Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Vad är kärlek? Det var den frågan du ställde dig och hela världen när föremålet för ditt intresse, den tre år äldre Adam, råkade skratta åt dig när du äntligen tagit dig mod till att fråga om han ville fika med dig. Hans skratt hade inte menat något, tvärtom var han mycket smickrad, men han hann aldrig förklara sig för du sprang långt, långt bort från förödmjukelsen.
Du hade varit intresserad av honom länge. Hjärtat hade rusat när du sett honom, du hade börjat svettas och fått yrsel. Alla dina brister – de bara du kände till och som knappt kunde räknas som brister – belystes med en spotlight varje gång han var i närheten. Var det kärlek?
Jag frågade Adam om han visste vem du var och det gjorde han. Mer än väl. Han hade inte vågat prata med dig. Om han skulle visat sig intresserad av dig var han rädd att han skulle bli retad av sina kamrater. Otur för er, den kärlek som kanske fanns fick aldrig någon chans. Du sprang och han låtsades som inget. Ingen av er ville något hellre än att prata med den andra.
I din dagbok skrev du ”Vad är kärlek?” och, min vän, det du upplevde där, det var kärlek.
När jag såg dig rusade mitt hjärta. Jag började svettas och fick yrsel. Alla mina brister belystes med en spotlight. Du skrattade och kunde inte ens berätta vad du hette. Jag skulle ha sprungit.