmare bestämt noshörnings- och elefanthuset. Jag visste att alla djuren bytts ut sedan jag var i djurparken senast. En sjukdom spred sig och slog ut alla djuren. Otroligt tragiskt och jag vet inte om den biten av djurparken någonsin hämtade sig. Det var nästan spöklikt att gå där. Det var bekant och en elefant är alltid en elefant, kan man tycka, men det är inte så. Det ligger något i luften som jag tror inte hade något med mig att göra.
Och när vi hade gått igenom hela djurparken och delar av den två gånger, var klockan inte mer än tre. Djurparken hade krympt, inte lite utan något ofantligt. Och det kändes inte som att det saknades något, speciellt inte när vi satt en halvtimme tre kvart på en utkiksplats och såg ut över Bråviken och Vikbolandet, då var det inte helt dumt.
Tack mamma och Maria för att ni bjöd med mig och gav mig en trevlig dag. Jag hoppas det blir fler.
Här nedan ser ni ett urval av de bilder Maria tog och fler ser ni här.
